Imorse hade jag det stora nöjet att gästa Metropol morgon med Gurgin och Lisa. Ja precis, live radio. Who knew?
Vi pratade lite blodförgiftning, lite amputation och proteser och ganska mycket triathlon. En kalasbra start på dagen!
Intervjun finns att lyssna på här: LÄNK <— klicka! (öppnas i ny flik)
Om du lovar att inte säga det här till någon får du läsa det. Det blir vår lilla hemlighet okej?
Ibland, inte alls så ofta som man tror har jag riktigt dåliga dagar. Jag vet redan när jag vaknar att det här är en dålig dag men jag kämpar emot ändå. Jag gör saker som gör mig glad. Jag tränar. Ringer mina vänner. Kramar mamma. Leker med hunden. Sätter mig på trappan utanför vårt hus och andas in den krispiga luften. Jag försöker fly men blir skjuten i ryggen. För innerst inne vet jag ändå: Idag är ingen bra dag.
Idag hatar jag mig själv. Hatar allt jag vet om livet och alla minnen som är fastetsade. Ärren på mina armar är bevis för de där äckliga såren som blev kvar trots att alla celler i min kropp kämpade emot. Och mina ben, konstanta påminnelser om det som gick förlorat, som gled ur mina händer fast jag kämpade. Oj, som jag kämpade. Och förlorade. Det är smärtsamt att vara så varse om livets skörhet, sin dödlighet. De dagarna hatar jag mina proteser mest av allt. Jag hämtar min rullstol och lägger mina proteser under sängen för att slippa se dem, som ett trotsigt barn envisas jag med att de kanske inte finns om jag låtsas att det är så, Vi leker osynliga leken ett tag men det slutar alltid med att jag kryper under sängen för att hämta dem. De är ju trots allt det enda transportmedel jag har. De är en del av min kropp nu. Då tittar jag på mina proteser med kärlek, med dem på mina ben är jag så nära att vara hel som det går.
Hjärtat slår hårdare och snabbare. Då vet jag, nu händer det. Som kanoner spränger känslorna igenom min bröstkorg, just idag är det mest hopplösheten. När tårarna strömmar ner för mina kinder i en löjlig fart och allt smakar salt kapitulerar jag. Just idag blev jag besegrad Sedan övergår allt till hat igen. Hat för det som hände. Hat för livet jag tvingas leva och hat för de här otympliga proteserna som är som fotbojor.
Strax därefter kommer skammen. Jag borde skämmas, jag lever ju, jag bor i ett land där man får proteser alldeles gratis. Åh dumma, dumma Shahrzad.
Men sedan förlåter jag mig själv, jag får ha dåliga dagar, Jag får det. Det är okej. Man kan inte vara stark jämt. Det enda jag gör är att vänta, även om tålamod är en egenskap jag saknat så långt tillbaka jag kan minnas. Jag väntar, för att jag vet att det är lönlöst att kriga. Jag har inte turen på min sida idag.
Ikväll vill jag inte finnas där ute, vill inte synas. Jag gömmer mig istället i skenet av min röda lampa tills det här är över.
Jag la upp ett klipp på Instagram igår: http://instagram.com/p/wZZ7IhFkJO/ och fick frågor angående passet så jag tänkte att jag skriver upplägget här.
Min coach Kajsa komponerade detta masterpiece vid namn 1000 som visade sig framkalla alla möjliga sorters känslor. I början ville jag hem, i mitten kändes det mycket bättre och i slutet fick jag bli förbannad för att kunna avsluta det. Nu har jag bara träningsvärk.
Passet heter 1000 för det är 10 övningar där man gör 100 receptioner av varje övning.
Vi delade upp det i 5 block där varje block innehöll 2 övningar som vi växlade mellan efter cirka 20 repetitioner.
Block 1:
Marklyft
Clean
Block 2:
Fällkniv med viktplatta
Wallball
Block 3:
Situps
Kettlebell swing
Block 4:
Dips med viktplatta i knät
Sidorotationer med stång (finns i videon, Kajsa gör övningen)
Block 5:
Push-press med hantlar
Rodd med skivstång
Nu ska jag till gymmet. Ha en fin onsdag!
Det har varit två tuffa veckor.
Sedan september har jag tränat utan att ta paus, och de sista två veckorna började det kännas riktigt motigt. Det var inte roligt att träna, det var inte roligt att göra någonting alls. Det i kombination med att jag efter mitt senaste blogginlägg (då det började kännas lite bättre) blev magsjuk blev för mycket. Blä!
Jag bodde i Stockholm när jag blev sjuk och planen hade hela tiden varit att flytta tillbaka när jag kände att jag kunde klara mig själv. Det var aldrig något snack om den saken. Jag har kvar hela mitt liv där, har inte ens tömt min garderob. Och framförallt finns alla mina vänner där, jag kan känna mig så ensam i Borås. Vilket är bra på ett sätt för jag har all tid i världen att träna men ibland är jag just…ensam. Inte alltid, men ibland gör det mig väldigt ledsen.
Så jag pausade, checkade ut från allt och åkte till Stockholm. Det gjorde susen. Den konstanta klumpen i halsen jag haft är borta, det glädjer mig för jag var less på den.
Idag kom jag tillbaka och lääängtade till gymmet. Tränade med Kajsa och endorfinerna var som fyrverkerier. Order is restored.