Soluppgång över Playitas och dag 3 på vårt äventyr!
Började dagen med en längre löptur som kändes ansträngande men helt okej tills mitt vänsterben började strula. Proteshylsan har blivit för stor och jag går i botten. Försökte fylla ut den med strumpor men det ville verkligen inte fungera. Mitt vänsterben är mitt bättre ben, gör sällan ont och är oftast väldigt duktig och samarbetsvillig. Att det benet då ska göra ont får mig att vilja boxa mig själv i ansiktet. Hårt. Vi fick avbryta och gå hem. Stappla hem, jag vet inte ens vad jag ska kalla det.
Vid frukosten träffade vi ett svenskt par som hade läst om mig i Runners, kom fram till oss och sa så mycket fint. Sådana möten där människor tar sig tid och energi att dela sina tankar gör mig alldeles lycklig och bubblig inombords. Kort vila efter frukost, sen tog jag mig till poolen. Simmande 1200 m och kände mig stark, bestämd och fortfarande lite arg över benet.
Kort vila återigen och vi gav oss ut på cykeläventyr. Två megavurpor, envis motvind, tre insekter som flög in i min mun och som jag råkade svälja senare kom the magic moment. Vi hade gjort det – 40 kilometer i cykeln! Mitt andra cykelpass och jag satte distansen jag ska cykla på Stockholm triathlon. Det var kanske inte snabbt eller bra nog, men det var okej. For now. Jag vet ärligt inte hur jag gjorde det, och många gånger under tiden frågade jag mig själv varför jag utsätter mig för den här tortyren. Benen lyssnade inte på vad hjärnan tänkte, de bara rullade på. Mina alldeles fantastiska. modiga, grymma ben. Jag somnade medans jag tittade på dem, förundrad över hur ofattbart tålig och tuff kroppen är. Vilka påfrestningar den tål och tar sig igenom och hur den gång på gång levererar.
Igår var jag och Kajsa framme i Playitas på Fuerteventura för en veckas tuff träning. Har verkligen sett fram emot den här resan, att få byta miljö och lägga all fokus på träningen och absolut inget annat.
Det började illa, riktigt illa. Det var länge sedan jag flög så länge. Tog av mig proteserna i planet och tänkte att det är bättre att låta benen vila lite. Jag vet inte hur det kommer sig, om det är trycket i kabinen eller om det är för att man blir svullen när man flyger men när vi var framme hade jag sån fruktansvärd nervsmärta i mitt högra ben. Under kvällen och natten blev det värre och värre. Jag trodde att jag skulle svimma eftersom det gjorde så ont. Det var som om sista decimetern på mitt ben stacks med tusentals nålar, det pulserade och smärtan var brännande. Det är mycket sällan det händer, därför hade jag inte med mig värktabletter, förutom Alvedon som hjälper föga i en sådan situation. Jag var SÅ ledsen. Tänkte att det här kommer inte gå över på flera dagar och det är inte hanterbart att ha sådan smärta och sen träna på det? Allt kändes förstört. Vaknade flera gånger på natten genomsvettig och det ryckte i benet.
En motgång kommer dessutom sällan ensam för mig och som salt i mina sår kom nästa smäll. Vi skulle hyra cykel men klipsen som man har när man cyklar fungerade inte på mina ben. För att lösa ut cykelskon måste man göra en ganska hård och bestämd utåtrotation med foten och jag kan inte det. Tog i allt vad jag hade med mina redan onda ben men det enda som hände var att benet snurrade i protesen. Jag var slut som artist och oerhört besviken. Skulle det vara ännu ett problem nu? Tänk om det inte gick att lösa?
Jag vaknade idag och kände på benet, flexade lite i foten jag inte har. Ingen smärta. INGEN smärta! Tog på mig benet och sa till Kajsa: “Idag är det en bra dag. Jag var ledsen igår och det får man. Men idag är en bra dag.” Jag hade rätt.
