Currently Browsing "JBL"

Det är nästan så att det tar emot att skriva här, känns som att ringa upp en vän som ringt i flera månader utan att man svarat och nu ska man förklara sig. Jag kan börja med att säga att jag har saknat er, jag har saknat att ha ett samtal med er, även om det nästan uteslutande är en monolog. Det är lite surrealistiskt varje gång jag trycker på publicera-knappen för då vet jag att nu finns mina ord där att läsa, för  vem som helst.

Jag tänker att vi river av den sista tidens ups and downs så är vi tillbaka i nutid, sedan börjar vi på ny kula du och jag. Vad sägs?

Anledningen till att jag inte skrivit är inte att jag inte har haft något att säga, men jag har mest velat klaga. Klaga på mitt ben som inte läkte för att det fanns en glipa i huden som inte täpptes till, som det blev infektion i och som fick behandlas men inte bara en utan två antibiotikabehandlingar. Glipan är kvar ännu, men det anses som läkt. Sedan skulle jag ha på mig silikonhylsa för att forma benet så att det skulle passa i en protes. Tror ni att det gick bra för mig? Nä, tänkte väl det.
I ett par veckor gick jag runt med hylsan på så mycket det gick, den satt åt ganska hårt men svullnaden i benet vägrade lägga sig och benet såg ut som ett päron. Tanken är att den ska vara konformad. När jag äntligen skulle få en protes (svullnaden till trots) var det ännu en shitleg.

Mitt ben och min kropp kändes som en torkad gren, speciellt underkroppen och jag var så glad när jag fick protesen att jag trodde att jag skulle få vingar och kunna flyga. Tror ni att protesen satt bra? Nä, tänkte väl det. Tung, tyngre än nödvändigt och otymplig. Den satt åt dessutom, men jag kämpade på, skulle ha den på mig. När jag kom hem från sjukhuset pulserade hela mitt underben och mitt lår. Den satt för tight helt enkelt, stackars min blodtillförsel. Jag var ensam hemma då, och tur var väl det för jag skrek alla fula ord i mitt vokabulär och vevade med armarna (ja, vevade). VARFÖR ska alla motgångar komma samtidigt?!

Dagen därpå hoppade jag på ett (protes)ben till sjukhuset igen. Nästan 4 timmar senare hade de sågat, tejpat, sågat, tejpat och gipsat(!!!!) min protes. Nu fungerade blodcirkulationen men tror ni att jag kunde stå upp och belasta? Nä precis.

Linus, min ortopedingenjör som var på semester när första protesen tillverkades har gjort massor för att få protesen att sitta bra men han höll med om att det behövs en ny för den jag har är inte optimal eller ens okej för att var helt ärlig.

För ni förstår, jag är inte arg och frustrerad över att jag inte kan gå ordentligt eller att protesen är FUL som stryk och tung, jag är så ledsen för  att benet gör ont, precis som det gjorde innan operationen. Då har det ju varit oerhört dumt att operera bort ännu en bit, genomgå sådan lång konvalescens och skiten är densamma.

Sådär, färdigklagat! Fortsättning följer på denna, numera följetong om ett idiotiskt högerben. BEN. Man blir så trött va.

Men nu över till the fun stuff. För så är det i livet, roliga saker händer också. Man kan bara inte njuta av de på det sätt man skall och bör för man orkar inte. Skiten suger osv.

Jag höll två föreläsningar på Forskning- och Kvalitetsdagarna på SÄS/Borås, det är alltså sjukhuset som jag låg inne på här hemma. Jag hade ett infekterat ben men det kändes väldigt viktigt att närvara ändå. Jag lade upp en bild på min instagram några dagar innan föreläsningen och berättade att benet blödde mycket, att det visat sig vara en infektion och att läkaren ordinerat strikt vila. Då var det någon som jobbade på sjukhuset som skrev: Men du håller väl din föreläsning ändå? Vi är många som vill lyssna!

Jag roades och inspirerades av den kommentaren. I aim to please (: Första dagen var det knökfullt och de berättade att folk hade köat i en halvtimme för att få lyssna på mig. Föreläsningen skulle filmas och sändas i två andra åhörarsalar som låg i anslutning till där jag satt och jag såg hur de nekades att gå in, det var fullt hus där också. Mina händer darrade lite, såsom de alltid gör när jag blir nervös men jag är nöjd med föreläsningarna! Publiken var aktiva, de nickade, skrattade, gjorde lyssningsljud, fällde tårar och applåderade. Som talare är det en väldigt speciell känsla. Värd all nervositet i världen.

