Min allra första reklamfilm. Jag hjärta den. Jag hjärta regissören Agnes-Lo Åkerlind som fångat mig så fint och så värdigt.
Såg den nu igen och grät stilla, just för att den är så vacker och så sann.
“Efter filmen med löparexperten Anders Szalkai presenterar vi nu nästa idrottspersonlighet här på Stories – Shahrzad Kiavash. I mars 2012 låg hon för döden. Svår blodförgiftning. Under en månad opereras hon varannan dag och hennes kropp var på väg att ge upp. I augusti förra året korsade hon mållinjen efter att ha genomfört sitt allra första triathlon. Olympisk distans. 1500 m simning, 40 km cykling och 10 km löpning på ett sätt som hade fått de allra flesta att tappa hakan.
Det här är Intersports porträtt av triathleten Shahrzad Kiavash som fullkomligt krossade alla odds och tog revansch på livet.”
Nu så är äntligen löparproteserna på gång.
Så började jag detta inlägg för 10 dagar sedan. Så blev det alltså inte. De är på gång, men de är försenade. Såklart. Här har min ortopedingenjör Linus gjutit genomskinliga testhylsor för att se så att ingen del av benen blir överbelastade eller ihoptryckta, tycker själv att ser det väldigt häftigt ut! Lite iRobot. Var så glad för den här bilden, för jag ville så gärna visa er hur hela processen går till och hur mina fötter ser ut egentligen.
Anyways, Linus gjorde några korrigeringar och har nu gjort riktiga hylsor. De är alltså färdiga. Men jag har inga proteser. De kommer om TVÅ OCH EN HALV vecka, de har fastnat hos tillverkaren. Alltsååååå.
Jag fick veta det förra torsdagen precis innan jag skulle simma. Så fort jag såg Jonas brast jag ut i gråt. Varföööööör måste det hela tiden uppstå problem? Jag amputerade benet förra året i september, nu när jag är redo att springa har jag inga ben. Det har funnits sex (6) månader av tid att få hit löparproteser. För ingen trodde väl för en sekund att jag tänkte sluta springa?! Det var ju därför jag re-amputerade benet i första taget. Hur är det ens möjligt??? Sådana här saker får bara inte hända, triathlonsäsongen närmar sig och jag har fortfarande inte sprungit. °!”#€%&/()=?`^
23 minuter in i mitt simpass lyckades jag lugna ner mig.
Nu blev jag för upprörd för att kunna skriva vidare.
Jag har fått mig en känga av mina vänner som tycker att jag är dålig på att blogga. Vanligtvis tänker jag att jag ska skriva när något signifikant händer (vilket är ganska sällan) men nu har jag lovat att bli bättre på att skriva, även om det mer vardagliga. I aim to please (:
Först kan vi ju diskutera min jetlag, den var inte rolig. I lördags hade Kajsa och Onyx anmält mig till ett lopp här hemma i Borås som heter Kretsloppet. Vi sprang 5 km och jag hade inte ätit eller sovit på 40 timmar, såg knappt någonting och var illamående av trötthet men jag är inte den som är den. Var väldigt orolig för hur löparproteserna skulle sitta då jag inte sprungit sedan Stockholm triathlon och var svullen från flygresan. Det var med darrande händer som jag tog på mig proteserna, men de satt bra. De första två kilometrarna kändes helt okej men sen fick jag håll (???) Can’t catch a break, men jag sprang in i mål lite sådär snett som man gör när man har håll. Trodde att jag skulle somna gott på natten men icke.
Dagen därpå hade jag sådan träningsvärk att det var pinsamt men jag har hållit i träningen ganska bra den här veckan, gått på pass och tränat själv. Även om det är mycket annat som tagit min energi och min tid, jag berättar om det när jag lyckas pussla ihop mina egna tankar.
Sedan har jag varit lite bölig hela veckan, kanske är det för att jag inte sover ordentligt. Kanske är det för att livet är så rörigt just nu. Har liksom haft känslorna utanpå och fällt tårar för minsta lilla. Blev stannad på gatan igår av någon som hade följt mig och hon sa så mycket fint. Vanligtvis blir jag rörd och oerhört tacksam men kan ändå hålla ihop det, igår rann tårarna utan hejd. Idag ringde klockan 05:45 och jag gjorde kullerbyttor i sängen för att väcka kroppen till liv. Kajsa hämtade mig och vi körde ett styrkepass, sedan körde hon mig till simhallen och det var dags för ett pass med coach Jonas. Jag trodde det skulle gå käpprätt när jag varit borta från poolen så länge men jag kände mig verkligen som fisken i vattnet. Det var tyst, följsamt och kroppen gick igång av sig själv även om andningen inte riktigt var i synk. I slutet av passet simmade jag 25 x 20 med start var 40:e sekund och jag såg Jonas gå längs kanten och göra tummen upp i ögonvrån. Kanske första gången sedan jag kom hem från NYC som jag verkligen kände mig lycklig.
Det är något säreget med simhallen, kanske är det doften av klor, kanske är det den kvava luften, kanske är det lugnet i de tomma banorna som ger mig frid, som gör att jag släpper garden. Idag när jag gick in spelades den här låten och jag tänkte på vad som komma skall på måndag.
Laleh, hon är fin. Så tro på mig för jag vet att du är modigast, du kan…
Ett inlägg som jag hade glömt att publicera, från våra genrep veckan innan tävlingen.
