FLASHBACK: SPRING, SPRING FÖR DITT LIV

Jag har aldrig löptränat, och innan min sjukdom sprang jag på sin höjd till bussen. Jag har liksom aldrig varit intresserad.

När jag skulle få mina springben vågade jag inte ha alltför höga förväntningar, det verkar ju vara då man blir besviken. Jag visste inte om hylsorna skulle sitta bra, om det skulle göra ont och om jag ens skulle kunna balansera på dem. Springa? Nah, kanske något skutt. Om jag har tur.

Jag och Kajsa mötte upp min ortopedingenjör Linus på sjukhuset. Linus har varit med från början, han gjorde mina allra första proteser. Han var nervös, han inte bara såg ut att vara det utan han sa det också. ”Jag har ingen aning hur det här kommer att gå.”

När jag väl fick på mig benen fick jag inte stå upp utan vi skulle vänta tills ingenjören från Ottobock (företaget som gör proteserna) skulle komma. Men ingen av oss tre i det där undersökningsrummet kunde vänta. Linus höll mig i händerna och jag ställde mig upp. Javisst, det var himla vingligt. Balanspunkten låg på en helt annan punkt än där den ligger på mina vanliga proteser. Bästa sättet jag kan förklara det på är att det var som att vara i en hoppborg. Lite studsigt sådär.

Jag hoppade lite i barren men det gick inte att få upp någon fart. Vi flyttade oss istället till löpbandet där jag hängdes upp i en sele från taket. Där kunde jag öka farten men selens band slog mig i huvudet och allt möjligt. Kan vi inte gå ut så jag kan springa på asfalten, sa jag. ”Det värsta som kan hända är ju att jag ramlar och då får jag resa mig igen.” Jag övertalades till att ta på mig ett par handledsskydd och jag fick springa. Fri. Lätt. Ensam.

Det som hände där på parkeringsplatsen är något jag inte kan beskriva. Att springa i sig var inte hela grejen för mig, jag har ju inga direkta associationer till löpträning eller löpkänsla. Men att kunna springa, eftersom jag ville det, det är magi. Det är ett privilegium. Så många gånger har det här som hänt varit ett hinder för mig, för i vissa situationer är jag begränsad. Men där, på en parkeringsplats i Borås sjukhus togs mina fotbojor bort. Jag flög fram.

Jag minns inte ens hur många gånger jag sprang fram och tillbaka men jag minns vad jag tänkte. Jag tänkte på natten jag blev sjuk och i min förvirring lade mig på det kalla golvet i toaletten för att det kändes som att det brann på insidan, jag minns hur min bror panikartat drog och slet i handtaget och bad mig öppna toalettdörren. Hur han och Daniel bar in mig i sovrummet. Jag tänkte på dagen vi väntade i Södersjukhuset på att en läkare skulle komma och titta till mina såriga, infekterade ben men ingen dök upp. Hur min pappa bad de hämta förband och rengöring så han kunde göra det själv. Hur han varsamt tvättade rent och klippte bort den överflödiga huden som blivit kvar efter blåsorna som spruckit och hur hans ögon gång på gång fylldes med tårar. Hur mycket mod det krävs att operera benen på sin egen dotter. Jag tänkte på mamma och Helen när de duschade mig på IVA i Borås. Hur försiktiga de var så de inte skulle komma åt alla slangar och nålar som stack ut från min kropp. Båda försökte bete sig som om allt var okej men sättet de tittade på varandra skvallrade om att absolut ingenting var okej. Jag tänkte på min bästa vän Atti som alltid insisterade på att köra runt mig i min rullstol även om hon var tvungen att gå med kutad rygg i flera timmar. Hur rullstolens tippskydd slog i hennes underben och fötter och alla blåmärken hon hade efteråt. Hon klagade inte en enda gång. Jag tänkte på K första gången jag satt på pallen i hans hall och tog av mig skorna när han sa: ”Hur mycket av dina ben har de tagit?” Hur han utbrast: ”Men det är ju ingenting!” innan jag ens hunnit visa på det andra benet, som om han övat på sitt svar. Hur han nästan frenetiskt gick fram och tillbaka i lägenheten. Senare lärde jag mig att det är så han gör när han är illa till mods. Jag tänkte på Kajsa och allt vi har att se fram emot och på andra sidan parkeringsplatsen torkade hon sina tårar.

Jag minns inte ens hur många gånger jag sprang fram och tillbaka men jag minns att jag tänkte att när jag berättar den här historien ska jag avsluta med en dikt som är sann:

There is freedom waiting for you,
On the breezes of the sky,
And you ask ”What if I fall?”
Oh but my darling,
What if you fly?

Här är en video från den dagen.

/ / / /

10 comments

  1. Så stolt över dig älskling. Vi kommer att heja på dig så högt hela livet. Keep Fighting. ❤️❤️❤️❤️

  2. Grymt starkt jobbat. Underbart att se.
    Det var en jätte fin artikel i bt idag.
    Lycka till med satsningen 😉 kram/O
    Ni är enorma hela familjen 🙂

  3. Du var en målmedveten och enveten ung tjej med mycket ”go” redan back in the days.
    Mycket bra kämpat och starkt av dig, Shahrzad!
    Jag önskar dig all lycka, nu och i framtiden.

  4. En inspiration till oss alla! Speciellt oss som kämpar med våra fysiska hinder. Du skriver gripande och delar med dig öppenhjärtigt, artikeln i Borås tidning var oerhört stark. Jag är tacksam för att få ta del av dina erfarenheter!

  5. Vilken inspiration du är. Jag har golvats av den här historien. Du är otrolig.
    Hälsningar,
    Negin (Sepidehs kompis från uppsalatiden)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *