Som jag har berättat för er tidigare är jag stolt ambassadör för Sepsisfonden.
Och på söndag tävlar jag i mitt andra Stockholm Triathlon. Yeay!
Förra året handlade det mycket om att ta revansch och bevisa för mig själv att jag fortfarande kan göra precis allt som jag bestämmer mig för, att drömmaren inom mig fortfarande finns kvar. I år har jag bestämt mig för att ta min revansch ett steg längre, att tänka utanför mig själv. Därför ska jag göra det till förmån för Sepsisfonden.
När jag 2012 drabbades av sepsis, hade jag ingen aning om vad denna sjukdom var eller innebar. Jag har förstått att det finns en stor okunskap om sepsis, bara drygt 20 % av svenska folket vet vad det är, och forskningen runt sepsis saknar pengar. Detta vill jag och Sepsisfonden ändra på! Vi vill öka medvetenheten om sepsis genom att sprida kunskap. Med bättre kunskap hos allmänheten, och inom vården, kan liv räddas. Över 40 000 människor drabbas varje år i Sverige, ca 6 000 av dem dör. Det behöver inte vara så.
Ingen ska behöva genomgå det jag har fått göra. Men för att det ska bli så, behöver de skarpa hjärnor som brinner för att hitta en lösning medel för att kunna bedriva forskningen, det vill jag hjälpa till med. Om jag på något sätt kan bidra till att hindra denna sjukdom från att ta liv, för att ge men för livet och krossa drömmar – DET är den ultimata revanschen.
Jag hoppas från djupet av mitt hjärta att ni vill hjälpa mig med det, att ni vill stötta oss på vägen.
Ge ditt bidrag idag via Swish 1230240226 eller BG 5020-2241.
Tack och kram från mig.
S
För ett tag sedan spelade vi in ett avsnitt av Timglaset pod, min tredje podcast i ordningen.
Yasmin som driver podden frågade mig om jag ville vara gäst. Jag svarade att jag måste lyssna på några av de föregående avsnitten innan jag kan bestämma mig. Gästerna lever alla med en slags funktionsvariation (bra ord!), antingen medfödd eller till följd av något som drabbat de under livets gång och jag var orolig för att det skulle vara offerkofta och tycka-synd-metoden. Men oj så fel jag hade!
Under två dagar sträcklyssnade jag på alla avsnitt. Jag grät, skrattade, skuttade av lycka. En gång berördes jag på ett sätt att jag gick in på toaletten i tåget för att kunna gråta ifred. Egentligen anser jag att det borde vara obligatorisk lyssning för samtliga på samtliga avsnitt.
Man påminns om livets skörhet och brutala orättvisa. Om hur mörkt det kan bli. Sedan lyser the human spirit upp allt. Den består och den triumferar. Varje gång jag lyssnat har jag känt hopp och påmints om att se livet som helhet, som något stort, vackert och viktigt. Men också slagits av vilka anpassningsbara varelser vi är. Makalösa livsöden, makalösa revanscher.
Hopp, mina vänner – det är precis vad jag önskar att ni ska känna när ni lyssnat färdigt på avsnittet där jag är med.
Gör som jag, lyssna via iTunes eller öppna upp en ny flik och voila… Glad lyssning!
x S
Min allra första reklamfilm. Jag hjärta den. Jag hjärta regissören Agnes-Lo Åkerlind som fångat mig så fint och så värdigt.
Såg den nu igen och grät stilla, just för att den är så vacker och så sann.
“Efter filmen med löparexperten Anders Szalkai presenterar vi nu nästa idrottspersonlighet här på Stories – Shahrzad Kiavash. I mars 2012 låg hon för döden. Svår blodförgiftning. Under en månad opereras hon varannan dag och hennes kropp var på väg att ge upp. I augusti förra året korsade hon mållinjen efter att ha genomfört sitt allra första triathlon. Olympisk distans. 1500 m simning, 40 km cykling och 10 km löpning på ett sätt som hade fått de allra flesta att tappa hakan.
Det här är Intersports porträtt av triathleten Shahrzad Kiavash som fullkomligt krossade alla odds och tog revansch på livet.”
Nu så är äntligen löparproteserna på gång.
Så började jag detta inlägg för 10 dagar sedan. Så blev det alltså inte. De är på gång, men de är försenade. Såklart. Här har min ortopedingenjör Linus gjutit genomskinliga testhylsor för att se så att ingen del av benen blir överbelastade eller ihoptryckta, tycker själv att ser det väldigt häftigt ut! Lite iRobot. Var så glad för den här bilden, för jag ville så gärna visa er hur hela processen går till och hur mina fötter ser ut egentligen.
Anyways, Linus gjorde några korrigeringar och har nu gjort riktiga hylsor. De är alltså färdiga. Men jag har inga proteser. De kommer om TVÅ OCH EN HALV vecka, de har fastnat hos tillverkaren. Alltsååååå.
Jag fick veta det förra torsdagen precis innan jag skulle simma. Så fort jag såg Jonas brast jag ut i gråt. Varföööööör måste det hela tiden uppstå problem? Jag amputerade benet förra året i september, nu när jag är redo att springa har jag inga ben. Det har funnits sex (6) månader av tid att få hit löparproteser. För ingen trodde väl för en sekund att jag tänkte sluta springa?! Det var ju därför jag re-amputerade benet i första taget. Hur är det ens möjligt??? Sådana här saker får bara inte hända, triathlonsäsongen närmar sig och jag har fortfarande inte sprungit. °!”#€%&/()=?`^
23 minuter in i mitt simpass lyckades jag lugna ner mig.
Nu blev jag för upprörd för att kunna skriva vidare.