Jag har aldrig löptränat, och innan min sjukdom sprang jag på sin höjd till bussen. Jag har liksom aldrig varit intresserad.

När jag skulle få mina springben vågade jag inte ha alltför höga förväntningar, det verkar ju vara då man blir besviken. Jag visste inte om hylsorna skulle sitta bra, om det skulle göra ont och om jag ens skulle kunna balansera på dem. Springa? Nah, kanske något skutt. Om jag har tur.

Jag och Kajsa mötte upp min ortopedingenjör Linus på sjukhuset. Linus har varit med från början, han gjorde mina allra första proteser. Han var nervös, han inte bara såg ut att vara det utan han sa det också. ”Jag har ingen aning hur det här kommer att gå.”

När jag väl fick på mig benen fick jag inte stå upp utan vi skulle vänta tills ingenjören från Ottobock (företaget som gör proteserna) skulle komma. Men ingen av oss tre i det där undersökningsrummet kunde vänta. Linus höll mig i händerna och jag ställde mig upp. Javisst, det var himla vingligt. Balanspunkten låg på en helt annan punkt än där den ligger på mina vanliga proteser. Bästa sättet jag kan förklara det på är att det var som att vara i en hoppborg. Lite studsigt sådär.

Jag hoppade lite i barren men det gick inte att få upp någon fart. Vi flyttade oss istället till löpbandet där jag hängdes upp i en sele från taket. Där kunde jag öka farten men selens band slog mig i huvudet och allt möjligt. Kan vi inte gå ut så jag kan springa på asfalten, sa jag. ”Det värsta som kan hända är ju att jag ramlar och då får jag resa mig igen.” Jag övertalades till att ta på mig ett par handledsskydd och jag fick springa. Fri. Lätt. Ensam.

Det som hände där på parkeringsplatsen är något jag inte kan beskriva. Att springa i sig var inte hela grejen för mig, jag har ju inga direkta associationer till löpträning eller löpkänsla. Men att kunna springa, eftersom jag ville det, det är magi. Det är ett privilegium. Så många gånger har det här som hänt varit ett hinder för mig, för i vissa situationer är jag begränsad. Men där, på en parkeringsplats i Borås sjukhus togs mina fotbojor bort. Jag flög fram.

Jag minns inte ens hur många gånger jag sprang fram och tillbaka men jag minns vad jag tänkte. Jag tänkte på natten jag blev sjuk och i min förvirring lade mig på det kalla golvet i toaletten för att det kändes som att det brann på insidan, jag minns hur min bror panikartat drog och slet i handtaget och bad mig öppna toalettdörren. Hur han och Daniel bar in mig i sovrummet. Jag tänkte på dagen vi väntade i Södersjukhuset på att en läkare skulle komma och titta till mina såriga, infekterade ben men ingen dök upp. Hur min pappa bad de hämta förband och rengöring så han kunde göra det själv. Hur han varsamt tvättade rent och klippte bort den överflödiga huden som blivit kvar efter blåsorna som spruckit och hur hans ögon gång på gång fylldes med tårar. Hur mycket mod det krävs att operera benen på sin egen dotter. Jag tänkte på mamma och Helen när de duschade mig på IVA i Borås. Hur försiktiga de var så de inte skulle komma åt alla slangar och nålar som stack ut från min kropp. Båda försökte bete sig som om allt var okej men sättet de tittade på varandra skvallrade om att absolut ingenting var okej. Jag tänkte på min bästa vän Atti som alltid insisterade på att köra runt mig i min rullstol även om hon var tvungen att gå med kutad rygg i flera timmar. Hur rullstolens tippskydd slog i hennes underben och fötter och alla blåmärken hon hade efteråt. Hon klagade inte en enda gång. Jag tänkte på K första gången jag satt på pallen i hans hall och tog av mig skorna när han sa: ”Hur mycket av dina ben har de tagit?” Hur han utbrast: ”Men det är ju ingenting!” innan jag ens hunnit visa på det andra benet, som om han övat på sitt svar. Hur han nästan frenetiskt gick fram och tillbaka i lägenheten. Senare lärde jag mig att det är så han gör när han är illa till mods. Jag tänkte på Kajsa och allt vi har att se fram emot och på andra sidan parkeringsplatsen torkade hon sina tårar.

Jag minns inte ens hur många gånger jag sprang fram och tillbaka men jag minns att jag tänkte att när jag berättar den här historien ska jag avsluta med en dikt som är sann:

There is freedom waiting for you,
On the breezes of the sky,
And you ask ”What if I fall?”
Oh but my darling,
What if you fly?

Här är en video från den dagen.

/ / / /

Kajsa skrev ett inlägg på Facebook angående den här satsningen vilket ledde till att jag fick ett mail från Åsa som jobbar på Borås Simarena. Hon skrev att hon hade delat inlägget till sina chefer och att Borås Simarena vill sponsra mig med ett årskort.

Jag är så otroligt tacksam för sådana här saker. För att det finns godhjärtade människor som bryr sig, som vill hjälpa till. För alla fina kommentarer jag och Kajsa får på sociala medier varje gång vi skriver något om den här resan. För varje följare på Instagram, för det betyder att någon är intresserad av vad jag har att visa och säga, vilket gör mig lika häpen varje gång jag tänker på det men också ännu mer motiverad till att göra bättre ifrån mig.