Dag 2 skulle feedbacken vara omedelbar, den skulle vara mätbar i och med hur många som ville lyssna idag. Om det var färre skulle det inte vara bra, tänk om ingen skulle komma. Mina händer darrade ännu mer när jag såg att det var ännu längre kö idag.  Hurra! Sjukhusdirektören såg till att det blev en twist i plotten och utmanade mig till att göra en Boråsklassiker: cykla, springa, simma och åka längdskidor. Jag tänker att jag tar det nästa år. Med två ben.
Tack till alla som kom fram, mailade och skrev på Facebook att ni uppskattade min föreläsning!!

SAS-boras-shahrzad

Sedan skickade Fitnessguru ett krya-på-dig-paket med deras nya superfoods. Hur omtänksamt? Gojibären!! GOJIBÄREN! Täckta med mörk choklad. De är slut för länge sedan, resten ska jag ge mig på snarast!

fitnessguru-s

JBL skickade över en trådlös högtalare Charge 2+, för att göra mig glad. Den kopplas via Bluetooth till mobilen exempelvis så slipper man fippla med hörlurar. De antog att jag hade massa dötid och visste nog att jag har en grej för podcasts. Jag mosade igenom en hel del avsnitt. Upptäckte bland annat P3:s dokumentärer. Har ni hört dem? Högtalaren är dessutom stänksäker, det får jag återkomma om när jag tar med den till poolen eller beachen (:

JBL-charge2

Jag höll ett par föredrag till. En av de mer otippade var på Borås Fältrittklubb. Mysigt! Här har ni lite bilder därifrån.

boras-ridhus1

boras-ridhus2

boras-ridhus4

boras-ridhus3

Sista bilden är min favvo, alla ser så glada och engagerade ut.

I söndags var det julfest på Simklubben och det var luciatåg, cozy även om det inte verkar bli någon snö att skryta om i år. Det var även en prisutdelning för de som utmärkt sig lite extra under året. Jag gömde mig i ett hörn med min dåliga protes, hade lite ont och försökte vara osynlig när jag under prisutdelningen hörde mitt namn. Okej, jag hade precis mosat i mig en korv med bröd också. “För en fantastisk resa och prestation med nya tuffa förutsättningar i livet. Under ett års tid har hon lärt sig simma, cykla och springa för att slutligen genomföra en olympisk distans på World Triathlon Series Stockholm. En bedrift som inspirerar många i sin träning, allt går om man vill!!” sa speakern och jag insåg att han pratade om mig.

Generad och med korv i munnen tog jag emot priset. Vilken ära! Tack bästa Simklubben Elfsborg för att ni ser mig och lyfter mig.

SKE-prisutdelning

Nu återstår bara en händelse, men den är så stor och så signifikant att vi ska prata om den i nästa inlägg – när jag stod på scenen i TEDxGöteborg. Med all säkerhet det mest grandiosa och ärofyllda uppdrag jag någonsin fått.

Kram så länge!
/S

/ / / /

Sam: This is it.
Frodo: This is what?
Sam: If I take one more step, it’ll be the farthest away from home I’ve ever been.
Frodo: Come on, Sam. Remember what Bilbo used to say: “It’s a dangerous business, Frodo, going out your door. You step onto the road, and if you don’t keep your feet, there’s no knowing where you might be swept off to.”

Vrider mig och tittar på klockan – 02:30, fyra timmars sömn kvar innan jag måste upp. Sov nu Shahrzad, snälla somna om men det är tumult inombords, en känslostorm utan dess like. Går upp innan klockan ringer och äter havregrynsgröt men får kämpa för att behålla den. Möter upp Kajsa och Jonas vid Slussen och vi promenerar mot Stadshuset. Har nära till tårar hela vägen och vill vända hem. It’s a dangerous business, Frodo, going out your door, mumlar jag.

Vi möter upp Amir vid starten och jag får blackout, det är så mycket ljud och människor och bakom mig är startfållan. Jag ser hur nervösa alla är när de står i sina våtdräkter och fipplar med badmössorna, snart är det min tur. Amir checkar in min cykel och TV4-killarna möter upp oss. Kajsa planerar vilka proteser och vad vi behöver vid de olika bytena. Glöm inte talk och plåster, påminner jag.

