Ni som hänger på sociala medier kan väl inte ha missat det – Olaplex fullkomligt exploderade i mina sociala flöden och verkar vara produkten alla väntat på. Vad jag förstår är det i första hand en produkt som används under färgningsprocessen så att man kan gå från mörkt till ljust hår utan att behöva slita på håret med blekning och starka produkter. Men det fungerar också som en behandling för skadat hår. Det går in i hårstrået och ”lagar” de förstörda bindningarna i håret så att det blir starkare och står emot slitage bättre.
Jag har ju efterlyst, även här på bloggen efter sätt som jag kan minimera skadorna från kloret i bassängen. Mitt hår tar mycket stryk från det och ibland drar jag mig från att simma just därför. Denna produkt kan mycket väl vara det jag letat efter! Jag bokade bums en tid hos min frisör Fazli (världsbäst) och efteråt såg det- till min stora förtjusning I might add – riktigt fint ut. Håret var inte lika sprött och stod inte åt alla håll utan föll mjukt och glänste. Gillas skarpt!
Nu är det efterbehandling hemma som gäller en gång i veckan. Jag återkommer med definitiva resultat längre fram men ville ändå tipsa ifall det är fler som har samma problem som jag. Eller om ni bara har trött vinterhår som behöver en boost.
Nu blev det ett avbrott i återberättandet av mitt Playitasäventyr men här kommer en återblick på dag 5.
Dagen innan hade jag ju lyckats cykla 40 km som alltså är distansen i Stockholm triathlon. När jag vaknade var kroppen mör och jag var så hungrig. Bra tecken!
Om jag skulle klaga på något skulle det vara maten här, vi har köpt till helpension för vi tänkte att det skulle vara omöjligt att orka inhandla och laga mat med så mycket tid som kommer gå åt till träning. Det var helt rätt beslut, på Playitas finns en liten supermarket och för att kunna handla behöver man en bil. Det är som vilken annan charterrestaurang här och det förvånar mig. Mycket kolhydrater och ganska dåligt med protein och bra fetter. Mycket socker och efterrätter. Jag säger inte att det är fel att äta efterrätt men tränar man så mycket som det faktiskt verkar som att människor gör här behöver man bra bränsle för att orka, det är dåligt med det. Själv är jag mest hungrig hela tiden och sötsugen, vilket är det som händer ifall jag inte blir ordentligt mätt.
Anyways, skippade morgonträning. Körde 1600 m i poolen och åt lunch därefter.
Sen gjorde vi det igen, vi gav oss ut på cykeln. Motvind idag igen. Av den värre sorten. Först cyklade vi fel, det är otroligt dåligt skyltat här. Vi trodde att vi var rätt tills vägen plötsligt tog slut och där möttes vi av en arg hund som var fastkedjad. Det enda jag tänkte var: Ramla inte nu, ramla iiiiiinte. Cyklade tillbaka och möttes av två ännu argare hundar precis intill motorvägen. De hoppade och studsade och ena fick tag på mitt ben och började dra i min strumpa. I panik och rädsla väjde jag åt fel håll och började cykla mot mötande trafik och tänkte återigen att det här nog är slutet. Plus att jag tittade efter hundarna, ville ju inte att de skulle bli påkörda.
Happ, nu kan det inte bli värre i alla fall tänkte jag. Men det kunde det, vi cyklade fel igen! Så fel. Hamnade i vad som går till historien som “Dödens dal” där det var så djupt ner att det blåste från alla håll, var som att stå mitt i en virvelvind. Min ena protes åkte nästan av och det fanns ingen tid att slösa där. Kajsa cyklade iväg men jag fick inte bra med fart och blåste omkull. Landade på armbågen och det gjorde så ont. Alla andra gånger jag har ramlat har jag bara skrattat men nu satt jag där, frusen, nästan bortblåst och med vad jag trodde var en bruten armbåge och svor högt.
