Det är nästan så att det tar emot att skriva här, känns som att ringa upp en vän som ringt i flera månader utan att man svarat och nu ska man förklara sig. Jag kan börja med att säga att jag har saknat er, jag har saknat att ha ett samtal med er, även om det nästan uteslutande är en monolog. Det är lite surrealistiskt varje gång jag trycker på publicera-knappen för då vet jag att nu finns mina ord där att läsa, för vem som helst.
Jag tänker att vi river av den sista tidens ups and downs så är vi tillbaka i nutid, sedan börjar vi på ny kula du och jag. Vad sägs?
Anledningen till att jag inte skrivit är inte att jag inte har haft något att säga, men jag har mest velat klaga. Klaga på mitt ben som inte läkte för att det fanns en glipa i huden som inte täpptes till, som det blev infektion i och som fick behandlas men inte bara en utan två antibiotikabehandlingar. Glipan är kvar ännu, men det anses som läkt. Sedan skulle jag ha på mig silikonhylsa för att forma benet så att det skulle passa i en protes. Tror ni att det gick bra för mig? Nä, tänkte väl det.
I ett par veckor gick jag runt med hylsan på så mycket det gick, den satt åt ganska hårt men svullnaden i benet vägrade lägga sig och benet såg ut som ett päron. Tanken är att den ska vara konformad. När jag äntligen skulle få en protes (svullnaden till trots) var det ännu en shitleg.
Mitt ben och min kropp kändes som en torkad gren, speciellt underkroppen och jag var så glad när jag fick protesen att jag trodde att jag skulle få vingar och kunna flyga. Tror ni att protesen satt bra? Nä, tänkte väl det. Tung, tyngre än nödvändigt och otymplig. Den satt åt dessutom, men jag kämpade på, skulle ha den på mig. När jag kom hem från sjukhuset pulserade hela mitt underben och mitt lår. Den satt för tight helt enkelt, stackars min blodtillförsel. Jag var ensam hemma då, och tur var väl det för jag skrek alla fula ord i mitt vokabulär och vevade med armarna (ja, vevade). VARFÖR ska alla motgångar komma samtidigt?!
Dagen därpå hoppade jag på ett (protes)ben till sjukhuset igen. Nästan 4 timmar senare hade de sågat, tejpat, sågat, tejpat och gipsat(!!!!) min protes. Nu fungerade blodcirkulationen men tror ni att jag kunde stå upp och belasta? Nä precis.
Linus, min ortopedingenjör som var på semester när första protesen tillverkades har gjort massor för att få protesen att sitta bra men han höll med om att det behövs en ny för den jag har är inte optimal eller ens okej för att var helt ärlig.
För ni förstår, jag är inte arg och frustrerad över att jag inte kan gå ordentligt eller att protesen är FUL som stryk och tung, jag är så ledsen för att benet gör ont, precis som det gjorde innan operationen. Då har det ju varit oerhört dumt att operera bort ännu en bit, genomgå sådan lång konvalescens och skiten är densamma.
Sådär, färdigklagat! Fortsättning följer på denna, numera följetong om ett idiotiskt högerben. BEN. Man blir så trött va.
Men nu över till the fun stuff. För så är det i livet, roliga saker händer också. Man kan bara inte njuta av de på det sätt man skall och bör för man orkar inte. Skiten suger osv.
Jag höll två föreläsningar på Forskning- och Kvalitetsdagarna på SÄS/Borås, det är alltså sjukhuset som jag låg inne på här hemma. Jag hade ett infekterat ben men det kändes väldigt viktigt att närvara ändå. Jag lade upp en bild på min instagram några dagar innan föreläsningen och berättade att benet blödde mycket, att det visat sig vara en infektion och att läkaren ordinerat strikt vila. Då var det någon som jobbade på sjukhuset som skrev: Men du håller väl din föreläsning ändå? Vi är många som vill lyssna!
Jag roades och inspirerades av den kommentaren. I aim to please (: Första dagen var det knökfullt och de berättade att folk hade köat i en halvtimme för att få lyssna på mig. Föreläsningen skulle filmas och sändas i två andra åhörarsalar som låg i anslutning till där jag satt och jag såg hur de nekades att gå in, det var fullt hus där också. Mina händer darrade lite, såsom de alltid gör när jag blir nervös men jag är så nöjd med föreläsningarna! Publiken var aktiva, de nickade, skrattade, gjorde lyssningsljud, fällde tårar och applåderade. Som talare är det en väldigt speciell känsla. Värd all nervositet i världen.
