När det blev 2013 låg jag i min säng och grät så kroppen skakade när det blev nytt år. Jag hade bestämt mig sedan långt innan att jag ville vara ensam. Då hade jag förlorat allt, hade inga kort kvar att spela med.
När klockan slog midnatt och det blev 2014 satt jag i Paris, vid ett magiskt Eiffeltorn som blinkade så vackert. Jag minns att jag kände “nu vänder det”, det hade trots allt varit ett oerhört jobbigt år där jag befunnit mig i en konstant uppförsbacke utan att kunna se krönet. Jag var glad och lite löjligt bubblig inombords. Kanske var det all champagne eller så höll jag på att sakta vakna till liv. Vad som skulle hända hade jag ingen aning om, men som många gånger på senare tid tillät jag mig själv att våga hoppas. Med den höga insatsen att bli oerhört besviken.
Innan sommaren kom, efter ett PT-pass med Kajsa vågade jag yttra det som förändrade allt, jag hade övat på vad jag skulle säga, hade smakat på orden. Jag sa: Kajsa, jag har tänkt på det du har sagt. Kanske ska jag tävla i något ändå? Jag tänker att det måste komma något bra ur det här, jag måste våga prata om det som har hänt, måste våga berätta min historia för andra. Kajsa log och sa: Det är klart att du ska!
Om mitt liv hade varit en film hade den där scenen varit the point of no return, om Universum hörde mig var det där krafterna sattes i rullning. Jag vågade ge mig själv ett syfte.
Det blev sommar och hela landet försattes i vila.
I september satte vi igång. Vi träffade Anders Nygren som hjälpte oss med text och idéer till blogg och hemsida. Tobias på Plus33 började arbeta på sidan du är inne på nu och min fina vän Arian fotograferade mig. Vi kontaktade sponsorer och jag vågade be om hjälp och stöttning från de. Min ortopedingenjör Linus började fixa med mina springproteser och jag mötte Jonas Söderberg, min simtränare. Många gånger fick jag stanna upp och fråga mig själv om jag tagit mig vatten över huvudet. Varje ny människa jag och Kajsa träffade ville höra min historia från början och varje gång var det som att börja riva i gamla, halvläkta sår. Men jag vågade berätta den om och om igen.
Borås Tidning kontaktade oss och ville skriva om denna satsning. Var jag redo att öppna mig? Hur skulle min historia tas emot av andra? Minst hundra funderingar i mitt huvud, mest av allt ville jag bara vända hem. Gömma mig. Men jag fick bara våga. Jag och Kajsa åkte till Ica 06:00 och köpte elva exemplar. Tjejen i kassan undrade vad jag skulle med så många tidningar och jag pekade nervöst på artikeln: “Det står om mig idag”.
Bloggen gick live samma dag som artikeln kom ut. SVT ringde kort därpå och ville göra ett inslag. Veckan därpå kontaktade Sveriges Radio mig. Samma vecka en veckotidning vars artikel inte kommit ut ännu. Varje gång var det motigt, varje gång ville jag vända hem, till där tryggheten fanns. Men varje gång tog jag mig ur min comfort zone, varje gång vågade jag lite mer. Jag har alltid varit väldigt privat av mig, sett det som en svaghet att gråta offentligt och att gråta i TV över något som ligger mig så nära hjärtat var utlämnade och skrämmande.
Träningen flöt på bra, mestadels var jag motiverad. Jag hade ett syfte nu och det där blinda, fanatiska drivet som jag saknat var tillbaka. Simningen var svårast och många gånger kändes det som att jag stagnerat. Fastnat på en platå. Jonas peppade, berättade att det visst gått framåt, filmade mig och visade på sin iPad. På årets sista pass simmade jag frisim, utan att sjunka, utan att vara rädd och med enorm stolhet i bröstet räknade vi det till 8 x 25 m. De som simmade i bassängen hejade och Jonas räknade ner var femte meter. 8 x 25 meter! Kanske inte mycket för världen, men för lilla vettskrämda tjejen som började i september med en skev badmössa och lungorna fulla med klor var det en triumf.
Sista anhalten blev fotograferingen med Superstudio. Jag har skämts över mina proteser, över mitt öde och mitt utseende. Det ska jag berätta mer om när bilderna är färdiga men framför Patriks kamera vågade jag ta det största klivet under året. Jag vann över mig själv, över mina egna ideal och föreställningar.
När det blev 2015 stod jag på en bro vid Gullmarsplan i Stockholm, blickade ut mot fyrverkerierna som prydde himlen och tackade mig själv. För att jag har vågat blotta min själ i hopp om att kunna hjälpa någon annan och i förlängningen lyckats hjälpa mig själv, för att jag vågat tro och hoppas på andra människors godhet, för att jag vågat ta mig an saker jag inte ens själv trodde att jag skulle fixa och för att jag vågat omfamna den jag blivit och vågat ta de första stegen för att kunna göra upp med det som hänt mig även om det varit det svåraste jag gjort under året.