_MG_5758

Sofie som är speaker intervjuar mig, TV4 likaså men hjärtat slår så hårt och jag undrar om det kommer höras på filmen.

_MG_5773

Mamma, pappa och mina mostrar, kusiner och vänner möter upp mig. Var är Atti? Mamma gråter och då rinner dagens första tårar.

_MG_5785

Det här är revanschen, jag känner det så tydligt, det ligger liksom i luften. Alla som kommer heja på mig idag har gråtit tillsammans av uppgivenhet och sorg vid min sjuksäng – idag samlas de vid min sida för att vi ska hämnas. Jag ser det, över glädjen vilar ändå hela tiden en ilska, ett behov att avreagera sig.

_MG_5762

Trettio minuter innan start har Jonas bestämt att jag ska koppla bort allt, vi ska in i bubblan.

_MG_5779

_MG_5780

Jonas tar min hand och vi går mot pontonen, vi får gå i vattnet med startgruppen före för att jag ska hinna ta av proteserna. Jag hör publiken från långt håll: Shahrzad, Shahrzad, Shahrzad!

_MG_5793

_MG_5794

_MG_5795

Då kommer VD.n för tävlingen fram och säger att han är glad och stolt för att jag är med idag och önskar oss lycka till. Jag går på knäna ner för trapporna och ner i vattnet.

Varmt och skönt. Sjunger med i låten: So live your life, eh eh eh, ain’t got no time for no haters eh eh eeeeeeh. Just live your life, no tellin’ where it will take ya, just live your life, eh eh eeehhhhh.  Gör lite dancemoves. tar några simtag. Vattnet är mitt element, och andas ut sakta. Innan jag vet ordet av flyter vi vid startbojen och de spelar ett ljud som låter som hjärtslag. MEN FÖR I HELVETE, ropar jag och vill starta.

_MG_5798

GO!! och så är vi igång. Det är så hetsigt men jag måste hålla tillbaka. Tittar hela tiden till min höger för att kunna se Jonas och vi passerar 250-metersbojen. Jag ser mig inte om efter orangea simmössor för det spelar ingen roll.

_MG_5815

Sedan blir det oroligt vatten att simma i, jag har aldrig varit med om liknande. Jag vet att det är lönlöst att kriga emot vattnet, man måste vara följsam. Glider med i vågorna och försöker andas högt upp över vattnet. Stannar upp vid första rundningsbojen efter att ha simmat i vad som verkar vara en evighet och inser att snart är vi halvvägs. Jonas tar tag om min våtdräkt och lyfter mig över vattenytan. Hur mår du? säger han och jag nickar. Jag tittar på de andra simmarna och de ser panikslagna ut, det är ett argt Riddarfjärden vi simmar i. Längre bak har människor stannat upp helt. Vi rundar den andra bojen och Jonas säger: Nu simmar vi rakt hem, mot den gröna stången. Men jag ser ingen grön stång, jag ser ingenting. Jag vill bara simma. Tänker på Nemo och Dory och nynnar under vattnet: Just keep swimming, just keep swimming….

Vågorna fortsätter komma från alla håll och det börjar bli som Titanic. Flera får hämtas av skotrar, de får bryta. Andra hänger på kanoterna och kippar efter andan. Det blir glesare och glesare men jag har inte tid att bry mig. Jag måste simma hem. 250 m kvar och då slutar jag se Jonas, han försvinner hela tiden. Undrar om det är jag som simmar snett, får ta i ordentligt för att svänga åt höger flera gånger. När det är knappt 100 m kvar simmar vi ikapp startvågen innan oss och det blir trångt. Någon bröstsimsparkar mig i huvudet och plötsligt känner jag två armar under kroppen som lyfter mig ur vattnet. Det är Jonas. Vi hade ju planerat att jag skulle ta mig upp själv för trapporna, har det hänt något? Tittar på Jonas som ler och ser mäkta stolt ut. Bra Shahrzad, du har simmat jättebra! säger han och lägger mig på bryggan. Drar av mig våtdräkten och torkar benen med handduken jag får av Kajsa.

_MG_5834

Känner mig sjösjuk och Jonas ropar: Ta det lugnt. Vi går över pontonen och jag hör: Shahrzad, Shahrzad! Blir överväldigad. Alla filmar, ropar, klappar och hejar. I havet av ansikten ser jag ansikten jag känner igen och inser att alla är mina peeps, de hejar på mig och tårarna börjar komma. Kajsa förstår det, håller min hand hårdare och börjar gå snabbare.

