Chiapudding är livet. Punkt. Det är gott, enkelt och nyttigt! Jag äter det som frukost eller mellanmål. Brukar alltid ha en extra portion i kylen, ready to go.
Varför chiafrön?
Chiafrön är ett riktigt superlivsmedel. Per 100 gram innehåller de 31 gram fett, 20 gram är linolensyra som är den vegetabiliska formen av Omega-3. Två matskedar chiafrön innehåller mer Omega-3 än en normalstor laxfilé (dock är omega-3 fettsyrorna i en annan form än i laxen så sluta inte äta det!). De innehåller 21 gram protein per 100 gram. Chia innehåller också 38 gram kolhydrater per 100 gram, varav hela 34 gram är fibrer av den vattenlösliga sorten som gynnar tarmfunktionen och hjälper till att hålla blodsockret jämnt. Chiafrön är dessutom rika på mineraler som magnesium, kalium och zink.
Såhär gör jag min chiapudding med chokladsmak:
1 portion
2 dl osötad kokosdryck (mandelmjölk går också bra)
2-3 msk ekologiska chiafrön
1 msk raw cacao (Jag använder Renée Voltaire)
1 tsk vaniljpulver (blir för beskt annars) – Går att ha Stevia strö i om man föredrar ännu sötare
Lägg allt i en glasburk med lock. Jag gör ofta dubbla portioner i en stor glasburk. Stäng locket och skaka ordentligt! Skaka ett par gånger till inom en halvtimme så fröna fördelas jämnt. Sedan häller jag över det i två små burkar som på bilden. Jag har köpt mina på Lagerhaus.
Ställ i kylen över natten så det stelnar. Toppa med det du tycker om. Här har jag använt hallon. Mums!
Om veckan skulle sammanfattas med ett ord skulle det vara: träningsvärk.
Denna vecka var tänkt att vara återhämtningsvecka. Jag gjorde en egen tolkning av ordet då jag har tröttnat på att köra samma övningar i fyra veckor nu. Jag bestämde mig att träna precis det jag och min kropp kände för. Det visade sig vara effektivt, även på det mentala planet. Två nätter under veckan som gått vaknade jag på natten av att mina ben gjorde ont, fast på ett bra sätt. Förutom träningsvärken som är en ständigt pågående kärleksaffär har jag också märkt hur de här fyra veckorna gett resultat, jag är starkare och känner mycket mer kontroll, framförallt i de inre magmusklerna. Den rätt så tråkiga stabilitetsträning jag gjort har alltså gett resultat. Gillas skarpt!
Såhär har min “split” sett ut i veckan (helt random, men det var ju tanken)
Måndag: Stabilitetsträning med Kajsa (bilden ovan)
Tisdag: Ben (bara maskiner) + triceps + mage och spinning
Onsdag: Simning och bröst + biceps + mage
Torsdag: Vila (ofrivillig sådan, livet kom i vägen)
Fredag: Ben (bara skivstång) + rygg. Här plockade jag av 10 kg på mina knäböj men körde 20-25 reps i 5 set istället för det vanliga 8-10 x 3 = träningsvärk
Lördag: Monsterpass med Kajsa imorse, sju axelövningar
En bra vecka med andra ord! Ibland hamnar man i ett bra träningsflyt där kroppen och hjärnan – och i mitt fall proteserna – samarbetar med varandra. Det ska man förvalta.
Hoppas din vecka varit riktigt bra. Ha en fin lördag!
Update: Lägger till söndag också så blir det en sammanfattning på veckan.
Söndag: Spinning med Kajsa. Ben + mage på kvällen
Jag ska vara ärlig och erkänna att jag var nervös för att ladda upp mitt förra inlägg. Det är inte lätt att dela med sig utav en film där man är i ett riktigt dåligt skick. Tack för all fin feedback och tack för att jag får vara den jag är (och var) i er närvaro.
Jag pratade med Jonas Möller på Borås Tidning som berättade att artikeln om mig varit väldigt välläst på internet. Ingenjören i mig som älskar det mätbara bad om statistik. 5000 unika besökare de första tre dagarna. Whoa!
Imorse simmade jag på egen hand. Börjar kännas bättre och bättre i vattnet.