Dag 2 skulle feedbacken vara omedelbar, den skulle vara mätbar i och med hur många som ville lyssna idag. Om det var färre skulle det inte vara bra, tänk om ingen skulle komma. Mina händer darrade ännu mer när jag såg att det var ännu längre kö idag. Hurra! Sjukhusdirektören såg till att det blev en twist i plotten och utmanade mig till att göra en Boråsklassiker: cykla, springa, simma och åka längdskidor. Jag tänker att jag tar det nästa år. Med två ben.
Tack till alla som kom fram, mailade och skrev på Facebook att ni uppskattade min föreläsning!!
Sedan skickade Fitnessguru ett krya-på-dig-paket med deras nya superfoods. Hur omtänksamt? Gojibären!! GOJIBÄREN! Täckta med mörk choklad. De är slut för länge sedan, resten ska jag ge mig på snarast!
JBL skickade över en trådlös högtalare Charge 2+, för att göra mig glad. Den kopplas via Bluetooth till mobilen exempelvis så slipper man fippla med hörlurar. De antog att jag hade massa dötid och visste nog att jag har en grej för podcasts. Jag mosade igenom en hel del avsnitt. Upptäckte bland annat P3:s dokumentärer. Har ni hört dem? Högtalaren är dessutom stänksäker, det får jag återkomma om när jag tar med den till poolen eller beachen (:
Jag höll ett par föredrag till. En av de mer otippade var på Borås Fältrittklubb. Mysigt! Här har ni lite bilder därifrån.
Sista bilden är min favvo, alla ser så glada och engagerade ut.
I söndags var det julfest på Simklubben och det var luciatåg, cozy även om det inte verkar bli någon snö att skryta om i år. Det var även en prisutdelning för de som utmärkt sig lite extra under året. Jag gömde mig i ett hörn med min dåliga protes, hade lite ont och försökte vara osynlig när jag under prisutdelningen hörde mitt namn. Okej, jag hade precis mosat i mig en korv med bröd också. “För en fantastisk resa och prestation med nya tuffa förutsättningar i livet. Under ett års tid har hon lärt sig simma, cykla och springa för att slutligen genomföra en olympisk distans på World Triathlon Series Stockholm. En bedrift som inspirerar många i sin träning, allt går om man vill!!” sa speakern och jag insåg att han pratade om mig.
Generad och med korv i munnen tog jag emot priset. Vilken ära! Tack bästa Simklubben Elfsborg för att ni ser mig och lyfter mig.
Nu återstår bara en händelse, men den är så stor och så signifikant att vi ska prata om den i nästa inlägg – när jag stod på scenen i TEDxGöteborg. Med all säkerhet det mest grandiosa och ärofyllda uppdrag jag någonsin fått.
Kram så länge!
/S
Dagens påminnelse: Om man jobbar riktigt hårt hittar till och med sagorna hem ibland. I mina väldigt subjektiva ögon den bästa videon som finns på Internet.
Eller hur? Vi har väl inte det?
Tre dagar kvar sedan åker det här förbannade gipset förhoppningsvis av. På torsdag har jag tid på Sahlgrenska och jag hoppas att det har läkt ihop fint under gipset och att läkaren kan dra stygnen så jag kan börja leva igen. Har mest legat i sängen och tynat bort de här 15 dagarna.
Hade förberett mig himla bra och läst på om vilka livsmedel som främjar sårläkning, mamma hade handlat allt från min långa lista men jag har inte lyckats få i mig mycket och det jag kunnat äta har jag inte lyckats behålla. Dumma, dumma morfin. De senaste dagarna har jag kunnat hålla mig till en tablett om dagen och illamåendet börjar sakta bli bättre. Atti och K var här i helgen och det gick alldeles för snabbt men det var skönt med sällskap, man hinner inte reflektera alltför mycket kring sina begränsningar då.
Denna vecka har jag mycket att stå i, min mailbox är full med flaggade mail och jag har två föreläsningar nästa vecka som jag inte kan komma ifrån. Väldigt tråkigt att behöva föreläsa med ett fungerande ben men nu är det såhär. Jag har också varit tvungen att tacka nej till mycket nu framöver, bland annat en spännande reklamfilm (!!!) men jag försöker förlika mig med tanken att den här operationen är till det bättre, även om det är jobbigt nu. Som alltid är Kent plåstret på mina sår, både på de som syns och de som inte gör det.
“Bara gör, biter ihop och håller käften”
Så har det gått en vecka nu. En vecka sedan operationen.
Vi var på Sahlgrenska för över ett och ett halvt år sedan och träffade läkarna. Först var det ärren på min högerarm som är kvar efter såren från sjukdomen som jag ville ta bort. De är inte i vägen på något sätt men de påminner mig om hur det såg ut och jag vill inte ha det så. Sedan diskuterade vi mitt högerben och läkarna höll med om att det inte är optimalt på något sätt. Delvis är amputationen i en felaktig och ofördelaktig nivå och har gjort protesförsörjningen svår, nästan omöjlig. Längst ner på benet är det också bara transplanterad hud och skelett egentligen. Ni vet också sedan förr att jag har ont och nerver är i kläm. Cirkulationen är sisådär också och ibland vätskar det från benet. Det är inte ett bra ben helt enkelt.
