Landade hemma igår efter två späckade veckor i Stockholm.
Daglig cykelträning med Amir, varvat med uteserveringshäng, bio, två bröllop, sol, bad och andra trevligheter. Mår bättre psykiskt nu och är redo för det sista rycket innan tävlingen. Känner mig stabilare och säkrare på cykeln och äntligen har det känts roligt och smärtfritt att cykla igen. Jag har haft SPD pedaler men de sista passen bytte vi till SL pedaler. Fortfarande nästintill omöjligt att klicka ur så jag får vrida ut hälen med handen för att få loss högra foten, vänstra foten måste någon hjälpa mig med. Inget att stressa upp sig över, det är så det är och det tar den tid det tar. “Det omöjliga tar bara lite längre tid”, som en av patienterna sa till mig när jag rehabtränade.
Stort tack till Amir för all tid och engagemang! Det var vemodigt att åka hem, hade liksom vant mig vid att träffas varje dag och cykla ihop.
En mycket bra nyhet är att det är stor skillnad på matintaget och energinivåerna nu, har fått i mig en ordentlig frukost varje dag främst bestående av havregrynsgröt med lite vispgrädde i. Håller mig mätt och alert ett bra tag och den där jobbiga hungern jag hade efter långa träningspass är helt borta. Jag talar om den värsta sortens hunger jag vet, som ledde till att jag vräkte i mig allt jag hittade. Inget mer sådant. Hurra!
Lite siffror för den som är intresserad. Cykelpassen har bestått främst av distansträning mellan 50-63 km och jag har legat någonstans runt 77-82% av min maxpuls. Fun fact: Amir hade vid ett pass 102 i medelpuls, japp på riktigt. Jag sitter här framför datorn och skrattar när jag skriver det. Vad är det? 60% av max? Han softar typ medan jag sliter, rätt åt mig (:
Ett intervallpass på 35 km, runt FRA-slingan (ca 6 km/varv) progressivt där jag verkligen kände att jag levde. Uppemot 90% av max och stabil nedgång i puls i vad som kan kallas “vilan”. Ett trainerpass hanns också med, då hade jag på mig lurar och körde i takt med musiken.
Min hittills högsta hastighet i en mäktig nedförsbacke på 60,1 km/h. Jag älskar det, vill aldrig att det ska ta slut. Hoppas jag vågar mig på de slingriga vägarna på Playitas nästa gång jag åker dit och inte fegar och leder cykeln.
Det har väl inte undgått någon att jag har haft ganska många dåliga träningspass den senaste tiden. Proteser som strular, dålig uppladdning med mat och allmänt oflyt. Det slutade kännas roligt och i all ärlighet var jag orolig. Tänk om jag tappat motivationen, tänk om jag inte kommer tycka att träna är det bästa som finns längre. Och hur blir då det med mitt triathlon? Kommer jag genomföra det utan glädje? Jag funderade aldrig på att kasta in handduken, men att genomföra något och lida (ja, det är precis så jag har känt den senaste tiden) – är det ens värt det?
Jag gjorde en lista, det blir mycket mer överskådligt då. Vad gör jag för fel? Vad har ändrats sedan det var roligt sist?
– Mat. Pinsamt att skriva det, jag vet hur viktigt det är. Jag har ätit för lite och för dålig mat = dålig energi. Jag har ingen aptit när jag mår dåligt.
– Miljö. Jag var trött på Borås, allt hade fallit i något slags tråkigt mönster som upprepades dag efter dag. Jag behövde bryta det.
– Tid. För mycket tid slösades mellan passen på att slappa. Ingen stimulans whatsoever. Vilket tar oss till nästa punkt.
– Ensamhet. Jag bodde i Stockholm när jag blev sjuk, sedan flyttade jag hem till Borås och har inga vänner som jag umgås med (det låter sorgligare än vad det är, jag har ju mina vänner i en annan stad). Jag har inget emot att vara ensam, men ibland (läs: när det är fint väder) är det riktigt jäkla jobbigt. Man kan smsa och ringa hur mycket som helst men det är inte samma sak.
– Zen. Jag saknade balans och var i en ond cirkel. Dålig prestation på träning -> ingen lust att träna -> ångest -> dålig sömn -> dålig mat -> dålig prestation på träning -> ….
Så jag tog mitt pick och pack och åkte med två stora väskor till Hufvudstaden. Jag behövde förflytta hela min triathlonfabrik. Den senaste veckan har jag levt ganska obekvämt ur en resväska och en ryggsäck smockade med prylar men det är bland de bästa besluten jag har tagit. Dåliga vanor bröts en efter en.
Jag tror att det är precis det som är svaret, i en träningssvacka, i en livssvacka, kalla det vad du vill. Ibland behöver man avlägsna sig från the battlefield. Med det menar jag inte att fly, utan att byta miljö, låta det sjunka in. Det var mitt ess i ärmen, okej jag ska vara helt ärlig: jag såg ingen annan utväg.
Vad hände, undrar du? Jag tog två vilodagar, gick runt på stan, satte mig på uteserveringar och tittade på människor. Solen sken vackert över Stockholm och mina tankar vandrade till FRA-slingan. Hur vacker den bör vara en dag som denna. Hur vinden låter och pressar mot hjälmen när man trampar snabbt i en nedförsbacke. I mina öron låter det “zoom zoom zoom” och jag säger det alltid när det rullar på snabbt. Jag saknade det, jag ville cykla. Det ryckte i låren, de ville trampa. Och vem är jag att neka dem? Dagen därpå träffade jag Amir, laddade upp med havregrynsgröt med lite vispgrädde i och vi var igång. Där bröt jag dålig vana #1. Bra bränsle.
