Igår var jag och Kajsa framme i Playitas på Fuerteventura för en veckas tuff träning. Har verkligen sett fram emot den här resan, att få byta miljö och lägga all fokus på träningen och absolut inget annat.
Det började illa, riktigt illa. Det var länge sedan jag flög så länge. Tog av mig proteserna i planet och tänkte att det är bättre att låta benen vila lite. Jag vet inte hur det kommer sig, om det är trycket i kabinen eller om det är för att man blir svullen när man flyger men när vi var framme hade jag sån fruktansvärd nervsmärta i mitt högra ben. Under kvällen och natten blev det värre och värre. Jag trodde att jag skulle svimma eftersom det gjorde så ont. Det var som om sista decimetern på mitt ben stacks med tusentals nålar, det pulserade och smärtan var brännande. Det är mycket sällan det händer, därför hade jag inte med mig värktabletter, förutom Alvedon som hjälper föga i en sådan situation. Jag var SÅ ledsen. Tänkte att det här kommer inte gå över på flera dagar och det är inte hanterbart att ha sådan smärta och sen träna på det? Allt kändes förstört. Vaknade flera gånger på natten genomsvettig och det ryckte i benet.
En motgång kommer dessutom sällan ensam för mig och som salt i mina sår kom nästa smäll. Vi skulle hyra cykel men klipsen som man har när man cyklar fungerade inte på mina ben. För att lösa ut cykelskon måste man göra en ganska hård och bestämd utåtrotation med foten och jag kan inte det. Tog i allt vad jag hade med mina redan onda ben men det enda som hände var att benet snurrade i protesen. Jag var slut som artist och oerhört besviken. Skulle det vara ännu ett problem nu? Tänk om det inte gick att lösa?
Jag vaknade idag och kände på benet, flexade lite i foten jag inte har. Ingen smärta. INGEN smärta! Tog på mig benet och sa till Kajsa: “Idag är det en bra dag. Jag var ledsen igår och det får man. Men idag är en bra dag.” Jag hade rätt.
Vi började dagen med en kort löptur vid stranden. Sedan gick vi tillbaka till cykelaffären och Andrew, killen som hjälpte oss igår sa att han funderat på kvällen och tyckte att vi skulle testa andra klips som är lättare att komma ur. Vilken stjärna han är, som engagerar sig och försöker hjälpa oss. På andra försöket lyckades jag komma ur pedalerna. Lyckan var total!
Efter lite fler försök inomhus gav vi oss ut. Andrew höll i cykeln på ena sidan och Kajsa stöttade på andra sidan men jag vinglade åt alla håll. Hade jag glömt hur man cyklar? Vi gick ut till parkeringsplatsen och jag sa: I got this. Låt mig cykla själv, i värsta fall ramlar jag. För trogna läsare följer detta samma mönster som när jag fick mina löpproteser första gången (läs det inlägget här). Andrew släppte mig motvilligt och där på en parkeringsplats på Fuerteventura tog jag mina första tramptag på cykeln. Fri. Lätt. Ensam.
Resan var räddad. Mitt triathlon var räddat. Phew!
Jonas har skickat med simpass för hela veckan. Körde 1200 m i bassängen och avslutade dagen med ett cykelpass på 20 km. Smärtfri och himla nöjd.
Minns ni för några inlägg sedan att jag bad er hålla tummarna för mig? Det gjorde ni riktigt bra!
Runner’s World kontakade mig och ville skriva en artikel om mig. Artikeln blev istället en feature och sedan föddes idén om att ha mig på omslaget. Denna lilla resa har varit oändligt spännande att göra. Pernilla Lodin som skrivit artikeln har verkligen gjort ett utomordentligt jobb, tycker att hon fångat mig på ett bra och intressant sätt. Hon lyssnade på mig, på mina önskemål och resultatet blev över förväntan. Med mycket fokus på löpningen förstås.
Jag fotograferades av Tomas Eriksson och det visade sig vara en givande uppgift. Skulle det bli ett omslag var förutsättningen att det skulle bli en bra bild och när vi var färdiga kände vi oss nöjda. Redaktionen svarade att de också är väldigt nöjda med bilderna. Jag var helt ifrån mig!
Det är en ära, en verklig ära att ens få vara med i en sån fantastisk tidning och för att ni ska förstå vill jag visa er mailet som jag skrev till Pernilla när hon skickade över pdf:er på både omslag och artikel:
Jag har gråtit som en liten fjant, av glädje. FYFAN va fint!! Det är ju helt sanslöst.
Om du bara visste vad det här har gjort för min självkänsla, när man ligger där i sitt sjukhusfängelse utan underben och hela livet är borta, allt man jobbat för i så många år raseras framför en … då tror man att man inte är värd något. När samhället och vården behandlar en som om man är mindre kapabel än andra, då går man sönder inombords. Och till slut börjar man faktiskt tyvärr tro på det själv. Dessa två pdf:er är för mig ett bevis på att det inte alls var så.
Tack för en galet fin och välskriven artikel. Tack för ett starkt och kaxigt omslag. Men framförallt, TACK för att ni på Runner’s World “såg” mig och lät mig få synas. Det är, för mig, ovärderligt och för det är jag evigt tacksam
För you see, hur många gånger får vi se operfekta människor på omslag? Människor som inte passar in i idealen? Typ aldrig. Det valde RW:s redaktion att gå ifrån och det är stort, modigt och viktigt. Hatten av för er!
Tidningen kommer ut i butik idag. Go get yours!
Ända sedan årsskiftet har jag legat i och sysslat med olika projekt och nu börjar allt hårt arbete bära frukt. Äntligen! Kickar off denna månad med föreläsning.
Jag fick ett samtal från Yas Gerayeli i början av januari och hon berättade att hon läser hotell- och turismprogrammet på gymnasiet och ska nu som ett projekt i skolan styra upp ett event. Hon frågade mig om jag skulle kunna tänka mig att föreläsa. Bad om att få tänka några dagar men gick slutligen helt på magkänsla och sa: Okej, vi kör!
Igår var den stora dagen. Jag gör ju ingenting halvhjärtat och hade verkligen förberett mig noggrant men hade ingen aning om vad gensvaret skulle vara. När jag var färdig ställde sig alla upp och applåderade, då kändes det som om all tid och möda som lagts ner varit värt.
Igår och idag har jag blivit lovebombad! Yeay ♡ Utöver de fantastiska blommorna har det skrivits mycket fint på Facebook och Instagram.
Yas och jag ville inte att våra gäster skulle gå tomhänta därifrån så vi hade ordnat en goodiebag.
Tack till Borås Turistbyrå, Helens Beautycenter, Delicato, Brämhults juice, Smiling, Arla och Dalblads för er generositet och för att ni ville hjälpa oss.
Nu ska jag försöka vila hjärnan i ett par dagar och låta kroppen få jobba. Kram på er!
Imorse var jag och Kajsa med i radio. Jag gillar radio, det är roligt och om man bortser från mikrofoner och hörlurar känns det nästan som att fika med någon man inte träffat förut. Dock kan jag tycka att 17 minuter var alldeles för lite tid för att lyckas säga något vettigt eller för att få fram någon poäng, men gick ändå helt okej.
Det finns att lyssna här —-> klicka!
Ser ni förresten att jag bytt toppbild på bloggen? Det var dags kändes det som.
Happy Friday!