Sedan tänkte jag på att jag vill tacka dig som läser, som varit med mig under denna tid. Jag vann så mycket för att jag vågade och jag hoppas innerligt att du gör detsamma- vad du än åtar dig i livet och vilka dina utmaningar må vara. Gott Nytt 2015!
Ursäkta min frånvaro. Orsaken till att jag varit missing in action är att jag har varit sjuk. Eller inte sjuk helt och hållet men jag har gått och dragit med någon slags förkylning som varken bryter ut eller går bort. Det har resulterat i att jag har undvikit pulspass och hållit mig till lugn och sansad (så gott det går i alla fall) styrketräning. Tränade rygg med Kajsa i måndags och har inte haft träningsvärk av denna sort sedan vintern 2008 då jag var med på ett roddpass.
Simningen har jag däremot inte hållit tillbaka på, får simma med paddlar på händerna de sista tio minuterna på passet och den känslan! Oslagbar. Tittar på botten av bassängen genom mina simglasögon och njuter.
Ikväll ska jag lägga mig tidigt -igen- och börja min morgon på gymmet och åka direkt till simhallen efteråt. Kryper i mina ben, blir talk och marklyft imorgon. Nu får det bära eller brista, orkar inte köra på halvfart längre.
Jag ska vara ärlig och erkänna att jag var nervös för att ladda upp mitt förra inlägg. Det är inte lätt att dela med sig utav en film där man är i ett riktigt dåligt skick. Tack för all fin feedback och tack för att jag får vara den jag är (och var) i er närvaro.
Jag pratade med Jonas Möller på Borås Tidning som berättade att artikeln om mig varit väldigt välläst på internet. Ingenjören i mig som älskar det mätbara bad om statistik. 5000 unika besökare de första tre dagarna. Whoa!
Imorse simmade jag på egen hand. Börjar kännas bättre och bättre i vattnet.
Det är många skolklasser som simmar på arenan och jag undrar ofta hur barnen ska ta det här med mina ben. Var orolig för att Jonas skulle få samtal från föräldrar som berättar om skräckslagna barn som inte vill simma där mer. Det är safe to say att jag underskattade barnen. Andra gången jag simmade hade jag lagt mina proteser vid bassängkanten och en hel skolklass hade konferens framför dem. Jag tittade från en bit bort, kände mig dum att jag hade ställt proteserna där. Jag borde täckt över dem. Orolig simmade jag så fort jag kunde till kanten. Det är fascinerande hur barn hanterar den här situationen. De lite modigare gick fram och rörde proteserna, lyfte dem och konstaterade att de väger mycket. Andra tittade bara på håll, sedan sprang de flesta iväg. Tre killar i 7-årsåldern blev kvar och ena insåg att proteserna tillhörde mig. Konversationen lät såhär:
– Är det här dina ben?
– Ja.
– Varför har du tagit bort dina ben?
– Jag blev väldigt sjuk och det fanns inget man kunde göra.
– Är du elitsimmare?
– Inte än, jag försöker lära mig.
– Jag också, jag ska bli bäst i världen. Har du ont?
– Nej, bara ibland. Men väldigt sällan.
– Röstade du i valet?
– Jo, det gjorde jag.
– Gillar du den där Reinfeldt?
– Jag tycker att han har gjort ett bra jobb.
– Okej, hej då!
Det var liksom inget mer med det. Är inte det fantastiskt? Jag blir glad ända in i själen när jag får vara med om såna saker. Tänkte på Lily som var första barnet som fick se mina proteser. Hon ställde många frågor men hennes sista ord var: “Får jag måla dina tånaglar nästa gång?”
Nu ska jag bege mig till gymmet. Men först skulle jag vilja be om er hjälp. Jag har tjockt och långt hår som blir blött även när jag har simmössa. Kloret i bassängen torkar ut både mitt hår och min hud. Håret blir nästintill omöjligt att kamma ut i duschen. Hur gör ni som simmar ofta? Blir tacksam för alla tips jag kan få!
Nu står jag här, utanför min comfort zone.
Vaknade innan väckarklockan skulle ringa idag och åkte till Borås Simarena och simmade en stund själv. Det var första gången jag vågade göra det. Hej då comfort zone! Alternerade mellan bröstsim och ryggsim, tappade räkningen efter 16 längder. Blev nog för exalterad! Klockan 9 kom Jonas och vi simmade i en timme till.
Snabbt ombyte och sen hämtade Kajsa mig och vi åkte till Onyx för att planera och fixa inför morgondagen. Jag fick nämligen ett samtal igår och imorgon är det dags för en stor grej. Det är tur att Kajsa finns vid min sida och påminner mig att jag måste våga när det blir för mycket för mig att ta in. Hej då comfort zone!
Sedan körde vi ett intervallpass på spinningcykeln. Med tanke på att jag igår fick för mig att avsluta ett redan tungt pass med sex extra set knäböj får det vara tillräckligt med träning för idag. Hoppas att ni haft en riktigt bra dag, vi hörs imorgon igen!