När det blev 2013 låg jag i min säng och grät så kroppen skakade när det blev nytt år. Jag hade bestämt mig sedan långt innan att jag ville vara ensam. Då hade jag förlorat allt, hade inga kort kvar att spela med.

När klockan slog midnatt och det blev 2014 satt jag i Paris, vid ett magiskt Eiffeltorn som blinkade så vackert. Jag minns att jag kände “nu vänder det”, det hade trots allt varit ett oerhört jobbigt år där jag befunnit mig i en konstant uppförsbacke utan att kunna se krönet. Jag var glad och lite löjligt bubblig inombords. Kanske var det all champagne eller så höll jag på att sakta vakna till liv. Vad som skulle hända hade jag ingen aning om, men som många gånger på senare tid tillät jag mig själv att våga hoppas. Med den höga insatsen att bli oerhört besviken.

Innan sommaren kom, efter ett PT-pass med Kajsa vågade jag yttra det som förändrade allt, jag hade övat på vad jag skulle säga, hade smakat på orden. Jag sa: Kajsa, jag har tänkt på det du har sagt. Kanske ska jag tävla i något ändå? Jag tänker att det måste komma något bra ur det här, jag måste våga prata om det som har hänt, måste våga berätta min historia för andra. Kajsa log och sa: Det är klart att du ska!

Om mitt liv hade varit en film hade den där scenen varit the point of no return, om Universum hörde mig var det där krafterna sattes i rullning. Jag vågade ge mig själv ett syfte.

Det blev sommar och hela landet försattes i vila.

I september satte vi igång. Vi träffade Anders Nygren som hjälpte oss med text och idéer till blogg och hemsida. Tobias på Plus33 började arbeta på sidan du är inne på nu och min fina vän Arian fotograferade mig. Vi kontaktade sponsorer och jag vågade be om hjälp och stöttning från de. Min ortopedingenjör Linus började fixa med mina springproteser och jag mötte Jonas Söderberg, min simtränare. Många gånger fick jag stanna upp och fråga mig själv om jag tagit mig vatten över huvudet. Varje ny människa jag och Kajsa träffade ville höra min historia från början och varje gång var det som att börja riva i gamla, halvläkta sår. Men jag vågade berätta den om och om igen.

Borås Tidning kontaktade oss och ville skriva om denna satsning. Var jag redo att öppna mig? Hur skulle min historia tas emot av andra? Minst hundra funderingar i mitt huvud, mest av allt ville jag bara vända hem. Gömma mig. Men jag fick bara våga. Jag och Kajsa åkte till Ica 06:00 och köpte elva exemplar. Tjejen i kassan undrade vad jag skulle med så många tidningar och jag pekade nervöst på artikeln: “Det står om mig idag”.

Bloggen gick live samma dag som artikeln kom ut. SVT ringde kort därpå och ville göra ett inslag. Veckan därpå kontaktade Sveriges Radio mig. Samma vecka en veckotidning vars artikel inte kommit ut ännu. Varje gång var det motigt, varje gång ville jag vända hem, till där tryggheten fanns. Men varje gång tog jag mig ur min comfort zone, varje gång vågade jag lite mer. Jag har alltid varit väldigt privat av mig, sett det som en svaghet att gråta offentligt och att gråta i TV över något som ligger mig så nära hjärtat var utlämnade och skrämmande.

Träningen flöt på bra, mestadels var jag motiverad. Jag hade ett syfte nu och det där blinda, fanatiska drivet som jag saknat var tillbaka. Simningen var svårast och många gånger kändes det som att jag stagnerat. Fastnat på en platå. Jonas peppade, berättade att det visst gått framåt, filmade mig och visade på sin iPad. På årets sista pass simmade jag frisim, utan att sjunka, utan att vara rädd och med enorm stolhet i bröstet räknade vi det till 8 x 25 m. De som simmade i bassängen hejade och Jonas räknade ner var femte meter. 8 x 25 meter! Kanske inte mycket för världen, men för lilla vettskrämda tjejen som började i september med en skev badmössa och lungorna fulla med klor var det en triumf.

Sista anhalten blev fotograferingen med Superstudio. Jag har skämts över mina proteser, över mitt öde och mitt utseende. Det ska jag berätta mer om när bilderna är färdiga men framför Patriks kamera vågade jag ta det största klivet under året. Jag vann över mig själv, över mina egna ideal och föreställningar.

När det blev 2015 stod jag på en bro vid Gullmarsplan i Stockholm, blickade ut mot fyrverkerierna som prydde himlen och tackade mig själv. För att jag har vågat blotta min själ i hopp om att kunna hjälpa någon annan och i förlängningen lyckats hjälpa mig själv, för att jag vågat tro och hoppas på andra människors godhet, för att jag vågat ta mig an saker jag inte ens själv trodde att jag skulle fixa och för att jag vågat omfamna den jag blivit och vågat ta de första stegen för att kunna göra upp med det som hänt mig  även om det varit det svåraste jag gjort under året.

Sedan tänkte jag på att jag vill tacka dig som läser, som varit med mig under denna tid.  Jag vann så mycket för att jag vågade och jag hoppas innerligt att du gör detsamma- vad du än åtar dig i livet och vilka dina utmaningar må vara. Gott Nytt 2015!