_MG_5852

Vi är inne på 00:36:01 vilket är mycket sämre än vanligt men de i här förhållandena är det helt okej. Jag får en 80:e plats (av 297) på simningen.

In på växlingsområdet. Cykelskorna är redan på proteserna och det är så svårt att gå. Börjar få kramp i min högra vad för protesen sitter snett men försöker att inte tänka på det. Drar i mig en gel och lite vatten, på med hjälm, glasögon och handskar och så leder vi cyklarna en bra bit. Här blir jag omsprungen av allt och alla men jag stressar inte, jag kan ändå inte springa i de här proteserna. T1 går på 00:09:03 vilket är plats 291. Jag är kissnödig, berättar jag för alla, glömde ju att kissa i vattnet.

Amir ropar: Klicka i dina fötter! Och så är vi igång. Högervaden strular i början men jag lyckas glömma det. Jag cyklar om, cyklar om och cyklar om. Inser att ingen håller regeln där man inte får ligga nämre än 10 m, det går helt enkelt inte men det är farligt för det är många som är på banan. Amir säger att jag ska kissa under cyklingen men jag kan inte. Kan inte kissa på min fina cykel, kniper ihop och håller mig så länge det bara går.

Redan vid första varvet hetsas jag framförallt av en tempocyklist som dundrar fram och kan peta en i ögat med sin tempohjälm. FLYTTA PÅ ER FÖR I HELVETE OM NI SKA CYKLA SÅ SAKTA, ropar han högt och cyklisten framför mig börjar vackla med cykeln och håller ännu mer till höger, nästan in i kanten. Tempokillen kommer på sig själv och säger: Förlåt, jag ber om ursäkt, hemskt ledsen, det är bara ett motionslopp, jag ska lugna ner mig. Jag skrattar högt åt honom och han passerar.

Hamnar i en duell med en manlig överkittad tempocyklist framför. Jag ropar: Håll till höger, omkörning. När jag börjar köra om hör jag honom säga: Varför har du knäskydd och sedan inser han nog att det är proteser och säger: Vad i helvete… Jag vet, är man supersnabb cykelsnobb vill man inte bli omcyklad av en tjej, speciellt inte en tjej utan underben, sjukt jobbigt för ens ego. Sedan kör han om mig, jag kör om, han kör om och till slut ligger han som en arg bilist bakom mig och jag hör honom andas i min nacke. Du får gå före säger jag, ler mitt bästa million dollar smile, slutar trampa och vinkar fram honom med handen. Det är inte lönt att skada sig to prove a point. Men inser snabbt: Kanske är det jag som är cykelsnobben after all.

Når stadshuset och den skarpa svängen. Där står mina peeps igen, de hejar, ropar och det är så magiskt att tårarna börjar rinna.

_MG_5864

Ställ dig upp, ropar Amir och jag rycker iväg.

_MG_5867

På andra varvet hör jag någon som passerar med skolfrökenröst: Man får faktiskt inte ligga på rulle. Hon refererar alltså till Amir som ligger och cyklar bakom mig. Då blir jag arg på riktigt, vem är du att leka moralkärring på banan? Är du funktionär? Är det din mammas cykelbana? Kan inte hejda mig, växlar upp och passerar henne och pekar finger så nära hennes ansikte jag kommer. Kanske inte så sportsligt och jag önskar att jag kunde säga att jag ångrar det idag – men det gör jag inte. Don’t be a douchebag när du tävlar.

När vi närmar oss Stadshuset på andra varvet förvarnar Amir mig: Nu är vi nära. Jag lyfter min högra näve i en segergest, publiken jublar. Jag ser Jonas sträcka upp händerna och vifta, Shahrzad, Shahrzad!!!

IMG_5902

Jag grinar lite till och sista varvet blir mitt favoritvarv. Hejas på att andra cyklister, lyckas ställa mig upp för en backe som gett mig mjölksyra de andra två gångerna och är i synk med min Canyon. Loubie, jag älskar dig säger jag och klappar henne på ramen.

