Förra veckan var jag och coach Jonas på Almenäs i Borås för att jag skulle testa öppet vatten simning för allra första gången någonsin. Hade nog skrämt upp mig själv en hel del genom att läsa för mycket om andras dåliga erfarenheter. Tydligen skulle det vara som att stirra ner i en bottenlös avgrund, det skulle vara kallt, obehagligt och skrämmande. Om man sväljer vattnet kan man bli dålig i magen. Det är alltid dumt att googla sjukdomar och läskiga saker, för det står bara massa tråkigt ändå.
Hade puls på nästan 150 när jag skulle hoppa i från bryggan men eftersom Jonas var med visste jag att jag kan hänga på honom som jag alltid gjorde i början när vi simmande i bassängen. Det var sanslöst kallt, knappt 15 grader sa Jonas. Sedan sprattlade jag runt lite och var frusen och rädd för att få vatten i munnen men sedan sa jag högt: Sluta tönta dig Shahrzad.
Det är inte läskigt att öppna ögonen under vattnet, det är mestadels mörkt. Enda problemet var att jag simmade snett, inget svart streck att följa. Försökte följa Jonas fötter men det gick heller inte bra, plötsligt försvann dem! Man blir heller inte dålig i magen om man råkar svälja lite, själv fick jag en kallsup.
Jonas räknade det till ungefär 1600 m. Sedan satte vi oss på en bänk, lite frusna och drack kaffe, en perfekt start på dagen! Tänk bara på att ni inte ska simma själva, man kan få kramp och annat oförutsett kan hända och då är det bra att ha med sig någon.
Imorgon kör vi igen, det ser jag fram emot! Stor kram så länge.
Nu har jag varit borta alldeles för länge hörni, glömde nämligen datorn och kameran hemma. Jag har nämligen varit hos Kajsa i Mollösund, mer om detta i kommande inlägg, men en rolig grej var att jag såg mig själv på Aftonbladets löpsedel strax innan jag åkte, helt surrealistiskt! Tack till Willys i Borås som sparade den åt mig, den ska jag rama in!
För er som missade artikeln finns den här.
Hörni, nu är det knappt 500 platser kvar till Vattenfall World Triathlon Stockholm! Det är inte dåligt och hälften av alla deltagare som anmält sig inför årets tävling gör sitt första triathlon någonsin och över en tredjedel är kvinnor – en hög siffra för en sport som länge varit dominerad av män. HUR bra?!
Vill du också vara med är det hög tid att anmäla sig innan startplatserna har slut. Ses vi på startlinjen?
Anmälan hittar du här.
Landade hemma igår efter två späckade veckor i Stockholm.
Daglig cykelträning med Amir, varvat med uteserveringshäng, bio, två bröllop, sol, bad och andra trevligheter. Mår bättre psykiskt nu och är redo för det sista rycket innan tävlingen. Känner mig stabilare och säkrare på cykeln och äntligen har det känts roligt och smärtfritt att cykla igen. Jag har haft SPD pedaler men de sista passen bytte vi till SL pedaler. Fortfarande nästintill omöjligt att klicka ur så jag får vrida ut hälen med handen för att få loss högra foten, vänstra foten måste någon hjälpa mig med. Inget att stressa upp sig över, det är så det är och det tar den tid det tar. “Det omöjliga tar bara lite längre tid”, som en av patienterna sa till mig när jag rehabtränade.
Stort tack till Amir för all tid och engagemang! Det var vemodigt att åka hem, hade liksom vant mig vid att träffas varje dag och cykla ihop.
En mycket bra nyhet är att det är stor skillnad på matintaget och energinivåerna nu, har fått i mig en ordentlig frukost varje dag främst bestående av havregrynsgröt med lite vispgrädde i. Håller mig mätt och alert ett bra tag och den där jobbiga hungern jag hade efter långa träningspass är helt borta. Jag talar om den värsta sortens hunger jag vet, som ledde till att jag vräkte i mig allt jag hittade. Inget mer sådant. Hurra!
Lite siffror för den som är intresserad. Cykelpassen har bestått främst av distansträning mellan 50-63 km och jag har legat någonstans runt 77-82% av min maxpuls. Fun fact: Amir hade vid ett pass 102 i medelpuls, japp på riktigt. Jag sitter här framför datorn och skrattar när jag skriver det. Vad är det? 60% av max? Han softar typ medan jag sliter, rätt åt mig (:
Ett intervallpass på 35 km, runt FRA-slingan (ca 6 km/varv) progressivt där jag verkligen kände att jag levde. Uppemot 90% av max och stabil nedgång i puls i vad som kan kallas “vilan”. Ett trainerpass hanns också med, då hade jag på mig lurar och körde i takt med musiken.
Min hittills högsta hastighet i en mäktig nedförsbacke på 60,1 km/h. Jag älskar det, vill aldrig att det ska ta slut. Hoppas jag vågar mig på de slingriga vägarna på Playitas nästa gång jag åker dit och inte fegar och leder cykeln.