Stort, stort tack till Borås Simarena.

Och stort tack till er som läser, följer och kommenterar. Ni gör mig till en glad Shahrzad.

/ / / /

Klockan ringde 03:44. Kajsa hämtade mig 04:30 och vi åkte mot Ronneby. Vi lämnade bilen i Jönköping och åkte tåg resten av vägen. Det visade sig vara ett riktigt äventyr!

Väl i Ronneby sex (!!!!) timmar efter att klockan ringt mötte Anna Dettner upp oss vid tågstationen. Anna arbetar på STAC (länk) och är legitimerad naprapat, elittränare, idrottsmedicinare, kost- och livsstilscoach. Ni hör ju! Nu skulle det hända grejer.

Kloka Kajsa har sagt från dag ett att det viktigaste är att hålla mig skadefri under denna satsning. Med den mängd träning jag har framför mig är det viktigt att ha en kropp som är lika stark på vänster och höger sida för att undvika snedbelastning, att ha bra kroppskontroll och bålstabilitet så att kroppen kan tåla den påfrestningen som uppstår. Anna gjorde lite tester på min rörlighet och styrka. Inte helt oväntat är jag stel i mina höfter och ben, framförallt baksida lår. Det har jag dock alltid varit. Nu har jag ett stretchprogram för att försöka få ordning på detta.

Jag fick även med mig två olika träningsprogram med fokus på både styrka och stabilitet. Nu satsar vi på uthållighet istället för set med få repetitioner. Tanken är att gå efter dessa program i 6-8 veckor framöver, en så kallad periodisering av träningen. Simningen vid sidan om och jag lyckades även tjata, tjaaaata mig till två spinning-pass i veckan. Onsdagar och lördagar vilar jag (eller?). Det känns jobbigt, får se om jag kan hålla mig borta från gymmet, kanske smyger in och kör lite discomuskler på lördagar. Woop!

Jag är en människa som mår bra av struktur så det är skönt att ha allt på papper med bestämt schema framöver. Tänkte att jag berättar om upplägget och övningarna löpande istället för att rada upp dem här. Blir roligare att läsa då.

På vägen hem bytte vi tåg tre gånger och i bilen från Jönköping till Borås hetsåt vi så mycket cashewnötter att det nästan blev pinsamt. Var typ det enda (semi)nyttiga alternativet som fanns att köpa. Jag bokstavligen trillade in genom dörren strax efter klockan 21. Japp, jag snubblade på min träningsväska innehållande mina löpproteser. Som jag höll i. Ehh?

/ / / /

Idag har jag varit på mitt femte pass i Borås Simarena.

När jag och Kajsa förberedde saker och ting inför denna satsning ringde vi kansliet för att höra om det finns någon som kan hjälpa oss med simningen. Kajsa pratade med Jonas Söderberg som är sportchef på Simklubben Elfsborg. Han har privatundervisningar och efter att ha träffat honom kändes det ännu roligare att komma igång med simningen. Jag har ofta sagt att jag vill jobba med bra människor, men att träffa så många kunniga, goda människor som jag tycker om att spendera tid med är ett privilegium. Jonas tillhör den skaran.

Första passet gick sådär, sämre än vad jag hade förväntat mig. Simmössan var helt skev, det kom in vatten i simglasögonen och jag svalde så pass mycket vatten att jag är säker på att de behövde fylla på med vatten i bassängen när jag gick därifrån. När jag var liten tyckte någon unge att det skulle vara roligt att sätta sig på mitt huvud för att dränka mig när vi badade i en sjö. Paniken kom snabbt och sedan dess har jag varit obekväm i vattnet. Jag gick på ett otal simskolor men lärde mig aldrig att simma, anledningen var framförallt att jag hade glasögon och inte ville ta av mig dem i vattnet. De andra barnen retade mig för att jag hade stora ögon, så jag försökte simma med glasögonen på och tiden gick åt att hålla i dem och inte till att simma. Jag lärde mig simma bröstsim (äntligen!) när jag var 14 år.

Att då 17 år senare befinna sig i vattnet, utan några underben var läskigt. Jag vågade knappt doppa huvudet, ville hålla i linan och ville hem. ”Winners never quit” – jag upprepade det i mitt huvud hela tiden. Jag däckade direkt när jag kom hem och sov fem timmar i sträck.

Det var och är fortfarande mycket fokus på vattenvana på passen. När jag hade fötter var min safe place när jag hade fötterna på botten och visste att här står jag stadigt. Nu är det på rygg i vattnet, där kan jag vara så länge det behövs och det är där vi försöker omprogrammera min hjärna och min kropp till att ta sig när jag blir obekväm.

Det underliga är att jag kan köra flera pass på gymmet om dagen och det är inga problem alls. Men en timme i vattnet och sen finns det ingenting kvar. När jag kommer hem är jag så hungrig och så trött. Idag sov jag ”bara” tre timmar. Det går framåt (:

/ / / /