Pulsen var med mig, om än lite för snabbt. Benen var med. Cykeln, min Loubie som hon heter var med. Jag var tillbaka, det låter poetiskt men det var det också. “Zoom zoom zoom!!! God damn it, jag är tillbaka” ropade jag i spurten.
38 km, inte långt från min distans som för första gången på läääänge kändes överkomligt. Höll okej medelhastighet på 25 km/h, vilket är bättre än på länge.
It’s a good day to be alive!
Ovan ser ni enda bildbeviset på att denna dag faktiskt hände, tagen av fina Sofia som vi mötte på vägen. Alla fel från scratch: jag har på mig en löparjacka… Men jag tycker att vi börjar om från början.
Förra torsdagen vaknade jag okristligt tidigt och sprang en runda med Kajsa. Någon kilometer blev det, råkade tyvärr stänga av min Polarklocka mitt i. Oops. De bra nyheterna är att det för första gången inte gjorde ont, nästan inget alls. Jobbigt värre ändå, näääär ska jag tycka att det är roligt att springa?
Därifrån direkt på cykeln och iväg. Som ni ser hade jag inte på mig min shitleg men det blev shit ändå. Jag hade nämligen inte ätit frukost. Aj aj aj tänker ni då, så får man inte göra. Det är helt rätt, jag lärde mig bara the hard way. Varför åt jag inte då? Jag kan inte äta frukost tidigt på morgonen, för det blir som att det sätter sig högt upp i halsen och är mest irriterande. Tränar oftast på tom mage på morgonen och brukar inte alls ha ont av det, men ligger man på >80% av sin maxpuls så länge som jag gjorde töms depåerna. Kände mig helt okej i början, även om låren stramade från löpningen i början men när vi hade kommit ungefär halvvägs gick jag in i den berömda väggen. Med handen på hjärtat kan jag tala om för er att det var det värsta jag varit med om när det kommer till träning. Det fanns ingenting kvar. Ingenting. Jag trampade men kom ingenstans, varje backe gav mig tårar i ögonen och när Kajsa sa att det är 15 km hem var jag slut om artist. Hon fick stanna upp och vänta in mig flera gånger, inte ens på rulle och på den lättaste växeln kom jag någonstans. Kids, don’t do as I did.
Det är det värsta med just cyklingen – blir du trött när du gymmar, simmar eller springer så slutar du bara. Men du kan inte sluta cykla, för du måste trampa hem. För att göra det ännu värre, jag hade vattenflaska men tror ni att det fanns vatten i den? Nä.
Vi åkte till Onyx och jag kunde knappt se längre, allt var suddigt. Kajsa proklamerade: Du får skylla dig själv.
Sedan räddade hon mig med Cola, bröd och tjejerna på Viskan gav mig lunch. Tror att det var köttfärslimpa.
Som om inte det var nog skulle jag simma om en timme. Jag gick upp till barnrummet och somnade på en puff i mina svettiga träningskläder.
Därefter åkte jag till Borås Simarena och berättade om min jobbiga morgon för Jonas som sa: Du får skylla dig själv. Juryn var rörande överens.
Om jag får skryta lite (och ge mig själv en klapp på axeln) gjorde jag däremot ett riktigt bra simpass. 2000 m på kontot med köttfärslimpa högt upp i halsen.
Så vad har vi lärt oss? Kajsa och Jonas hade helt rätt, jag får skylla mig själv. Inte träna på tom mage. Men också: jag klarar alla tre grenar (och distanser, förutom löpningen då) på en och samma dag. Hurra!
Hallå Sunday, ännu en bra träningsdag och ingen är nöjdare än jag!
Vaknade med träningsvärk i benen så in i… Igår körde jag maskinen där man trycker ihop låren och därmed tränar insida lår, den är inte nådig alltså. Och träningsvärk varenda gång! Annars kändes det helt okej trots att jag gjorde uppemot 15-20 reps x 6 set på varje benövning igår. YES!
Idag tränade jag ännu mer ben, gjorde en ren rip-off på en övning jag såg några tjejer göra igår. Ska visa er den, mycket bra pump i rumpan. Sedan tränade jag bröst och mage. Är ständigt på jakt efter nya magövningar och hittade en igår som inte har ett namn. Men tänk er att ni ligger på rygg, sänker båda benen mot golvet men har en viktplatta på benen. Jag ska ta ett foto nästa gång. Anyways, jag känner ju inte mina underben, vikten halkade och jag fick den i ansiktet tre gånger. Det gjorde ganska ont men det var en bra övning!
Kände mig peppad för mer träning och satte mig på spinningcykeln och maxade med låten Darude – Sandstorm innan jag gick hem till min kvarg som är min nya obsession – igen. Har inte ätit det på flera år men nu så! Färska bär, cashewnötter och honung till så blir det dunderbra!
Kunde inte sitta still framemot kvällen, tog fram Kajsas cykel som numera står i vår källare och åkte på min första solo-runda. Invigde också min nya cykeltröja från Craft, hade sparat den till en special occasion och att bege sig ut på upptäcktsfärd ensam kändes speciellt nog.
Om ni undrar vad jag gör på bilden; jag kollar så att växlarna fungerar och aktar naglarna (: Själva cykelrundan gick sådär eftersom jag åkte heeeelt vilse. Hamnade på vägar med många korsningar och fick bromsa in med alltför jämna mellanrum. Men en timme var jag ute i alla fall, vilket gjorde susen. Kanske, bara kanske kan jag sova nu.
Kram och godnatt.
Update: När jag borstade tänderna slog det mig, det är inte alls söndag idag! Sorry hörni. Det är alltså lördag – och nationaldag på det. Grattis vackra Sverige!