Idag skippade vi löpningen helt, kanske lika bra. Mitt vänsterben gör fortfarande mycket ont och det smärtar bara av att gå. Istället körde jag ett styrkepass istället. Rygg, axlar och mage. Gymmet är helt okej här, ingenting jämfört med vad man är van vid hemma.
Dagarna följer samma mönster, någon träning på morgonen, frukost, kort vila följt av simning. Idag 1400 m som kändes bra. Har kommit in i ett skönt flow i simningen. Sedan åt vi lunch och vilade lite vid poolen innan vi gav oss ut för att cykla. En cykeltur som går till historien.
Ni förstår, det blåser väldigt mycket här. Jag vet inte hur det är möjligt men det är motvind hela tiden, rent logiskt borde man ju få vinden i ryggen på vägen hem? Nåja. Jag kände redan från början att benen inte alls var med mig idag, det skulle bli ren och skär pannbensträning. Vi kom ut på den stora vägen och jag höll på att blåsa omkull flera gånger. När vinden kommer från sidan och du har en bil som sveper förbi i 80 km/h gäller det att stabilisera med bålmusklerna och hålla i styret for dear life. När vi åkte in på “the quiet road” var jag helt slut. Helt slut. Att då få åka i nedförsbacke och låta hjulen rulla är det bästa som kan hända. Tills jag åkte över ett gupp i full fart och hamnade i en uppförsbacke med en minivan i ryggen.
Tittade på mitt framdäck som började vackla och jag förstod ganska snabbt: jag har fått punktering. Fick inte ut högerbenet ur pedalen och blev stillastående. Att ramla då var oundvikligt men åt vilket håll? Om jag faller åt höger hamnar jag i diket, faller jag åt vänster ramlar jag ut på vägen. Valde förstås helt fel inser jag nu i efterhand och ramlade med fötterna kvar i pedalerna åt vänster med cykeln över mig och bilen bakom mig. Det är underligt vilka tankar man hinner tänka i en sån situation. Vinkade åt bilen och kände att jag måste hinna rädda cykeln i alla fall om detta nu blir min sista stund i livet. Slängde den i diket och började krypa iväg från vägen. Att ställa mig upp kom jag inte ens att tänka på.
Visslade på Kajsa och jag tror att vi satt på vägkanten i en timme och försökte fixa punkteringen. Hur ska man byta slangen i däcket nu då? Jag såg en video på youtube sen när vi var hemma och insåg att vi gjorde helt fel. Men cykeln och däcket tog mig hem i alla fall, precis innan solen gått ner och mina trötta ben, ja de trampade för livet.
Soluppgång över Playitas och dag 3 på vårt äventyr!
Började dagen med en längre löptur som kändes ansträngande men helt okej tills mitt vänsterben började strula. Proteshylsan har blivit för stor och jag går i botten. Försökte fylla ut den med strumpor men det ville verkligen inte fungera. Mitt vänsterben är mitt bättre ben, gör sällan ont och är oftast väldigt duktig och samarbetsvillig. Att det benet då ska göra ont får mig att vilja boxa mig själv i ansiktet. Hårt. Vi fick avbryta och gå hem. Stappla hem, jag vet inte ens vad jag ska kalla det.
Vid frukosten träffade vi ett svenskt par som hade läst om mig i Runners, kom fram till oss och sa så mycket fint. Sådana möten där människor tar sig tid och energi att dela sina tankar gör mig alldeles lycklig och bubblig inombords. Kort vila efter frukost, sen tog jag mig till poolen. Simmande 1200 m och kände mig stark, bestämd och fortfarande lite arg över benet.
Kort vila återigen och vi gav oss ut på cykeläventyr. Två megavurpor, envis motvind, tre insekter som flög in i min mun och som jag råkade svälja senare kom the magic moment. Vi hade gjort det – 40 kilometer i cykeln! Mitt andra cykelpass och jag satte distansen jag ska cykla på Stockholm triathlon. Det var kanske inte snabbt eller bra nog, men det var okej. For now. Jag vet ärligt inte hur jag gjorde det, och många gånger under tiden frågade jag mig själv varför jag utsätter mig för den här tortyren. Benen lyssnade inte på vad hjärnan tänkte, de bara rullade på. Mina alldeles fantastiska. modiga, grymma ben. Jag somnade medans jag tittade på dem, förundrad över hur ofattbart tålig och tuff kroppen är. Vilka påfrestningar den tål och tar sig igenom och hur den gång på gång levererar.
