Ja ni hör ju, jag har haft en dålig bendag. Min ortopedingenjör har gjort ett nytt cykelben till mig, hittills har mitt klips hamnat under främre delen av min fot och tanken var att göra en protes där det ska gå att flytta foten framåt så att jag får klipset i hålfoten, detta för att få ut maximal kraft när jag trampar. Eller i alla fall testa ifall jag känner att jag får ut mer av mina tramptag på så vis.
Lite har jag mig själv att skylla när det gäller vad som hände. Proteser är lite som skor, man måste gå in dem. Man tar inte helt nya skor och går långa sträckor, för det lär skava. Jag däremot, tog med mig ny protes med ny fotinställning dessutom, på vad jag visste skulle bli en lång runda. Rookie mistake. Redan från början kände att jag åtminstone behöver flytta foten och för det hade jag med mig ett verktyg, men då visar det sig att jag tagit med ett som är för litet. Orka.
Nästan 50 km fick jag och Kajsa ihop på cykeln idag, men aj aj aj vad ont jag hade. Jag stannade till minst fyra gånger och slängde av mig benet och när det gjorde som mest ont grät jag, mest för att jag var så besviken, cyklingen har ju aldrig gjort ont. Mitt i allt tänkte jag också på människor som lever med smärta, som har ont konstant. Jag har ont ibland men inte alltid, tänk att gå runt och känna så som jag kände hela tiden. Kunde inte njuta av vädret eller vyerna för det enda jag kunde tänka på var att det smärtade. Vet inte riktigt var jag vill komma med det här, ville bara påminna er (och mig själv) om att vara tacksamma.
En bra nyhet däremot är att jag kom upp i den högsta hastigheten hittills: 55,2 km/h. Zoom zoom zoom sa det!
Comments are closed.