Nu är det dags att göra nya vardagsproteser och jag tänkte att vi skulle titta på hur en protes blir till, tillsammans. Det är ganska många turer fram och tillbaka till sjukhuset och massa jobb bakom kulisserna för min ortopedingenjör Linus.
Först gör man en så kallad avgjutning, glömde tyvärr fota det. Hemskt ledsen. Linus tar ett gipsavtryck på benet. Alltså lindar in benen i gips från knäna och neråt. När gipset tar stelnat drar han av det och då är vi klara för dagen.
I verkstaden fyller han avtrycket med gips och när det har stelnat knackar han bort avtrycket och inuti har vi formen på mitt ben. Man kan säga att han har “mitt” ben framför sig. Nu undrar ni säkert varför jag inte använder som stavas S-T-U-M-P som är den tekniska termen. Jag hatar det ordet. Hata är ett starkt ord, jag vet, men det är sant. Jag hatar det. Det låter så ynkligt, halvt och värdelöst. Det som finns kvar av mina ben från knäna och neråt är inget utav de adjektiven. Det är starkt, tåligt och otroligt värdefullt.
Till den formen gjuter han sedan en hylsa. Hylsan som jag kommer ha benet i.
Högerbenet är det längre benet och vänsterbenet får ett rör för att bli lika långt. Sedan sätter han fast mina fötter. Och voila!
Nu ska jag gå runt med de här hemma i några dagar för att känna på inställningarna. Har redan varit på sjukhuset en gång då Linus sågade ner kanterna lite eftersom de var för höga och skärde in i mina knäveck. Snart är det dags att klä proteserna med kosmetik för att ge de formen av ett ben. Inte än, men snart.
