WHERE I BELONG

Landade hemma igår efter två späckade veckor i Stockholm.
Daglig cykelträning med Amir, varvat med uteserveringshäng, bio, två bröllop, sol, bad och andra trevligheter. Mår bättre psykiskt nu och är redo för det sista rycket innan tävlingen. Känner mig stabilare och säkrare på cykeln och äntligen har det känts roligt och smärtfritt att cykla igen. Jag har haft SPD pedaler men de sista passen bytte vi till SL pedaler. Fortfarande nästintill omöjligt att klicka ur så jag får vrida ut hälen med handen för att få loss högra foten, vänstra foten måste någon hjälpa mig med. Inget att stressa upp sig över, det är så det är och det tar den tid det tar. “Det omöjliga tar bara lite längre tid”, som en av patienterna sa till mig när jag rehabtränade.

Stort tack till Amir för all tid och engagemang! Det var vemodigt att åka hem, hade liksom vant mig vid att träffas varje dag och cykla ihop.

En mycket bra nyhet är att det är stor skillnad på matintaget och energinivåerna nu, har fått i mig en ordentlig frukost varje dag främst bestående av havregrynsgröt med lite vispgrädde i. Håller mig mätt och alert ett bra tag och den där jobbiga hungern jag hade efter långa träningspass är helt borta. Jag talar om den värsta sortens hunger jag vet, som ledde till att jag vräkte i mig allt jag hittade. Inget mer sådant. Hurra!

Lite siffror för den som är intresserad. Cykelpassen har bestått främst av distansträning mellan 50-63 km och jag har legat någonstans runt 77-82% av min maxpuls. Fun fact: Amir hade vid ett pass 102 i medelpuls, japp på riktigt. Jag sitter här framför datorn och skrattar när jag skriver det. Vad är det? 60% av max? Han softar typ medan jag sliter, rätt åt mig (:

Ett intervallpass på 35 km, runt FRA-slingan (ca 6 km/varv) progressivt där jag verkligen kände att jag levde. Uppemot 90% av max och stabil nedgång i puls i vad som kan kallas “vilan”. Ett trainerpass hanns också med, då hade jag på mig lurar och körde i takt med musiken.

Min hittills högsta hastighet i en mäktig nedförsbacke på 60,1 km/h. Jag älskar det, vill aldrig att det ska ta slut. Hoppas jag vågar mig på de slingriga vägarna på Playitas nästa gång jag åker dit och inte fegar och leder cykeln.

/ / / /

you may like this post