Innan vi åkte till Playitas insåg jag att jag behövde kittas ordentligt, framförallt inför cyklingen. Craft ordnade med kläder, jag köpte skor och hjälm och när det kom till glasögon tänkte jag att jag nog behöver fråga om hjälp. Då var det väldigt självklart att gå till Glasögonmäster.
Hela min familj köper sina glasögon och linser där och har gjort i många år. När jag fortfarande satt i rullstolen och inte hade fått proteser ännu åkte vi dit eftersom jag tyckte att min syn hade försämrats. Jag var inte ute mycket då, tyckte att det var omständigt och mycket jobbigt eftersom alla tittade på mig. På den tiden var varje möte med “vanliga” människor en utmaning för mig. Personalen ordnade så att jag fick åka hiss upp till undersökningsrummet och var så trevliga mot mig. Fredrik utförde synundersökningen och frågade förstås vad som hade hänt mig och mina ben, mycket försiktigt och sympatiskt. Människor som tog sig tiden att åtminstone försöka underlätta för mig och visa medmänsklighet under tiden då det var som värst har en väldigt speciell plats i mitt hjärta. En väldigt, väldigt speciell plats. Godhet är den bästa egenskapen man kan ha.
Även denna gång gick Glasögonmäster och Fredrik in sympatiskt och mycket generöst och ordnade med dessa ûbercoola Oakley-glasögon till mig. STORT tack till er för det! Dessa glasögon och jag ska på många äventyr ihop på cykeln.
Igår var jag och Kajsa framme i Playitas på Fuerteventura för en veckas tuff träning. Har verkligen sett fram emot den här resan, att få byta miljö och lägga all fokus på träningen och absolut inget annat.
Det började illa, riktigt illa. Det var länge sedan jag flög så länge. Tog av mig proteserna i planet och tänkte att det är bättre att låta benen vila lite. Jag vet inte hur det kommer sig, om det är trycket i kabinen eller om det är för att man blir svullen när man flyger men när vi var framme hade jag sån fruktansvärd nervsmärta i mitt högra ben. Under kvällen och natten blev det värre och värre. Jag trodde att jag skulle svimma eftersom det gjorde så ont. Det var som om sista decimetern på mitt ben stacks med tusentals nålar, det pulserade och smärtan var brännande. Det är mycket sällan det händer, därför hade jag inte med mig värktabletter, förutom Alvedon som hjälper föga i en sådan situation. Jag var SÅ ledsen. Tänkte att det här kommer inte gå över på flera dagar och det är inte hanterbart att ha sådan smärta och sen träna på det? Allt kändes förstört. Vaknade flera gånger på natten genomsvettig och det ryckte i benet.
En motgång kommer dessutom sällan ensam för mig och som salt i mina sår kom nästa smäll. Vi skulle hyra cykel men klipsen som man har när man cyklar fungerade inte på mina ben. För att lösa ut cykelskon måste man göra en ganska hård och bestämd utåtrotation med foten och jag kan inte det. Tog i allt vad jag hade med mina redan onda ben men det enda som hände var att benet snurrade i protesen. Jag var slut som artist och oerhört besviken. Skulle det vara ännu ett problem nu? Tänk om det inte gick att lösa?
Jag vaknade idag och kände på benet, flexade lite i foten jag inte har. Ingen smärta. INGEN smärta! Tog på mig benet och sa till Kajsa: “Idag är det en bra dag. Jag var ledsen igår och det får man. Men idag är en bra dag.” Jag hade rätt.
Vi började dagen med en kort löptur vid stranden. Sedan gick vi tillbaka till cykelaffären och Andrew, killen som hjälpte oss igår sa att han funderat på kvällen och tyckte att vi skulle testa andra klips som är lättare att komma ur. Vilken stjärna han är, som engagerar sig och försöker hjälpa oss. På andra försöket lyckades jag komma ur pedalerna. Lyckan var total!
Efter lite fler försök inomhus gav vi oss ut. Andrew höll i cykeln på ena sidan och Kajsa stöttade på andra sidan men jag vinglade åt alla håll. Hade jag glömt hur man cyklar? Vi gick ut till parkeringsplatsen och jag sa: I got this. Låt mig cykla själv, i värsta fall ramlar jag. För trogna läsare följer detta samma mönster som när jag fick mina löpproteser första gången (läs det inlägget här). Andrew släppte mig motvilligt och där på en parkeringsplats på Fuerteventura tog jag mina första tramptag på cykeln. Fri. Lätt. Ensam.
Resan var räddad. Mitt triathlon var räddat. Phew!
Jonas har skickat med simpass för hela veckan. Körde 1200 m i bassängen och avslutade dagen med ett cykelpass på 20 km. Smärtfri och himla nöjd.
