Minns ni för några inlägg sedan att jag bad er hålla tummarna för mig? Det gjorde ni riktigt bra!
Runner’s World kontakade mig och ville skriva en artikel om mig. Artikeln blev istället en feature och sedan föddes idén om att ha mig på omslaget. Denna lilla resa har varit oändligt spännande att göra. Pernilla Lodin som skrivit artikeln har verkligen gjort ett utomordentligt jobb, tycker att hon fångat mig på ett bra och intressant sätt. Hon lyssnade på mig, på mina önskemål och resultatet blev över förväntan. Med mycket fokus på löpningen förstås.
Jag fotograferades av Tomas Eriksson och det visade sig vara en givande uppgift. Skulle det bli ett omslag var förutsättningen att det skulle bli en bra bild och när vi var färdiga kände vi oss nöjda. Redaktionen svarade att de också är väldigt nöjda med bilderna. Jag var helt ifrån mig!
Det är en ära, en verklig ära att ens få vara med i en sån fantastisk tidning och för att ni ska förstå vill jag visa er mailet som jag skrev till Pernilla när hon skickade över pdf:er på både omslag och artikel:
Jag har gråtit som en liten fjant, av glädje. FYFAN va fint!! Det är ju helt sanslöst.
Om du bara visste vad det här har gjort för min självkänsla, när man ligger där i sitt sjukhusfängelse utan underben och hela livet är borta, allt man jobbat för i så många år raseras framför en … då tror man att man inte är värd något. När samhället och vården behandlar en som om man är mindre kapabel än andra, då går man sönder inombords. Och till slut börjar man faktiskt tyvärr tro på det själv. Dessa två pdf:er är för mig ett bevis på att det inte alls var så.
Tack för en galet fin och välskriven artikel. Tack för ett starkt och kaxigt omslag. Men framförallt, TACK för att ni på Runner’s World “såg” mig och lät mig få synas. Det är, för mig, ovärderligt och för det är jag evigt tacksam
För you see, hur många gånger får vi se operfekta människor på omslag? Människor som inte passar in i idealen? Typ aldrig. Det valde RW:s redaktion att gå ifrån och det är stort, modigt och viktigt. Hatten av för er!
Tidningen kommer ut i butik idag. Go get yours!
Imorse var jag och Kajsa med i radio. Jag gillar radio, det är roligt och om man bortser från mikrofoner och hörlurar känns det nästan som att fika med någon man inte träffat förut. Dock kan jag tycka att 17 minuter var alldeles för lite tid för att lyckas säga något vettigt eller för att få fram någon poäng, men gick ändå helt okej.
Det finns att lyssna här —-> klicka!
Ser ni förresten att jag bytt toppbild på bloggen? Det var dags kändes det som.
Happy Friday!
Idag var jag och coach Kajsa på intervju för en tidning och vi hade tur nog att solen tittade fram en kort stund när vi tog bilder. Fick den här bilden av fotografen så jag kunde visa er så länge.
Ska bli riktigt roligt när detta kommer ut då det är en tidning jag läst och prenumererat på själv under en längre tid.
Ni har säkert tröttnat på mig nu eftersom jag berättar om en intervju eller fotografering men inte säger mer, men jag lovar att snart kommer jag kunna visa er ordentligt.
Idag har jag varit på fotografering på uppdrag av en tidning (yeay!), och just denna gång har jag varit extra nervös utan att ens veta varför. Kunde inte äta på hela dagen och mådde allmänt blä. Men sen var jag hos Fanny och Jenny på Salong Crush och de hjälpte mig med hår och smink och all oro bara släppte. Så fina tjejer! Vi körde hög, stram hästsvans och mycket konturer i ansiktet då jag visste att det skulle bli stark blixt på bilderna och en hel del av sminket suddas ut då.
Tomas Eriksson, som fotade mig för mitt håll tummarna inlägg stod bakom kameran idag också och bilderna blev så himla snygga, tänk vad blixtar och ljussättning kan göra! Ser verkligen fram emot att visa er resultatet.
