Jonas och jag pratar ofta om livet och vardagen innan och efter passen, under passen instruerar han bara. Ofta säger han saker som jag inte förstår förrän långt senare. Som idag när jag gick igenom kommentarerna och mailen jag fick från er från förra inlägget. Då trillade poletten ner.
Innan ett simpass inomhus för länge sedan pratade vi om Jonas och hans jobb (han är sportchef på Simklubben Elfsborg), men han har varit elitsimmare. Jag frågade honom om han inte vill börja simma på hög nivå igen och han gav mig ett underligt svar. Något i stil med: Jag gillar simningen men jag gillar jobbet jag har än mer. Mötet med människor som korsar ens väg och man tror att det är helt random men de sätter sina spår, man får vänner för livet. Man ser de utvecklas och man utvecklas tillsammans med dem. Det är det jag gillar mest med mitt jobb, möten med människor. Du kommer också se det senare när denna satsning är över, du kommer ha vänner för livet och människorna du träffar kommer lämna spår som inte går att sudda ut. Idrotten är en grej, människorna en annan.
Jag förstod ingenting. Förstås. Ensamvarg som jag är, målinriktad som jag är. Men idag stod det så klart inför mina ögon.
Dessa människor – Ni. Ni är mina vänner, ni är min livboj. Ni lyfter mig när jag är nere, de flesta av er har jag inte ens träffat. Kanske det mest oväntade som hänt mig under denna resa, dessa möten. Ni berör mig och ni lämnar spår i mitt hjärta som inte går att sudda ut. Tack för det, tack för att ni ser till att ensamvargen inte är så ensam, trots allt.
Min första podcast!
Det här avsnittet spelade jag och Petra Månström in någon gång i april, och nu ligger det ute att lyssna på. Jag tycker om avsnittet väldigt mycket och det har jag helt och hållet Petra att tacka för. Intressanta och viktiga frågor, och variation från det som jag vanligtvis brukar få svara på. Heja Petra!
Till Maratonpodden för att lyssna.
Jag vill också passa på att tacka alla för feedback till det här avsnittet, så otroligt värdefullt och upplyftande för mig att läsa era kommentarer! Tack!
Förra veckan gästade jag P5 Sthlm via länk i Borås. Kändes konstigt att sitta ensam i en studio, prata med någon jag inte kunde se och samtidigt veta att alla kan lyssna på det. Det bästa med radio ändå tycker jag är att jag kan se ut hur som helst utan att någon vet, här satt jag i svettiga träningskläder och pratade rakt ut i luften. Teknikens under!
Det sändes dessutom på min lillebrors födelsedag och programledaren Robert och jag hade en liten överraskning till honom.
Lyssna här.
Vad för jag för den? Förstasida på DN! Trodde inte mina ögon när Lotta Härdelin (som satt ihop hela artikeln) skickade en bild till mig när jag var hos Kajsa i Mollösund – tidningen gick nämligen inte att få tag på där.
Lotta har fotat, skrivit och redigerat så fint tycker jag. Det började hagla våldsamt när hon filmande simningen, gjorde sig bra på film och bild men gjorde lite ont i ansiktet (: Mina simglasögon är lite finurliga också, man kan tro att jag inte tittar på Jonas när han instruerar. I ögonvrån finns han alltid.
Jag är också så glad för att hon skrev om mina tränare som gör ett sådant fantastiskt jobb, ofta när någon intervjuar vill de bara skriva om mig, det är trist tycker jag, vi är trötta på att höra om mig nu. Här har vi tre människor som lägger ner tid, engagemang och hjärta i det de gör för mig och med mig, klart de ska lyftas fram – #teamshahrzad for the win!
Och som alltid, TACK för era meddelanden och kommentarer på sociala medier, jag slutar aldrig förundras. Hurra för att ni finns!
Artikeln och filmen hittar ni här.