Då det är både en ortoped och en plastikkirurg som ska vara med på operationen och tiden måste fungera för båda delar skulle det alltså dröja med en operationstid.
Under Stockholm triathlon förstod jag att mitt högerben är min akilleshäl, det är det enda som hindrar mig från att göra bra ifrån mig i löpningen. Efteråt hade jag så ont i mitt högerben att jag inte kunde gå alls på fem dagar och haltade i två veckor. Högerbenet vätskade, det kom var från det och jag fick ta värktabletter, något som jag aldrig gör.
Fick en tid för besök inför operation innan jag åkte till NYC och jag pratade med läkaren och berättade att vi kan möjligtvis vilja satsa mot Rio eller fortsätta seriöst med min triathlonsatsning på något sätt. Han tyckte inte att det var en bra idé med operation. Benet skulle behöva någon månad för att läka och ärren på armarna skulle läka relativt snabbt men om jag skulle anstränga armarna såsom man gör i simning och styrketräning skulle ärren mycket väl kunna bli tjocka och breda. Jag vände blad och åkte till New York.
När jag kom hem sedan hade jag fått en operationstid ändå, mamma hade ringt och velat avboka men sköterskan hade bett oss tänka till en extra gång, det är svårt att synka två så upptagna läkare, ville jag verkligen vänta i flera år till? Mamma och pappa var överens, de tyckte att jag skulle göra det medan jag fortfarande var emot, jag ville ju träna. Kajsa och Jonas var som alltid rörande överens, det kommer aldrig finnas en bra tid att operera benet och de lovade att jag inte ska behöva ligga still och vara miserabel, vi skulle träna ändå, överkroppen är ju fullt fungerande. För det var just min enda invändning mot operationen, jag var inte rädd eller orolig för slutresultatet (okej, lite då) men mest var jag orolig för att tappa förståndet och livslusten om jag skulle behöva vara inaktiv så länge. Jag associerar ju det med förra gången då det tog en evighet att läka och kunna belasta.
Vi tackade ja till operationen och i måndags utfördes det. Mycket var annorlunda än sist men det rev upp en hel del sår. Sjukhusklänningen med öppning i ryggen, lukten i korridorerna, alla frågor man får innan operation: Säg ditt personnummer. Är du allergisk mot något? Ja, morötter, kiwi och pollen. Är det några mediciner du inte tål? Nej, men jag blir väldigt illamående efter operationen, men ge mig inte Primperan, det gör mig agiterad, Ondansetron fungerar mycket bättre på mig. Jag fryser ofta efter operationen, ni får gärna ge mig ett värmetäcke och bli inte oroliga om jag huttrar. Oj Shahrzad, du har så mycket hår, hur ska vi få plats med det i mössan? Lova mig att jag är helt nedsövd, jag vill inte veta vad som pågår…
Jag fick åka upp själv till operation, något jag aldrig gjort förut, mamma eller pappa har alltid varit med. Jag hann fundera mycket på hur utlämnad och ensam man är. Vilken viktig uppgift operationspersonalen har att få patienten att somna lugn och trygg. När jag flyttades över från min säng till operationsbordet stack pulsen iväg och tårarna var så nära. Nu är jag här igen, för i helvete. Började tänka på hur mycket en människa tål innan reservkrafterna tar slut, innan man kastar in handduken och tänker att nu varken orkar eller vill jag mer. Men sköterskorna räddade mig, de satte på EKG-lapparna och var mysiga och trevliga. Vilka hjältar. Shahrzad, vi kommer söva dig med Propofol och smärtstilla med Ultiva. Yes, det känner jag igen, nu får jag sova gott. Värmetäcket kom på och jag tittade på mitt högerben en sista gång, som vi har kämpat ihop, vi har verkligen gjort allt vi kan för att det ska fungera. Maskinerna gick på och det sista jag tänkte på var K:s ansikte, att den här gången inte är som alla andra 4x antal operationer för den är gången kommer han vara där när jag vaknar. Sköterskan tog mina händer i sina och jag log tårögt mot henne. Hon nickade i tyst förståelse. Sedan var jag borta.
Jag ska inte trötta ut er med mer detaljer idag. I torsdags fick jag åka hem och sedan dess har jag inte gjort annat än legat i sängen och tittat på film, halvsovit och varit groggy och less. Morfinet har den effekten.
Stor kram från mig så länge
Shahrzad – one legged warrior
- newer posts
- 1
- 2
- 3
- 4
- 5
- 6
- 7
- …
- 21
- older posts