Vi började dagen med en kort löptur vid stranden. Sedan gick vi tillbaka till cykelaffären och Andrew, killen som hjälpte oss igår sa att han funderat på kvällen och tyckte att vi skulle testa andra klips som är lättare att komma ur. Vilken stjärna han är, som engagerar sig och försöker hjälpa oss. På andra försöket lyckades jag komma ur pedalerna. Lyckan var total!
Efter lite fler försök inomhus gav vi oss ut. Andrew höll i cykeln på ena sidan och Kajsa stöttade på andra sidan men jag vinglade åt alla håll. Hade jag glömt hur man cyklar? Vi gick ut till parkeringsplatsen och jag sa: I got this. Låt mig cykla själv, i värsta fall ramlar jag. För trogna läsare följer detta samma mönster som när jag fick mina löpproteser första gången (läs det inlägget här). Andrew släppte mig motvilligt och där på en parkeringsplats på Fuerteventura tog jag mina första tramptag på cykeln. Fri. Lätt. Ensam.
Resan var räddad. Mitt triathlon var räddat. Phew!
Jonas har skickat med simpass för hela veckan. Körde 1200 m i bassängen och avslutade dagen med ett cykelpass på 20 km. Smärtfri och himla nöjd.
Minns ni för några inlägg sedan att jag bad er hålla tummarna för mig? Det gjorde ni riktigt bra!
Runner’s World kontakade mig och ville skriva en artikel om mig. Artikeln blev istället en feature och sedan föddes idén om att ha mig på omslaget. Denna lilla resa har varit oändligt spännande att göra. Pernilla Lodin som skrivit artikeln har verkligen gjort ett utomordentligt jobb, tycker att hon fångat mig på ett bra och intressant sätt. Hon lyssnade på mig, på mina önskemål och resultatet blev över förväntan. Med mycket fokus på löpningen förstås.
Jag fotograferades av Tomas Eriksson och det visade sig vara en givande uppgift. Skulle det bli ett omslag var förutsättningen att det skulle bli en bra bild och när vi var färdiga kände vi oss nöjda. Redaktionen svarade att de också är väldigt nöjda med bilderna. Jag var helt ifrån mig!
Det är en ära, en verklig ära att ens få vara med i en sån fantastisk tidning och för att ni ska förstå vill jag visa er mailet som jag skrev till Pernilla när hon skickade över pdf:er på både omslag och artikel:
Jag har gråtit som en liten fjant, av glädje. FYFAN va fint!! Det är ju helt sanslöst.
Om du bara visste vad det här har gjort för min självkänsla, när man ligger där i sitt sjukhusfängelse utan underben och hela livet är borta, allt man jobbat för i så många år raseras framför en … då tror man att man inte är värd något. När samhället och vården behandlar en som om man är mindre kapabel än andra, då går man sönder inombords. Och till slut börjar man faktiskt tyvärr tro på det själv. Dessa två pdf:er är för mig ett bevis på att det inte alls var så.
Tack för en galet fin och välskriven artikel. Tack för ett starkt och kaxigt omslag. Men framförallt, TACK för att ni på Runner’s World “såg” mig och lät mig få synas. Det är, för mig, ovärderligt och för det är jag evigt tacksam
För you see, hur många gånger får vi se operfekta människor på omslag? Människor som inte passar in i idealen? Typ aldrig. Det valde RW:s redaktion att gå ifrån och det är stort, modigt och viktigt. Hatten av för er!
Tidningen kommer ut i butik idag. Go get yours!
Idag var jag och coach Kajsa på intervju för en tidning och vi hade tur nog att solen tittade fram en kort stund när vi tog bilder. Fick den här bilden av fotografen så jag kunde visa er så länge.
Ska bli riktigt roligt när detta kommer ut då det är en tidning jag läst och prenumererat på själv under en längre tid.
Ni har säkert tröttnat på mig nu eftersom jag berättar om en intervju eller fotografering men inte säger mer, men jag lovar att snart kommer jag kunna visa er ordentligt.