Nuförtiden vet jag sällan vad det är för dag på veckan, jag har ju inget “vanligt” jobb. De enda dagar som skiljer sig från andra är tisdagar och torsdagar för då simmar jag med Jonas, resten av veckodagarna är en dag som alla andra. Jag känner sällan FRI-YAY… nu är det helg och nästan aldrig åh nej, det är måndag. Men idag, idag har måndagskänslan följt mig som ett grått moln hela dagen. Ni vet, när man inte riktigt orkar med sig själv och ifrågasätter hela sitt liv och alla val man gjort hittills.
Jag har reflekterat över det ganska mycket de senaste dagarna, mitt liv alltså. Det började med att någon frågade mig: Känner du att du får offra mycket för att kunna träna som du gör? Jag svarade spontant med att säga: Jag ser det inte som att jag offrar något, jag har bara fått omprioritera.
Sanningen är att jag får välja bort saker eftersom det skulle sinka min träning och flytta mitt fokus. Jag kan inte vara uppe sent på kvällarna för jag måste sova tillräckligt mycket för att återhämta mig. Jag kan inte äta alltför onyttig mat, även om hamburgare och pommes frites är det bästa jag vet, för då orkar jag mindre och presterar sämre på träningen dagen (och om jag har otur; dagarna) därpå. Så fort jag känner att något tar min energi måste jag avlägsna mig så långt bort det går för att finna ro igen, även om det ibland är mig själv som jag måste ta avstånd ifrån.
Ju närmare Stockholm triathlon och målet jag kommer, desto mer känner jag behovet av att omprioritera min vardag. Jag klagar inte, jag är okej med det. Jag valde själv att ha det såhär. Men när jag gör alla de här sakerna och inte har huvudet och kroppen med mig vissa dagar, det är då jag får måndagsångest. Som idag. Jag cyklade på morgonen, kroppen svarade med bra puls och bra uthållighet. Någon timme senare skulle jag springa och ingenting fungerade. Tankarna mal i huvudet och kroppen hängde inte alls med. Jag avbröt. Besviken på mig själv.
Nu har jag gnällt färdigt, både verbalt och mentalt. Jag kan inte alltid vara på topp, kroppen kan inte alltid vara hundra procent, ibland får man bara släppa det och säga: Imorgon börjar jag om!
Löpningen är på gång igen efter ett par veckors paus. Mitt vänsterben har strulat, vi tror att jag har haft en mindre inflammation och har inte riktigt vågat eller velat belasta. Men nu så! Jag sprang både igår och idag och proteserna sitter inte som de ska men de funkar. På fredag ska jag få en ny proteshylsa till högerbenet och en ny, specialtillverkad liner som det heter. Det är hylsan man trär på benet innan man tar på protesen.
Linus, min ortopedingenjör jobbar på vardagsproteser till mig också då de jag har nu är på tok för stora. Jag tänkte skriva om det i ett separat inlägg så jag berättar inte mer nu.
Nu är jag färdigtränad för idag. Körde bröst, mage och triceps på gymmet med Kajsa imorse också, blir (tyvärr) inte mycket styrketräning för mig längre så jag hoppas på träningsvärk imorgon.
ZzZzz från soffan. Idag har jag cyklat igen i Stockholm. 43 km sammanlagt och jag är minst sagt nöjd.
Träffade Agneta Sjödin som också var på cykeltur. Åt lunch med henne och tog rygg på vägen hem, tills hon försvann efter att jag låg på bromsen för länge i en slingrig nedförsbacke. Lite orutti kan man tycka men jag har inte tid att göra illa mig såhär nära inpå tävlingen. Så jag bromsar. På Stockholm triathlon bromsar jag inte. Hon var snabb också bör tilläggas (:
Cykelvärlden är en värld för sig, en hel vetenskap. Det här har jag lärt mig idag:
– Fika är A och O för cyklister. Ingen cykeltur utan fika. Jag har fikat två gånger idag.
– När man cyklar har man inte på sig underkläder, för det skaver. Visste ni det? Jag är helt förundrad, vet inte om det är för mig. Men på vägen hem lärde jag mig att skav inte är för mig heller. AJ!
– Man måste alltid smörja in sig. Ni vet… där det skaver.
Nu blir det ZzZzz på riktigt. Godnatt!
Minst en gång i månaden drabbas jag av migrän, den sammanfaller ofta med min menstruation. Tidigt igår morse tränade jag med Kajsa och efteråt kände jag att det var på väg. Det börjar som en knackning bakom mitt ena öga och eskalerar till känslan av att någon antingen borrar eller hamrar inuti min hjärna. Hinner jag inte använda smärtstillande eller nässpray i tid bryter det ut.
När jag kom hem efter träningen hann jag knappt innanför dörren innan jag spydde. Två stycken Alvedon och nässpray senare somnade jag med öppet fönster och förtäckta ögon. Vaknade fem (!!) timmar senare och mådde ännu sämre. Sov och spydde mer eller mindre bort hela dagen.
Imorse hämtade Kajsa mig och jag nämnde halvvägs till gymmet att jag mått riktigt dåligt igår. Hade jag gjort det tidigare hade hon kört hem mig och ordinerat vila. Sanningen är den att jag fortfarande hade ont i huvudet då men jag vägrade spendera en hel dag till i sängen. En kvart in i spinningpasset var huvudvärken borta och det var ingen som varken knackade eller borrade längre. Träning i mitt hjärta – min medicin, min frizon, min bästa vän, mitt svar på allt. Orkade inte med några höga pulstoppar idag, var egentligen bara överlycklig över att inte ha ont.
Simmade efter och även Jonas var motvillig till att träning, när jag inte heller hade ätit igår men jag insisterade. Fick simma till slut, om än lugnt och inte i hög fart.
Nu ska jag spendera resten av kvällen i sängen och försöka äta ett ordentligt mål mat. Ha en fin fredag!