Det är många skolklasser som simmar på arenan och jag undrar ofta hur barnen ska ta det här med mina ben. Var orolig för att Jonas skulle få samtal från föräldrar som berättar om skräckslagna barn som inte vill simma där mer. Det är safe to say att jag underskattade barnen. Andra gången jag simmade hade jag lagt mina proteser vid bassängkanten och en hel skolklass hade konferens framför dem. Jag tittade från en bit bort, kände mig dum att jag hade ställt proteserna där. Jag borde täckt över dem. Orolig simmade jag så fort jag kunde till kanten. Det är fascinerande hur barn hanterar den här situationen. De lite modigare gick fram och rörde proteserna, lyfte dem och konstaterade att de väger mycket. Andra tittade bara på håll, sedan sprang de flesta iväg. Tre killar i 7-årsåldern blev kvar och ena insåg att proteserna tillhörde mig. Konversationen lät såhär:
– Är det här dina ben?
– Ja.
– Varför har du tagit bort dina ben?
– Jag blev väldigt sjuk och det fanns inget man kunde göra.
– Är du elitsimmare?
– Inte än, jag försöker lära mig.
– Jag också, jag ska bli bäst i världen. Har du ont?
– Nej, bara ibland. Men väldigt sällan.
– Röstade du i valet?
– Jo, det gjorde jag.
– Gillar du den där Reinfeldt?
– Jag tycker att han har gjort ett bra jobb.
– Okej, hej då!
Det var liksom inget mer med det. Är inte det fantastiskt? Jag blir glad ända in i själen när jag får vara med om såna saker. Tänkte på Lily som var första barnet som fick se mina proteser. Hon ställde många frågor men hennes sista ord var: “Får jag måla dina tånaglar nästa gång?”
Nu ska jag bege mig till gymmet. Men först skulle jag vilja be om er hjälp. Jag har tjockt och långt hår som blir blött även när jag har simmössa. Kloret i bassängen torkar ut både mitt hår och min hud. Håret blir nästintill omöjligt att kamma ut i duschen. Hur gör ni som simmar ofta? Blir tacksam för alla tips jag kan få!
Jag började min dag på gymmet, men först kramade jag om någon som berörde mig.
Därefter hade jag tid på sjukhuset. Än idag är det så att jag måste ta ett par djupa andetag och samla mig innan jag går in. Sjukhusets korridorer berättar historier om sorg för mig, om hopplöshet. Om trasiga drömmar. Från huvudingången måste jag gå igenom en lång korridor där jag brukade hetsåka med rullstolen. En gång hade jag för hög fart och tog ut svängen för lite och välte. Låg där besegrad och förbannade ödet innan jag krälade upp på rullstolen igen.
Väl hemma tittade jag i mappen kallad “Shahrzad” på datorn, en mapp innehållande alla bilder från tiden då jag var sjuk. 17 ärr på min vänstra handled, från alla nålar de stack mig med. Det fanns inga bra kärl kvar till slut.
Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med det här inlägget. Ni får ursäkta mig, ibland blir det bara så rörigt med alla känslor.
Kom i alla fall att tänka på andra gången jag tog på mina proteser. Ena kan väl inte ens kallas för protes, liknade mer en kopp. I videon larvar jag mig som vanligt, men det är bara en fasad. Ville ju verka glad och hoppfull inför mamma som filmar. Vad jag egentligen ville var att skrika i förtvivlan. Det blödde, blev blåsor och gjorde så fruktansvärt ont efter den här korta rundan. Var det här mitt liv nu? Jag kan se det ibland på foton och videon från den tiden – tomheten i mina ögon. Eller så kanske de bara sjunkit in i mitt kortison-ansikte. Vad vet jag?
De säger att tiden läker alla sår, det är skitsnack. Vissa sår är för djupa och för onda för att någonsin läka. Det enda som händer är att man lär sig leva med det. Men när jag tittar på den här videon kan jag ändå känna att jag har kommit en bit på vägen. Jag hoppas att du som läser det här kan tänka likadant under dina dåliga dagar. Du är inte där du vill vara ännu, men du är på väg. Du är duktig. Du duger. Du är stark. Du kan. Och framförallt, när livet slåss — då slåss du tillbaka.
Tills knogarna blöder.
- newer posts
- 1
- …
- 35
- 36
- 37
- 38
- 39
- 40
- 41
- older posts