Nuförtiden vet jag sällan vad det är för dag på veckan, jag har ju inget “vanligt” jobb. De enda dagar som skiljer sig från andra är tisdagar och torsdagar för då simmar jag med Jonas, resten av veckodagarna är en dag som alla andra. Jag känner sällan FRI-YAY… nu är det helg och nästan aldrig åh nej, det är måndag. Men idag, idag har måndagskänslan följt mig som ett grått moln hela dagen. Ni vet, när man inte riktigt orkar med sig själv och ifrågasätter hela sitt liv och alla val man gjort hittills.
Jag har reflekterat över det ganska mycket de senaste dagarna, mitt liv alltså. Det började med att någon frågade mig: Känner du att du får offra mycket för att kunna träna som du gör? Jag svarade spontant med att säga: Jag ser det inte som att jag offrar något, jag har bara fått omprioritera.
Sanningen är att jag får välja bort saker eftersom det skulle sinka min träning och flytta mitt fokus. Jag kan inte vara uppe sent på kvällarna för jag måste sova tillräckligt mycket för att återhämta mig. Jag kan inte äta alltför onyttig mat, även om hamburgare och pommes frites är det bästa jag vet, för då orkar jag mindre och presterar sämre på träningen dagen (och om jag har otur; dagarna) därpå. Så fort jag känner att något tar min energi måste jag avlägsna mig så långt bort det går för att finna ro igen, även om det ibland är mig själv som jag måste ta avstånd ifrån.
Ju närmare Stockholm triathlon och målet jag kommer, desto mer känner jag behovet av att omprioritera min vardag. Jag klagar inte, jag är okej med det. Jag valde själv att ha det såhär. Men när jag gör alla de här sakerna och inte har huvudet och kroppen med mig vissa dagar, det är då jag får måndagsångest. Som idag. Jag cyklade på morgonen, kroppen svarade med bra puls och bra uthållighet. Någon timme senare skulle jag springa och ingenting fungerade. Tankarna mal i huvudet och kroppen hängde inte alls med. Jag avbröt. Besviken på mig själv.
Nu har jag gnällt färdigt, både verbalt och mentalt. Jag kan inte alltid vara på topp, kroppen kan inte alltid vara hundra procent, ibland får man bara släppa det och säga: Imorgon börjar jag om!
Löpningen är på gång igen efter ett par veckors paus. Mitt vänsterben har strulat, vi tror att jag har haft en mindre inflammation och har inte riktigt vågat eller velat belasta. Men nu så! Jag sprang både igår och idag och proteserna sitter inte som de ska men de funkar. På fredag ska jag få en ny proteshylsa till högerbenet och en ny, specialtillverkad liner som det heter. Det är hylsan man trär på benet innan man tar på protesen.
Linus, min ortopedingenjör jobbar på vardagsproteser till mig också då de jag har nu är på tok för stora. Jag tänkte skriva om det i ett separat inlägg så jag berättar inte mer nu.
Nu är jag färdigtränad för idag. Körde bröst, mage och triceps på gymmet med Kajsa imorse också, blir (tyvärr) inte mycket styrketräning för mig längre så jag hoppas på träningsvärk imorgon.
Fredag och om det fortsätter såhär är det två dagar kvar på den sämsta träningsveckan på länge. Det betyder inte att jag inte har tränat, för det har jag. Jag har bara inte gjort något vettigt, vet inte vad som har hänt. Jag är hängig, trött och har mest av allt velat sova. Eller jo, jag vet vad som har hänt.
Först och främst är det proteserna, hylsorna är så stora nu. Man växer ur sina proteser och då fyller man ut hylsan med strumpor och det är fine. Ett tag. Men nu har det gått överstyr. Idag var det så många tjocka strumpor att jag får stora bullar runt knäna. Förutom att det inte ser så roligt ut när man har byxor på sig så är det även ganska oskönt. Gå är ganska okej, jag kommer framåt men springa är helt out of the question.
Problem två är att jag fortfarande inte har fått tag på någon som kan hjälpa mig med en cykel. Om det var något jag lärde mig på Playitas var det att det går inte att jämföra spinning med landsvägscykling. Jag behöver en riktig cykel, för annars blir det inget triathlon. Typ för två veckor sedan behövde jag den. Så jag ber er, mina fina läsare om hjälp. Vet du någon som kan hook me up, var en hjälte och dra iväg ett mail till mig på triathlonshahrzad@gmail.com eller kommentera. Jag är tacksam för alla tips!
Vi renoverar dessutom hemma och det betyder att jag inte har haft en enda vettig matdag sedan jag kom hem, kanske därför jag är så orkeslös och knappt kan hålla ögonen öppna. Imorgon ska jag stasha upp med bra grejer som är färdiga att äta. Har ni förslag på vad det kan vara så lyssnar jag gärna.
Nu byter vi fokus till något bra – simningen! Två riktigt bra pass den här veckan och sista var ett pace pass där jag gjorde 8 x 25 m med start varje 40:e sekund. Det innebär att jag simmar 25 m och vilar det som blir kvar av 40 sekunder innan jag startar igen. Ju snabbare jag simmar, desto mer vila får jag. Tre sådana varv varvat med teknikövningar. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det, men i simningen ligger jag bra till.
Ursäkta för allt gnäll, idag fick bloggen vara min klagomur. Tack för att ni lyssnade.
Idag har jag varit på fotografering på uppdrag av en tidning (yeay!), och just denna gång har jag varit extra nervös utan att ens veta varför. Kunde inte äta på hela dagen och mådde allmänt blä. Men sen var jag hos Fanny och Jenny på Salong Crush och de hjälpte mig med hår och smink och all oro bara släppte. Så fina tjejer! Vi körde hög, stram hästsvans och mycket konturer i ansiktet då jag visste att det skulle bli stark blixt på bilderna och en hel del av sminket suddas ut då.
Tomas Eriksson, som fotade mig för mitt håll tummarna inlägg stod bakom kameran idag också och bilderna blev så himla snygga, tänk vad blixtar och ljussättning kan göra! Ser verkligen fram emot att visa er resultatet.