—-
Vi har haft två genrep inför Stockholm triathlon, ett förra torsdagen och ett idag, för att testa utrustning, distanser, växlingar och hur kroppen reagerar när den får arbeta under lång tid – både mentalt och fysiskt. Jag ska erkänna att jag var himla nervös, det skulle vara ett kvitto på hur redo jag är. Skulle jag faila och ha trötta ben inför löpningen eller skulle jag orka? Who knew?
Först ska vi prata löpning. Ni vet ju att löpningen inte alls har gått som vi hade hoppats. Jag fick mina proteser i oktober förra året och skulle allt fungerat som det ska hade jag ju varit en runner vid det här laget. Men så blev det inte riktigt, jag är inte typen som varken vill eller gillar att klaga men satan vad ont jag har haft. Varje löppass har varit smärtsamt. Kombinera detta då med att jag heller inte gillar att springa; det är disaster. Kajsa har tålmodigt låtit mig springa på bana, låtit mig bryta när jag har ont och sagt att det är okej att det inte går snabbt. Benen har svarat med att vara onda, svullna och omöjliga att ha att göra med.
Förutom sår som tillkommer till följd av att protestanterna skaver har mitt högerben och det känsliga området nertill varit som tusen knivar som skär in. Framtill slutet av maj har jag inte sprungit längre än 2 km, med stora problem.
Någonstans i juni fick vi till några bättre löppass, då talar jag om distanser på 2,5-3 km men aldrig två dagar efter varandra. Då förstår ni, en mil är en låååång distans för någon som klarar 3 km med nöd och näppe. Lägg till simning och 40 km cykling innan det också. Jag har funderat och tänkt att jag i värsta fall får ta på mig mina vanliga proteser och promenera in i mål.
I mitten av juni började det strula igen. Vid några tillfällen tog jag på mig proteserna, tog två steg och fick åka hem. Det gick helt enkelt inte. Sedan fick jag några bra pass – och med bra menar jag fortfarande 2-3 km men ändå utan smärta. Så har det varit med löpningen hela tiden. Ett steg fram. minst tre steg bak.
Men det finns goda nyheter också – nu har det slutat göra ont. Höfterna är det enda som smärtar nu och det är inte för att jag springer fel, utan det är helt enkelt för att jag lyfter med höften och den är inte van, den är inte tillräckligt tränad. De sista två vekorna har vi lagt all fokus på löpning. Jag har haft bra pass och jag har haft riktigt dåliga pass men jag har i alla fall kunnat springa, relativt smärtfritt.
Därför och för mitt egos överlevnad har jag bestämt mig att inför denna tävling ta bort ALL prestige och förhoppning om tid på löpningen. Jag har ingen taktik, jag har ingen plan. Jag tänker bara springa. Som Forrest Gump. Det är inte vad jag hade önskat men som Kajsa sa häromdagen: Vi ska vara glada för att det fungerar överhuvudtaget för det kunde lika gärna inte gjort det.
Så nu vet ni det. Åter till våra genrep.
Distanserna i torsdags: 1000 m simning – 22 km cykling – 5 km löpning
Jag kände mig stark som en björn genom både simningen och cyklingen. Växlingarna gick bra och vi fick lite koll på vad vi behöver ha redo. Benen kändes fräscha och jag tog på mig mina blades. Fin och stabil löpning på 3,5 km, jag tror att benen mår bra av att ha cyklat innan, de är liksom vakna när jag börjar springa. Därefter var det tufft. Jag ville bara att det skulle ta slut men jag tog mig runt. Pulsklockan visar en medelpuls på 86% av mitt max. Nytt rörelsemönster, tunga proteser men jag var ändå väldigt nöjd med dagen och var väldigt energisk när jag kom hem. Inga svullna ben heller och proteserna satt helt okej. Somnade klockan 21:30 med ett leende. Det här blir bra, som coach Jonas säger.
Idag hade vi lite andra förhållanden och distanser: 1500 m simning – 30 km cykling – 7 km löpning.
Blåsigt som bara den idag och vågigt i vattnet. Ännu mer vågor än i lördags och då blir simningen annorlunda. Två ordentliga kallsupar fick jag eftersom jag inte andades tillräckligt högt upp och fick vågor i munnen. Det är verkligen stor skillnad mellan att simma i bassäng och öppet vatten, mycket större än jag kunde ana i början. Försökte hänga med vågorna och ta mina simtag och andning synkat med vattnet och det blev bra till slut.
Samma vindar följde med på cykelturen, och varför har jag motvind h e l a tiden? Kämpigt, backigt och jag fick påminna mig själv om att ligga på låga växlar och hög kadens för att spara benen till löpningen. Strax innan vi var framme vid bilen tog jag en värktablett, jag vill helst inte göra det men nu är det som det är och det finns ingen anledning för mig att springa med smärta och spela hjälte.
Byte till bladesen och away! Samma känsla som förra gången, upptill 4 km kändes helt okej och vissa stunder kom jag verkligen in i ett flow. Sista 3 var tufft men inte omöjligt alls. Misstaget jag gör är att jag springer för snabbt för min andning att hänga med och det slutar med att jag kommer alldeles för högt i puls och måste stanna och andas ner pulsen. Kajsa vill att jag istället håller mig på gränsen hela tiden, jag kanske springer saktare men jag slipper stanna – det är nog en mycket smart och tidsbesparande teknik.
- 1
- 2
- 3
- 4
- older posts