Vi är ett. Tills jag tappar greppet och nästan åker in i trottoaren. SHAHRZAD!!!! skriker Amir. Är du okej, har du tunnelseende? Jag skakar på huvudet och han häller vatten på min rygg. Det är så svalt och skönt. Jag vill vända mig om och tacka, vill säga hur mycket jag tycker om honom, hur glad jag är att han är med mig idag men jag finner inte orden, känslorna kommer över mig och jag börjar gråta igen. Utan att det går att hejda den här gången och jag är så sorgsen för att detta är sista varvet, att det är över snart. Vi började ju precis. Amir säger: Du håller en bra tid och en otroligt bra fart, fortsätt så! Men han är smart nog att inte ge mig några tider och för en gångs skull i mitt liv är jag förståndig nog att låta bli att fråga.

Sista rakan till växlingsområdet är många av cyklisterna trötta, många slår av och cyklar riktigt sakta. Jag känner mig fräschare än någonsin och kör om ännu fler medans jag sjunger med i Jay-Z och Kanye: I’m riding dirty, trying to get filthy… Now who gon stop me? Who gon’ stop me huh? Folk som sett mig måste ju trott att jag tappat det fullständigt. Det är också här jag maxar på 52,9 km/h.
Cyklar in på 01:25:10 med en medelhastighet på 28,18 km/h vilket är det högsta hittills i min cykelkarriär. Välförtjänt 176:e plats för min del.

T2 på 00:06:01, vilket fortfarande är toklänge. Hinner nämna igen att jag ännu inte kissat, svarar på frågor till TV4 medans jag byter proteser. Högra låret börjar nästan krampa och vi är iväg. Men jag känner direkt, aj aj aj. Det här kommer vara ett helvete som är 10 km långt.

Redan vid svängen ut på vägen ser jag Atti, Elnaz och mamma. Där är hon min Splatti Squarepants, jag blir exalterad och pulsen sticker iväg.

_MG_5911

Publiken är lika peppade som de varit hela vägen men den här gången hinner jag verkligen se dem.

_MG_5916

_MG_5914

Blir omsprungen hela tiden men det är okej, det visste jag ju hela tiden. Jag ska ändå erkänna att det var jobbigt psykiskt. Mitt första bakslag kommer ifatt mig – varför kunde jag inte vara stark i löpningen också? Hinner inte vara i de tankarna alltför länge för sedan händer det som överraskade både mig och Kajsa mest. Löpare efter löpare stannar upp och hejar på oss. Heja Shahrzad, du är en kämpe. Du är min inspiration. Du är världens grymmaste och alla fina ord ni kan tänka er. Jag säger tack tack och vill visa min uppskattning men kroppen mår inte bra av det, pulsen blir alldeles för hög och flera gånger måste jag stanna upp och hämta andan. Hejaropen avlöser varandra och Kajsa säger att jag ska vara tyst, hon ska svara dem istället. Men 10 km av kärlek fick vi av er. På andra varvet blir det outhärdligt, jag har så ont att jag än idag inte kan sätta ord på det.

Är fortfarande kissnödig och Kajsa säger: Släpp det bara och jag försöker verkligen men jag har en oförmåga att göra flera saker samtidigt. Saknar ner och kissar samtidigt och det känns för jäkla skönt men det syns. Ambassadören kissar på sig, vilka rubriker, skrattar jag och börjar springa igen för att försöka skyla det.

Halvvägs in i löpningen säger jag. Kajsa, det går inte längre och jag ser paniken i hennes ögon. Hon tror att jag vill bryta och jag vet precis att hon letar efter de rätta orden för att få mig att fortsätta. Men det jag menar är att jag vill gå, jag kan inte springa mer men jag kan inte prata. Kajsa säger: Vi kan inte sluta nu Shahrzad, jag vet att det gör ont men det är inte mycket kvar. Vi stannar upp och plåstrar om mitt högra ben som fått skav från hylsan. På vägen hör jag hur mitt namn nämns bland de som tittar på: Har ni sett tjejen som springer med proteser? Ja, hon heter Shahrzad. Hon är heeeeelt fantastisk. Andra springer korta sträckor med oss, ropar: Smärta är tillfälligt, ge inte upp nu! Finast av allt är Kajsas dotter Sally, hon ropar: Heja Shahrzad, heja mamma!

IMG_5944

Tredje gången upp för Slottsbacken skär det in så i mina ben att jag håller på att svimma. Högerbenet värker dessutom längst ner och det sticks längs hela benet. Jag är besegrad, jag vet att det bara är ett varv kvar men jag vill inte mer. Då blir jag ledsen för första gången, varför skulle det här behöva hända just mig? Då tänker jag på alla Lord of The Rings citat jag och Kajsa skickat till varandra under den här tiden, hur vi har använt The Ring som metafor för det som hänt mig och hur vi skulle ta ringen till Mordor och förstöra den där. Lyckas flytta fokus till min favoritscen.

