Första gången jag såg henne var året 2008, då instruerade hon ett Functional moves pass. Vältränad rygg, fantastiska ben och halvlockigt röd-brunt hår som hängde över axlarna. Jag tänkte: Jag undrar ifall hon själv vet hur snygg hon är.
Snabbspola till 2012. Då saknade jag underben, satt i rullstol och kämpade mig igenom ett pass när hon stack in huvudet i PT-rummet och frågade något. Jag kom ihåg henne, men tittade bort för att jag vill inte mötas av blicken jag räknade med att jag skulle få, den jag fick av alla. Det-är-synd-om-Shahrzad-blicken. Jag undvek strikt all ögonkontakt på den tiden, var för smärtsamt.
Någon månad senare var jag på hennes cirkelpass. Min lillebror körde in mig och rullstolen i salen och där var alla blickar igen, jag vet inte varför jag inte gick därifrån men jag tackar alla mina lucky stars att jag inte gjorde det. Höga knän och knäböj som uppvärmning på passet. Jag? Jag satt på knäna på en matta och värmde upp överkroppen samtidigt som jag kämpade emot tårarna och blickarna. Hon hade ändrat vissa benstationer till överkroppsövningar så att jag kunde vara med. Jag vet inte varför jag gick tillbaka dit veckorna därpå men jag tackar alla mina lucky stars att jag gjorde det.
Inlägget ni ska få läsa har jag inte bett henne skriva, hon la upp det på sin hemsida och jag tar mig friheten att visa er. När ni läser kommer ni förstå. Ni kommer se vad jag ser.
Många gånger när människor läser eller hör om mig säger de: “Hon ska vara glad för att hon lever”. Det är sant, det ska jag Men livet jag fick efter sjukdomen och amputationen har varit ett oerhört smärtsamt liv. Både fysiskt och psykiskt. Att lära sig leva med en sådan stor och drastisk förändring, att deala med känslorna som kommer när du ska sörja två kroppsdelar. Att försöka anpassa sig till sin nya vardag, sina nya förutsättningar och inte låta sig knäckas när det tar emot är svårt. Jättesvårt.
Kajsa däremot, hon ser det. Hon ser mig. Hon besitter något sällsynt, en kvalité man inte kan lära sig, läsa sig till. Hon har en förmåga att se människor. Hon såg mig, när jag inte ens kunde se mig själv och det gör hon än idag. Hon ser med sån finkänslighet och precision, med ömhet och empati.
Jag har skrivit det förr, alla har ett kors att bära, även om allas kors ser olika ut. Vänner och familj hjälper dig att axla ditt kors. Men sedan finns det människor som Kajsa. de som inte ser ditt kors som något som behöver tynga dig. de som ser korset som en möjlighet, en styrka, en tillgång. Hon bygger dagligen upp mig inifrån, hon stärker min kropp men framförallt min själ så jag kan bära mitt kors rakryggad och stolt. Sådana människor är en sällsynt art.
Jag avslutar med en rad från Kent – Du är ånga: Och vi håller för hårt, men den här drömmen är vår.
Inlägget kan ni läsa här.
Nu är det dags att göra nya vardagsproteser och jag tänkte att vi skulle titta på hur en protes blir till, tillsammans. Det är ganska många turer fram och tillbaka till sjukhuset och massa jobb bakom kulisserna för min ortopedingenjör Linus.
Först gör man en så kallad avgjutning, glömde tyvärr fota det. Hemskt ledsen. Linus tar ett gipsavtryck på benet. Alltså lindar in benen i gips från knäna och neråt. När gipset tar stelnat drar han av det och då är vi klara för dagen.
I verkstaden fyller han avtrycket med gips och när det har stelnat knackar han bort avtrycket och inuti har vi formen på mitt ben. Man kan säga att han har “mitt” ben framför sig. Nu undrar ni säkert varför jag inte använder som stavas S-T-U-M-P som är den tekniska termen. Jag hatar det ordet. Hata är ett starkt ord, jag vet, men det är sant. Jag hatar det. Det låter så ynkligt, halvt och värdelöst. Det som finns kvar av mina ben från knäna och neråt är inget utav de adjektiven. Det är starkt, tåligt och otroligt värdefullt.
Till den formen gjuter han sedan en hylsa. Hylsan som jag kommer ha benet i.
Högerbenet är det längre benet och vänsterbenet får ett rör för att bli lika långt. Sedan sätter han fast mina fötter. Och voila!
Nu ska jag gå runt med de här hemma i några dagar för att känna på inställningarna. Har redan varit på sjukhuset en gång då Linus sågade ner kanterna lite eftersom de var för höga och skärde in i mina knäveck. Snart är det dags att klä proteserna med kosmetik för att ge de formen av ett ben. Inte än, men snart.
Löpningen är på gång igen efter ett par veckors paus. Mitt vänsterben har strulat, vi tror att jag har haft en mindre inflammation och har inte riktigt vågat eller velat belasta. Men nu så! Jag sprang både igår och idag och proteserna sitter inte som de ska men de funkar. På fredag ska jag få en ny proteshylsa till högerbenet och en ny, specialtillverkad liner som det heter. Det är hylsan man trär på benet innan man tar på protesen.
Linus, min ortopedingenjör jobbar på vardagsproteser till mig också då de jag har nu är på tok för stora. Jag tänkte skriva om det i ett separat inlägg så jag berättar inte mer nu.
Nu är jag färdigtränad för idag. Körde bröst, mage och triceps på gymmet med Kajsa imorse också, blir (tyvärr) inte mycket styrketräning för mig längre så jag hoppas på träningsvärk imorgon.
Denna månad är jag med i tidningen CHIC under #inspiratör. Jag tycker att det blev en riktigt bra artikel för målgruppen som läser tidningen, mindre fokus på träningen men jag pratar om hur det var att som tjej att förlora sina underben och inte på något sätt passa in i idealet. Det ligger mig väldigt varmt om hjärtat – det här att man som tjej (självklart också som kille) duger precis som man är. Jag hoppas att ni som läst artikeln kan ta med er det ♡ Annorlunda behöver inte vara dåligt.
Förutom det ser ni ser ovan finns jag med på två sidor till. Finns i butik nu!