Idag skippade vi löpningen helt, kanske lika bra. Mitt vänsterben gör fortfarande mycket ont och det smärtar bara av att gå. Istället körde jag ett styrkepass istället. Rygg, axlar och mage. Gymmet är helt okej här, ingenting jämfört med vad man är van vid hemma.
Dagarna följer samma mönster, någon träning på morgonen, frukost, kort vila följt av simning. Idag 1400 m som kändes bra. Har kommit in i ett skönt flow i simningen. Sedan åt vi lunch och vilade lite vid poolen innan vi gav oss ut för att cykla. En cykeltur som går till historien.
Ni förstår, det blåser väldigt mycket här. Jag vet inte hur det är möjligt men det är motvind hela tiden, rent logiskt borde man ju få vinden i ryggen på vägen hem? Nåja. Jag kände redan från början att benen inte alls var med mig idag, det skulle bli ren och skär pannbensträning. Vi kom ut på den stora vägen och jag höll på att blåsa omkull flera gånger. När vinden kommer från sidan och du har en bil som sveper förbi i 80 km/h gäller det att stabilisera med bålmusklerna och hålla i styret for dear life. När vi åkte in på “the quiet road” var jag helt slut. Helt slut. Att då få åka i nedförsbacke och låta hjulen rulla är det bästa som kan hända. Tills jag åkte över ett gupp i full fart och hamnade i en uppförsbacke med en minivan i ryggen.
Tittade på mitt framdäck som började vackla och jag förstod ganska snabbt: jag har fått punktering. Fick inte ut högerbenet ur pedalen och blev stillastående. Att ramla då var oundvikligt men åt vilket håll? Om jag faller åt höger hamnar jag i diket, faller jag åt vänster ramlar jag ut på vägen. Valde förstås helt fel inser jag nu i efterhand och ramlade med fötterna kvar i pedalerna åt vänster med cykeln över mig och bilen bakom mig. Det är underligt vilka tankar man hinner tänka i en sån situation. Vinkade åt bilen och kände att jag måste hinna rädda cykeln i alla fall om detta nu blir min sista stund i livet. Slängde den i diket och började krypa iväg från vägen. Att ställa mig upp kom jag inte ens att tänka på.
Visslade på Kajsa och jag tror att vi satt på vägkanten i en timme och försökte fixa punkteringen. Hur ska man byta slangen i däcket nu då? Jag såg en video på youtube sen när vi var hemma och insåg att vi gjorde helt fel. Men cykeln och däcket tog mig hem i alla fall, precis innan solen gått ner och mina trötta ben, ja de trampade för livet.
Denna vecka är jag på omslaget och inuti tidningen Icakuriren. Omslaget hade jag faktiskt inte en enda aning om utan det kom som en trevlig överraskning. Bra artikel och fina bilder, Kajsas finns också med och då känns det extra roligt.
Chefredaktören skriver i sin ledare:
I nummer 11 av Icakuriren är det två berättelser som sticker ut lite extra för mig. Vi har träffat författaren och skådespelaren Jonas Helgesson, som bland annat pratar om hur det är att leva med en cp-skada. I stället för att förbanna att han blev cp-skadad vid födseln väljer han att tänka att han hade tur, som överlevde. Men varje dag får han ändå kämpa för att definiera sig själv som människa, inte som cp-skadad.
Missa inte heller intervjun med Shahrzad Kiavash, som drabbades av en akut sjukdom som gjorde att hon miste bägge underbenen. Nu tränar hon för att tävla i triathlon. Hon vill visa andra att det går att komma igen, när allt känns svart och omöjligt.
Vilka fantastiska förebilder vi har runt oss. Att inspireras av, och hämta tröst från. Som kan påminna oss om att människor aldrig bara är en cp-skada eller en benprotes.
Vi är alla så mycket mer än det som syns vid en första anblick.
Jag kunde inte sagt det bättre själv. “Vi är alla så mycket mer än det som syns vid en första anblick.” Tänk på det nästa gång du träffar någon. Everyone you meet is fighting a battle you know nothing about. Be kind. Always.
Soluppgång över Playitas och dag 3 på vårt äventyr!
Började dagen med en längre löptur som kändes ansträngande men helt okej tills mitt vänsterben började strula. Proteshylsan har blivit för stor och jag går i botten. Försökte fylla ut den med strumpor men det ville verkligen inte fungera. Mitt vänsterben är mitt bättre ben, gör sällan ont och är oftast väldigt duktig och samarbetsvillig. Att det benet då ska göra ont får mig att vilja boxa mig själv i ansiktet. Hårt. Vi fick avbryta och gå hem. Stappla hem, jag vet inte ens vad jag ska kalla det.
Vid frukosten träffade vi ett svenskt par som hade läst om mig i Runners, kom fram till oss och sa så mycket fint. Sådana möten där människor tar sig tid och energi att dela sina tankar gör mig alldeles lycklig och bubblig inombords. Kort vila efter frukost, sen tog jag mig till poolen. Simmande 1200 m och kände mig stark, bestämd och fortfarande lite arg över benet.
Kort vila återigen och vi gav oss ut på cykeläventyr. Två megavurpor, envis motvind, tre insekter som flög in i min mun och som jag råkade svälja senare kom the magic moment. Vi hade gjort det – 40 kilometer i cykeln! Mitt andra cykelpass och jag satte distansen jag ska cykla på Stockholm triathlon. Det var kanske inte snabbt eller bra nog, men det var okej. For now. Jag vet ärligt inte hur jag gjorde det, och många gånger under tiden frågade jag mig själv varför jag utsätter mig för den här tortyren. Benen lyssnade inte på vad hjärnan tänkte, de bara rullade på. Mina alldeles fantastiska. modiga, grymma ben. Jag somnade medans jag tittade på dem, förundrad över hur ofattbart tålig och tuff kroppen är. Vilka påfrestningar den tål och tar sig igenom och hur den gång på gång levererar.
Innan vi åkte till Playitas insåg jag att jag behövde kittas ordentligt, framförallt inför cyklingen. Craft ordnade med kläder, jag köpte skor och hjälm och när det kom till glasögon tänkte jag att jag nog behöver fråga om hjälp. Då var det väldigt självklart att gå till Glasögonmäster.
Hela min familj köper sina glasögon och linser där och har gjort i många år. När jag fortfarande satt i rullstolen och inte hade fått proteser ännu åkte vi dit eftersom jag tyckte att min syn hade försämrats. Jag var inte ute mycket då, tyckte att det var omständigt och mycket jobbigt eftersom alla tittade på mig. På den tiden var varje möte med “vanliga” människor en utmaning för mig. Personalen ordnade så att jag fick åka hiss upp till undersökningsrummet och var så trevliga mot mig. Fredrik utförde synundersökningen och frågade förstås vad som hade hänt mig och mina ben, mycket försiktigt och sympatiskt. Människor som tog sig tiden att åtminstone försöka underlätta för mig och visa medmänsklighet under tiden då det var som värst har en väldigt speciell plats i mitt hjärta. En väldigt, väldigt speciell plats. Godhet är den bästa egenskapen man kan ha.
Även denna gång gick Glasögonmäster och Fredrik in sympatiskt och mycket generöst och ordnade med dessa ûbercoola Oakley-glasögon till mig. STORT tack till er för det! Dessa glasögon och jag ska på många äventyr ihop på cykeln.