Nu såhär när största delen av min resa mot mitt första triathlon har gått ser jag att det är just en sak jag har fått och får jobba väldigt mycket på: att vara snäll mot mig själv.
Jag är helt enkelt för hård mot mig själv. Mobbar mig själv ibland och sårar mig själv, javisst låter det konstigt? När jag började simma – och en liten parantes, jag var rädd för vatten, hade och har fortfarande inga underben och kunde inte simma – jämförde jag mina tider med Michael Phelps. För er som inte vet vem det är han den atlet genom tiderna som vunnit mest medaljer, dessutom började han simma när han var sju år gammal. Han har även två väl fungerande underben och vad jag förstår är han heller inte rädd för vatten. Är det ens logiskt att jämföra sig själv med honom? Det slutade med att jag tänkte att jag är sämst i världen och förstod inte ens varför jag ska anstränga mig. Kommer ju ändå inte bli någon Phelps.
Senast i tisdags när jag simmande körde jag 50 x 4 m progressivt, det betyder att jag ska höja farten efter varje 50 m, och alltså simma sträckan på kortare tid. Jag tog i allt vad jag hade och låg på samma tid de första tre och på fjärde minskade jag med tre ynka sekunder. Det är inte alls bra, och jag förstod inte ens hur det är möjligt då jag verkligen tog i och simmade så snabbt jag kunde sista längden. Jag kräktes nästan. Minst sagt var jag besviken när Jonas ropade från kanten att nu får jag skärpa mig. Ändå misslyckades jag.
Det är en balansgång det där, när ska man bli missnöjd och när ska man nöja sig, acceptera och klappa sig själv på axeln? När ska man säga: det var inte jättebra men det var good enough? Och när ska man bli förbannad, slänga iväg simmössan och svära högt?
i tisdags var jag arg, besviken och missnöjd. Och det fortsatte jag att vara i ungefär 45 minuter men sedan hände något, kanske för första gången. Jag hade en inre monolog:
– Jag kan med handen på hjärtat säga att jag gjorde så gott jag kunde.
– Det fanns ingenting jag kunde gjort annorlunda.
Då slutade jag vara ovän med mig själv. Monologen fortsatte: På fredag går du tillbaka till den där satans bassängen och försöker igen. Du ska simma starkare, mer bestämt och med mer driv.
Det kroniska missnöjet och gnagandet om att inte ha gjort tillräckligt bra ifrån sig är genomgående i det mesta jag gör i livet, från träningspass till intervjuer i TV. Eller dagar jag kommer hem från träningen utslagen och inte har tänkt igenom vad jag ska äta, och steker kyckling samtidigt som jag hestäter gamla ostbågar jag hittade i skåpet. Men jag försöker också lära mig att släppa det, att andas ut och tänka: idag är jag good enough och det blir bra så.
Nu såhär när det nästan är tre månader kvar av detta fantastiska äventyr tror jag bestämt att det är så det fungerar, oavsett vad för slags utmaning man åtar sig – man ska bli arg, man ska kämpa, det ska smaka blod, man ska gråta för att det är överjävligt, man ska piska, pressa och pusha gränserna och man ska mestadels vara missnöjd, sträva efter mer, fortfarande vara hungrig. Men man måste också vara snäll mot sig själv ibland. annars står man inte ut.
“Courage doesn’t always roar. Sometimes courage is the quiet voice at the end of the day, saying, I will try again tomorrow.”
Comments are closed.