Frodo: I wish the ring had never come to me. I wish none of this had happened. 

Gandalf: So do all who live to see such times. But that is not for them to decide. All we have to decide is what to do with the time that is given to us. There are other forces at work in this world Frodo, besides the will of evil. Bilbo was meant to find the Ring. In which case, you were also meant to have it. And that is an encouraging thought.

All we have to decide is what to do with the time that is given to us, säger jag gång på gång och det känns som att smärtan lättar.

IMG_5940

Stannar upp en gång till och plåstrar om. Kajsa säger: 700 m kvar nu. Du kommer hata mig ifall jag inte pressar dig, nu stannar vi inte tills vi är framme vid målet och du springer hela vägen upp för Slottsbacken. Du stannar INTE!

IMG_5941

Jag springer så fort jag kan och min bror, Malin, Sepideh och Sara möter upp oss när det är några hundra meter kvar till målet. De springer bredvid, hejar och hojtar. Precis vad jag behövde. Upp för backen och där kommer tårarna – igen. Det är helt hysteriskt, det är sådana hejarop. Jag hör mitt namn ropas och Sallys röst som ropar mamma. Alla ögon är på oss, ramla inte nu, sluta inte springa nu. Där får jag min moment: Jag önskar ingen allt jag fått gå igenom men jag önskar alla det jag fått uppleva idag.

I takt med applåderna och Shahrzad-ropen passerar vi mållinjen. Kajsa vänder sig mot mig och säger: Shahrzad, du gjorde det. Du gjorde det! Fattar du, du är i mål! Jag kunde fortfarande inte prata, men om jag hade kunnat hade jag sagt: “I’m glad to be with you, Samwise Gamgee…here at the end of all things.”

IMG_5964

IMG_5972

Glädjen som finns i dessa bilder gör mitt hjärta till en mishmash av känslor.

IMG_5994

Det är vackert, ibland. Vi vände oss mot publiken och de var precis lika glada som vi.

IMG_6006

IMG_6001

_MG_6082

IMG_6091

IMG_6087

Petter – ni vet han som skrev den fina artikeln om mig i #TryTriathlon möter upp oss och kramas. Jag hämtar min finishertröja och vi flyttar oss ut från området så vi får krama mina peeps.

_MG_6106

_MG_6118

_MG_6160

_MG_6167

_MG_6200

Sedan blir det intervju med TV4, Aftonbladet och WTS-gänget.

_MG_6253

_MG_6249

_MG_6297

_MG_6293

Titta på de här bilderna, det är så mycket glädje i dem. Alla ler, alla är glada. Såhär borde det alltid vara.

Jag gick i mål på 03:36:16. Helt okej och nu har jag en tid att slå till nästa år.

Thanks for coming out. You could’ve been anywhere in the world, but you’re here with me. I appreciate that.
Jag vill tacka min familj, släkt och vänner för deras ovärdeliga stöd, min lillebror för att han är den finaste jag vet. Tack för att ni har gråtit, kämpat och krigat med mig. Det här var vår revansch. Tack till alla som följt oss under detta år, peppat och stöttat oss på alla sätt ni kan. Ni har varit fantastiska och har en speciell plats i våra hjärtan. Alla ni som kom och hejade, vi kunde verkligen höra er över hela Stockholm. Ni bar oss hela vägen in till mål, den bästa hejarklacken man kan be om! Alla våra medtävlande, det ni gjorde under loppet var så vackert, jag är speechless. Att man kan heja på någon man tävlar mot är stort, jag är djupt hedrad över att ha delat banan med er.

Tack till Vattenfall World Triathlon Stockholm för att jag fick det hedersfyllda uppdraget att vara ambassadör och TACK för att ni gjorde allt som krävdes och mer därtill för att jag skulle ha en bra upplevelse.

Tack till Stephanie FalkSalong Bangs för min snygga frilla. Kraften sitter i håret!

