I november, strax efter artikeln i Borås Tidning fick jag ett samtal av Agnes Windelhed som arbetar som journalist på SVT Sport. Hon undrade ifall jag ville ställa upp i ett reportage. Jag tackade givetvis ja och igår kväll, på uppesittarkvällen sändes det på Sportnytt.
Vi spenderade många timmar tillsammans och jag har ingen aning om vilka delar de skulle använda i reportaget. Jag var nervös som alltid men tycker att det blev riktigt bra! Tack till Uddetorp Säteri för att vi fick filma djupintervjun i hos er och tack till Agnes och Leif för att ni porträtterade mig och Kajsa så fint, känslosamt och sant.
Hela reportaget med text finns att se HÄR och nedan finns videon.
Imorse hade jag det stora nöjet att gästa Metropol morgon med Gurgin och Lisa. Ja precis, live radio. Who knew?
Vi pratade lite blodförgiftning, lite amputation och proteser och ganska mycket triathlon. En kalasbra start på dagen!
Intervjun finns att lyssna på här: LÄNK <— klicka! (öppnas i ny flik)
Det har varit två tuffa veckor.
Sedan september har jag tränat utan att ta paus, och de sista två veckorna började det kännas riktigt motigt. Det var inte roligt att träna, det var inte roligt att göra någonting alls. Det i kombination med att jag efter mitt senaste blogginlägg (då det började kännas lite bättre) blev magsjuk blev för mycket. Blä!
Jag bodde i Stockholm när jag blev sjuk och planen hade hela tiden varit att flytta tillbaka när jag kände att jag kunde klara mig själv. Det var aldrig något snack om den saken. Jag har kvar hela mitt liv där, har inte ens tömt min garderob. Och framförallt finns alla mina vänner där, jag kan känna mig så ensam i Borås. Vilket är bra på ett sätt för jag har all tid i världen att träna men ibland är jag just…ensam. Inte alltid, men ibland gör det mig väldigt ledsen.
Så jag pausade, checkade ut från allt och åkte till Stockholm. Det gjorde susen. Den konstanta klumpen i halsen jag haft är borta, det glädjer mig för jag var less på den.
Idag kom jag tillbaka och lääängtade till gymmet. Tränade med Kajsa och endorfinerna var som fyrverkerier. Order is restored.
Jag ska vara ärlig och erkänna att jag var nervös för att ladda upp mitt förra inlägg. Det är inte lätt att dela med sig utav en film där man är i ett riktigt dåligt skick. Tack för all fin feedback och tack för att jag får vara den jag är (och var) i er närvaro.
Jag pratade med Jonas Möller på Borås Tidning som berättade att artikeln om mig varit väldigt välläst på internet. Ingenjören i mig som älskar det mätbara bad om statistik. 5000 unika besökare de första tre dagarna. Whoa!
Imorse simmade jag på egen hand. Börjar kännas bättre och bättre i vattnet.
Det är många skolklasser som simmar på arenan och jag undrar ofta hur barnen ska ta det här med mina ben. Var orolig för att Jonas skulle få samtal från föräldrar som berättar om skräckslagna barn som inte vill simma där mer. Det är safe to say att jag underskattade barnen. Andra gången jag simmade hade jag lagt mina proteser vid bassängkanten och en hel skolklass hade konferens framför dem. Jag tittade från en bit bort, kände mig dum att jag hade ställt proteserna där. Jag borde täckt över dem. Orolig simmade jag så fort jag kunde till kanten. Det är fascinerande hur barn hanterar den här situationen. De lite modigare gick fram och rörde proteserna, lyfte dem och konstaterade att de väger mycket. Andra tittade bara på håll, sedan sprang de flesta iväg. Tre killar i 7-årsåldern blev kvar och ena insåg att proteserna tillhörde mig. Konversationen lät såhär:
– Är det här dina ben?
– Ja.
– Varför har du tagit bort dina ben?
– Jag blev väldigt sjuk och det fanns inget man kunde göra.
– Är du elitsimmare?
– Inte än, jag försöker lära mig.
– Jag också, jag ska bli bäst i världen. Har du ont?
– Nej, bara ibland. Men väldigt sällan.
– Röstade du i valet?
– Jo, det gjorde jag.
– Gillar du den där Reinfeldt?
– Jag tycker att han har gjort ett bra jobb.
– Okej, hej då!
Det var liksom inget mer med det. Är inte det fantastiskt? Jag blir glad ända in i själen när jag får vara med om såna saker. Tänkte på Lily som var första barnet som fick se mina proteser. Hon ställde många frågor men hennes sista ord var: “Får jag måla dina tånaglar nästa gång?”
Nu ska jag bege mig till gymmet. Men först skulle jag vilja be om er hjälp. Jag har tjockt och långt hår som blir blött även när jag har simmössa. Kloret i bassängen torkar ut både mitt hår och min hud. Håret blir nästintill omöjligt att kamma ut i duschen. Hur gör ni som simmar ofta? Blir tacksam för alla tips jag kan få!
- newer posts
- 1
- …
- 16
- 17
- 18
- 19
- 20
- 21
- older posts