För trogna läsare är Sepideh välkänd. Ni vet vem hon är och vad hon betyder för mig. För er som inte vet, så är ni mer än välkomna att läsa här.
Nu knyter vi ihop säcken och jag lämnar över till Sepideh för att berätta sin version av historien. Bara en anmärkning, Younes är hennes man. Och en till, som hon skriver är att dammsuga en av mina favoritsysslor, tro det eller ej. Jag blir så glad när det är rent på golvet, även om jag inte känner det med mina fötter.
—
Det slog mig aldrig hur allvarligt det hela var innan jag såg dig blå, uppsvullen och nedsövd på SÖS. Jag kunde inte titta på dig för jag trodde inte på att det var du. Jag sa flera gånger till Younes ”Det här är inte Shahrzad, hon är i ett annat rum”. I det ögonblicket förstod väl även han (som under hela bilresan till Stockholm var övertygad om att jag hade förstorat det hela) att det här var åt helvete. Han försökte övertala mig om att det inte var så farligt för ”det är väl normalt att man sväller upp när man får så mycket vätska i kroppen, och de röda och blåa prickarna kommer ju självklart att försvinna”. Det var inte förrän flera månader efteråt han sa till mig att han helt ärligt inte trodde att du skulle överleva, men att han sa så för att han försökte få mig att må bättre eller nåt.
Vi satt i det där väntrummet en hel vecka i sträck och bara väntade. Ibland berättade vi historier om nåt roligt, konstigt eller grymt du hade gjort/åstadkommit. Din pappa brukade få tårar i ögonen och din mamma gick ut för att få frisk luft. På nåt sätt kändes det ändå tryggt att vara tillsammans med alla andra dina närstående.
När du vaknade fick jag träffa dig. Jag var så nervös. Vad skulle jag säga? Tänk om du hade förändrats under tiden du sov? Jag visste ingenting. Du hade frossa, du skakade för att du frös och hackade med tänderna samtidigt som du försökte prata som om ingenting hade hänt. Jag blev ännu nervösare. Du var ju dig själv, försökte hela tiden skämta om hela situationen fast du var så sjuk. Där och då bestämde jag mig för att fortsätta som om ingenting har förändrats. Du blev sjuk, nu ska du bli bättre och allt ska bli som vanligt igen.
Jag ringde och smsade och förstod varför du sällan svarade på mina sms. Jag blev så glad när du äntligen ringde upp en dag. Jag höll på att dammsuga, din favoritsyssla, lustigt att du ringde just då =)
Att du kanske var tvungen att amputera var något jag misstänkte, men hade förskjutit tanken varje gång den slog mig. Inte heller hade jag anat att de skulle bli båda benen dessutom. Du berättade hela historien från början till slut. Jag var bara ledsen, och arg. Det var inte rättvist. När vi till slut lade på telefonen gick jag tillbaka till dammsugaren och fortsatte att dammsuga. Ungefär en minut efter flög den i väggen och sen satt jag och bölade med allt jag hade. Jag behövde inte säga nåt till Younes, han fattade själv vad som hade hänt, så han kramade mig bara. Och där satt vi i ungefär 20 minuter innan jag lugnade ner mig och tog upp telefonen och smsade dig. Där och då bestämde jag mig igen för att fortsätta som om ingenting har förändrats. Du blev sjuk, nu ska du bli bättre och allt ska bli som vanligt igen.
Love You Mahrokh
Comments are closed.