Tack till mina sponsorer:
Craft Sportswear för er gränslösa generositet och för att ni alltid ser till att alla mina outfits är on point.
Speedo för att ni helt enkelt är bäst!
Onyx för att ni är mitt andra hem.
Simklubben Elfsborg för att ni är mitt tredje hem.
Canyon för att ni bistått med den bästa, värdefullaste och vackraste ägodel jag har. Jag har aldrig älskat något materiellt så mycket som jag älskar min Loubie.
Beyond Communication för uppstart av hemsida – så jag kunde ha en plattform att uttrycka mig på och för all ovärderlig hjälp och uppbackning under denna tid. Tack för design av min tridräkt och Team Shahrzad logga.
Helens Beauty Center för alla timmar av skön massage och avkoppling.
Polar för min V800, jag tokälskar den!
JBL för att ni gör superawesome tekniska prylar som jag genast blir kär i. Tack för de fina presenter jag fick innan start.
Glasögonmäster för mina Oakleys. Fortfarande de mest badass glajjorna out there.

Men främst tack till Kajsa, Jonas och Amir för att ni är världens bästa coacher. För att ni tog en ensam, rädd och osäker tjej vars hela samtid och framtid hade raserats och byggde upp henne igen. Ni fick mig att våga tro och hoppas. Tack för att ni räddade mig och lärde mig saker om livet och mig själv som jag alltid kommer bära med mig i mitt hjärta. Tack för att ni gjorde mig till en bättre människa. Tack för att ni har pushat mig till min absoluta gräns och på vägen lärt mig att det inte finns några gränser eftersom vi passerat dem tillsammans. Tack för att ni lagt era hjärtan i den här drömmen. Med er vid min sida fruktar jag inget och inget verkar längre vara omöjligt. Ni är mina hjältar.

_MG_6234

/ / / /

Nu har jag hängt med mina yurbuds ett bra tag, men idag sattes de på prov på riktigt.

Först vill jag säga att jag är mycket kinkig när det kommer till musiken när jag tränar, har svårt att pressa pulsen om låten som spelas är dålig när jag går på pass och är det dålig ljudkvalle kryper det i mig och massakern av musiken gör mig lipfärdig. De få gånger jag har glömt lurarna hemma har jag alltid vänt hem igen, det är liksom helt värdelöst att ens träna då.

Imorse när jag vaknade var jag utvilad och tänkte att idag är dagen då jag ska göra comeback efter min svacka. Mina yurbuds leap fick följa med. Man har de bakom huvudet och de kopplas till telefonen via bluetooth. Ingen sladd att bråka med, med andra ord. Först styrketränade jag, sen cyklade jag och svettades kopiöst. På kvällen sprang jag en löprunda och these babies var lojala. Satt stadigt i öronen och klarade svett-testet.

/ / / /

Dam-da-da-daaaaam! Då är vi officiella! Jag är numera ambassadör för yurbuds powered by JBL. En stor ära för en ljud-och musikjunkie som jag som nästan missbrukar min Spotify när jag tränar. Headphones on – World off.
Jag ska berätta mer om produkterna i kommande inlägg men idag var jag på ett pressevent och berättade lite om mig själv, min träning och relationen till musik.

Från pressmeddelandet:

I Sverige springer vi just nu mer än någonsin. Lagom till löparsäsongen bjöd yurbuds powered by JBL in nyckelmedier inom träning och hälsa till en skön löpartur på Zinkensdamms IP i Stockholm. På plats fanns yurbuds nya ambassadör, triathlontränande Shahrzad Kiavash, som delade med sig av sina bästa träningstips. Jessica Hannon från yurbuds powered by JBL var också där och berättade mer om hörlurarna och deras funktioner.

yurbuds är hörlurarna som är helt anpassade för sport och rörelse, med ljud från JBL. Musik är en av de största motivationsfaktorerna till träning, vilket gör det väsentligt att ha ett par bra hörlurar som sitter där de ska och som dessutom kan leverera bra ljud. 

Shahrzads topp tre tips till att hitta motivationen till träningen:

Skapa mål och delmål
Ställ in dig på träning, genom att till exempel ta med dig träningskläderna till jobbet
Ha inte för höga krav. Du måste inte springa en mil från start, det kanske räcker att gå 1 km idag, 1,5 km imorgon

Topp tre låtar att träna till enligt Shahrzad:

Swedish House Mafia – Greyhound
Jay Z – No Church in the Wild
Tiesto – Adagio For Strings

Jessica som var från företaget förklarade valet av ambassadör med orden “Shahrzad embodies the brand”, då sprack jag nästan av stolthet!

shahrzad-yurbuds-2

shahrzad-yurbuds-3

shahrzad-yurbuds

 

/ / / /