Currently Browsing "shahrzad"

Från mina facebookmeddelanden 2012-03-31 19:24 (två dagar efter jag blivit sjuk):
När du läser de här är du bra. När du blir bättre ska vi sätta på en mezghon (musik på persiska) o skåla din comeback, vi ska sjunga med låten o byta ut vissa ord till nån rolig fosh (svordom), skratta åt hur roligt de lät o spola tillbax. Sjunga om allt!
När du blir bättre än bättre ska jag med all kärlek slå skiten ur dig för att du gjorde mig så orolig, jag ska börja tjata på dig, att du jobbar för mycket, att du inte tar hand om dig o bla bla bla, jag kommer säkert kläcka ur mig nått, du kommer säkert sluta svara på mina samtal, vi kommer säkert tjafsa. vi kommer säkert tjata om vems fel det var o vi kommer med all förmodan glömma allt o börja sjunga på våra mezghon igen, noon o paniro sabzi to bish az in miarzi… (en rad ur en iransk låt)
När du blir bättre börjar vi om från början, jag o du, Mahrokh o Zibaroo (våra nicknames för varandra), vi är vi.
Så bli bättre nu, du e stark, du kan själv, du släpa ta mig fan en tv hem med tunnelbana!!!

När jag berättar om henne för andra, och de frågar: “Men hur är hon?” svarar jag alltid: “Hon är som jag, fast en mycket bättre version”. Vi har känt varandra sedan vi var sex år och hon är den enda jag känner som kan få mig att skratta tills tårarna rinner. När vi båda var studenter bodde hon hos mig ibland och en gång lade vi ihop våra tillgångar och hade bara 43 kronor att leva på och det var den 13:e i månaden. Men på något sätt löste vi det. Så har vi alltid varit, så har vi alltid gjort. Jag kan aldrig bråka eller ens tjafsa med henne irl för att när jag ser hennes ansikte börjar jag skratta per automatik. När hon kommit in i mitt rum på sjukhuset, sett mitt uppsvullna, blåa-lila ansikte hade hon gråtit och gått ut ur rummet. Jag förstår henne, jag hade reagerat likadant. Vad gör man när ens bästa vän ligger inför döden?

När hon tagit sig samman skrev hon ett meddelande till framtida Shahrzad. Sedan dokumenterade hon allt som hände på sjukhuset. För hon visste att när jag vaknar kommer jag säga: “Okej, berätta från början. Vilka var på sjukhuset? Vad sa de? Var satt ni? Vem sa vad?” Jag är rätt jobbig med alla mina frågor. Hon visste det. Hon fotade allt med sin mobilkamera. När jag sedan blev bättre skickade hon bilderna till mig med förklaring till varje bild om vad som hade hänt just den dagen.

Under tiden jag var på sjukhuset i Borås och hon var hemma i Västerås skickade hon minst ett sms om dagen. Jag svarade sällan, antingen var jag sederad, på operation, mådde dåligt eller hade ingen ork. Men på mina bra dagar, när jag bad mamma ge mig mobilen fanns där alltid flera meddelanden från henne. Ibland skickade hon en selfie där hon gjorde någon ful min och skrev: Jag är ful men jag saknar dig. Även då såg hon till att mina tårar rann, men av andra orsaker än glädje.

Hon var den första jag berättade för att de tvingats amputera mina ben. Då grät hon okontrollerat på andra sidan luren och upprepade orden “nej Shahrzad” tills ingen av oss orkade lyssna på hur den andra grät mer. Några timmar senare smsade hon och bad om ursäkt för att hon varit ett dåligt stöd och frågade när hon får komma och hälsa på mig, finkänslig nog för att tillägga: “när du pallar”.

Hon var också den första som jag lät komma hem till oss, nästan två månader efter samtalet. Jag hade sminkat mig, kammat håret och tagit på mig en fin klänning så hon inte skulle bli alltför ledsen. Benen gömde jag under en filt. Skulle hon skämmas över att vara min vän nu när jag såg ut sådär? Var jag otillräcklig? Hon tittade in genom springan i dörren och jag kunde se hur hennes underläpp och haka darrade men hon var tapper nog för att hålla sig. Hon är också den första som hittade humorn i situationen, förmodligen eftersom hon känner mig så väl att hon vet att det är så jag hanterar det jobbiga. Jag drog bort filten från mina ben och sa: “Nu är jag Stumpy” och sen skrattade vi som vi gjorde förr. För första gången på länge.

Tack Sepideh för alla gånger du påminde mig om den Shahrzad jag var när jag glömde bort det själv. Tack för alla gånger du fick mig att skratta när allt kändes hopplöst och tack för alla gånger du grät med mig när inte ens du orkade hitta något positivt i det som hänt. Tack för att du accepterar mig exakt som jag är och för att inget mellan oss är förändrat. Tack för att vår vänskap genom all den här skiten varit och är bland det enda konstanta jag kan komma på.

Idag är hon mamma till en perfekt liten kille som kom till världen samma dag som jag fyllde 30 år. När jag hälsade på henne första gången efter att hon fött honom bytte hon blöja och sa: Minns du när vi var unga och festade flera dagar i rad? Det här är vårt liv nu; Jag tvättar bajs… konstpaus (hon såg ut som hon hade något riktigt bra på gång)… och du har inga ben. Då skrattade vi tills tårarna rann, sådär som man bara kan göra med sin soul sister.