Den cykelturen var INTE rolig. Jag hade mycket att kämpa emot men denna gång var jag min egen värsta motståndare. Jag var negativ, sur och omotiverad, även om jag visste att jag inte har någon annan möjlighet än att cykla hem. Tänkte tankar som: Är inte livet tillräckligt svårt som det är? Varför gör jag såhär mot mig själv? Måste man cykla? Jag hatar den som uppfann cykeln. Är det motvind åt alla håll? Varför trampar jag men kommer ingenstans? Jag är sämst. Hoppas jag får en blixt i huvudet och dör så att jag inte behöver cykla mer. Någonstans där emellan grät jag bakom mina cykelglasögon och förbannade allt.
Det är inte konstruktivt att motarbeta sig själv på det viset och därför kom jag aldrig in i flowet, ni vet då man trampar rytmiskt och fritt. I sanningens namn vet jag inte ens hur jag lyckades cykla hem. Det enda jag vet är att det var 46 sjuhelvetes jobbiga kilometer. Punkt.
Det är en vecka kvar nu tills 3-årsdagen sedan jag blev sjuk och hela månaden har känts väldigt tung. Även om det hänt så himla mycket roligt. Men mars månad har förvisso alltid känts så sedan dagen då allt förändrades. Jag har liksom letat efter saker för att kunna se en utveckling sedan förra året vid den här tiden, en läxa och något värdefullt att ta med sig. Jag vill ju tro att jag har vuxit själsligt och det inte bara är tiden som tickat på. Som vanligt var det många pusselbitar tills jag kunde se helheten so bear with me. Vi behöver lägga pusslet ihop först.
En kväll på Playitas gick jag iväg en stund själv, satte mig vid havet och tittade på solnedgången. Jag tänkte på mitt liv som det är idag, med alla förluster jag varit med om och allt jag fått lämna bakom mig. Frivilligt och ofrivilligt. Kom att tänka på en relativt lång relation jag hade som var felfri på många plan och som jag trivdes mycket bra i. En sensommarmorgon när han fortfarande sov packade jag alla mina grejer och gick därifrån. När jag åkte ner i hissen från hans lägenhet insåg jag: Jag är färdig med det här. Jag är klar. Stod utanför och tog 100 djupa andetag. Sedan gick jag därifrån och såg mig aldrig om igen. När mina vänner fick veta kom de hem till mig med en vodkaflaska. Det var kutym att göra så när någon avslutade en relation, ha någon slags sorgkväll och försöka dränka eländet i kemiska OH-bindingar.
Men jag var inte ens ledsen. Jag var bara klar.
I fredags träffade jag Anders och Mikael på Beyond Communication för att planera inför framtiden och Mikael sa något som blev den andra pusselbiten. Han sa: “Men om du får drömma då?”
På kvällen uppträdde världens allra bästa Jocke tillsammans med Lisa Nilsson på Skavlan och ännu en pusselbit föll på plats:
Om det finns någon poäng med att gömma sig
Är det att vi kan försvinna in i drömmar om när
Vi hade allting
En gång i tiden var allt det här vårt
Innan vi faller i varandras armar
Ska vi falla isär
Idag fick jag ett mail från någon som läst artikeln i Icakuriren. Någon som råkat riktigt illa ut. Någon som är i träsket. Någon vars hela värld har rasat samman till oigenkännlighet, en hög av misär. Allt i det mailet var mörkt. Mellan raderna kunde jag läsa om mig själv för några år sedan.
Vi är mitt uppe i en renovering hemma vilket betyder att det är ett oorganiserat kaos här. Idag fick jag äntligen packa upp sakerna till mitt rum och där låg den. Min röda Drömbok som jag kallar den. Jag köpte den efter uppbrottet av relationen och syftet var att skriva MINA drömmar i den. Drömmar som han hade försökt få mig att lägga undan så att jag kunde haka på hans drömmar istället. Han tyckte väl att hans var bättre. Han hade fel. Och det var därför det bara tog 100 andetag för mig att avsluta det. Jag minns hur jag, när jag var mitt uppe i min misär 2012, gömde Drömboken längst ner i en låda för att aldrig behöva se den mer.
I min Drömbok hittade jag också bevis på drömmar jag hade uppnått, korta texter, foton och biljetter till konserter, evenemang och resor jag varit på. Där såg jag den sista pusselbiten, boken var inte ens fylld till en tiondel.
Pusslet är färdigt. Ser du det nu? Jag pratar om drömmar. Jag pratar om att våga drömma. Drömma fearless och gränslöst, drömma utan tanken på att misslyckas, drömma och försöka, drömma och uppnå. Drömma igen. Och igen.
När jag blev sjuk tog sjukdomen mina underben. För det fanns proteser. Drömmarna och förhoppningarna då? Jag gömde dem, i ren och skär olust och sorg försvann allt jag hade hoppats på, allt jag trodde och ville skulle hända. Innan jag blev sjuk låg världen inför mig, jag hade allting. En gång i tiden var allt det här mitt. Sedan föll jag isär.
Förra året vid den här tiden drömde jag inte. Jag vandrade vilsen utan att veta var jag skulle. Jag vågade inte att drömma för jag var rädd. Rädd för att inte nå ända fram. Rädd för att allt skulle tas ifrån mig igen.
I år drömmer jag. Om saker jag aldrig skulle göra innan jag blev sjuk. Jag drömmer gränslöst för att jag vägrar begränsa mig själv på det sättet längre.
Det är dags att fylla Drömboken igen. Nu såhär strax innan allt dog för 3 år sedan kan jag se det så tydligt; hur alla drömmar jag sått börjar bli små gröna stjälkar som växer upp genom jorden. Jag kan se och om jag lyssnar noga kan jag höra dem gro. Våren här är.
Idag skippade vi löpningen helt, kanske lika bra. Mitt vänsterben gör fortfarande mycket ont och det smärtar bara av att gå. Istället körde jag ett styrkepass istället. Rygg, axlar och mage. Gymmet är helt okej här, ingenting jämfört med vad man är van vid hemma.
Dagarna följer samma mönster, någon träning på morgonen, frukost, kort vila följt av simning. Idag 1400 m som kändes bra. Har kommit in i ett skönt flow i simningen. Sedan åt vi lunch och vilade lite vid poolen innan vi gav oss ut för att cykla. En cykeltur som går till historien.
Ni förstår, det blåser väldigt mycket här. Jag vet inte hur det är möjligt men det är motvind hela tiden, rent logiskt borde man ju få vinden i ryggen på vägen hem? Nåja. Jag kände redan från början att benen inte alls var med mig idag, det skulle bli ren och skär pannbensträning. Vi kom ut på den stora vägen och jag höll på att blåsa omkull flera gånger. När vinden kommer från sidan och du har en bil som sveper förbi i 80 km/h gäller det att stabilisera med bålmusklerna och hålla i styret for dear life. När vi åkte in på “the quiet road” var jag helt slut. Helt slut. Att då få åka i nedförsbacke och låta hjulen rulla är det bästa som kan hända. Tills jag åkte över ett gupp i full fart och hamnade i en uppförsbacke med en minivan i ryggen.
Tittade på mitt framdäck som började vackla och jag förstod ganska snabbt: jag har fått punktering. Fick inte ut högerbenet ur pedalen och blev stillastående. Att ramla då var oundvikligt men åt vilket håll? Om jag faller åt höger hamnar jag i diket, faller jag åt vänster ramlar jag ut på vägen. Valde förstås helt fel inser jag nu i efterhand och ramlade med fötterna kvar i pedalerna åt vänster med cykeln över mig och bilen bakom mig. Det är underligt vilka tankar man hinner tänka i en sån situation. Vinkade åt bilen och kände att jag måste hinna rädda cykeln i alla fall om detta nu blir min sista stund i livet. Slängde den i diket och började krypa iväg från vägen. Att ställa mig upp kom jag inte ens att tänka på.
Visslade på Kajsa och jag tror att vi satt på vägkanten i en timme och försökte fixa punkteringen. Hur ska man byta slangen i däcket nu då? Jag såg en video på youtube sen när vi var hemma och insåg att vi gjorde helt fel. Men cykeln och däcket tog mig hem i alla fall, precis innan solen gått ner och mina trötta ben, ja de trampade för livet.
