Igår kväll kom jag till Stockholm för att spendera två (hetsiga) dagar här.
Imorse var det fotografering och intervju för en tidning. Inte vilken tidning som helst utan något som jag är väldigt stolt över, jag ska berätta mer inom kort. Här har ni en sneak peek på en av bilderna.
Sedan begav jag mig snabbt till andra sidan stan för att spela in min first ever podcast: Maratonpodden som leds av Petra Månström. Jag är inte helt säker på när den kommer ut, är några avsnitt före mig men jag kommer självklart lägga upp länken så ni kan lyssna.
På väg hem gick jag uppför en lång uppförsbacke med löparproteserna på ryggen och smålog jag för mig själv när jag insåg: Många “firsts” för mig i år. Kom att tänka på ett av mina favoritcitat från Jocke Berg: “Ja det är vackert – ibland.”
Därför tog jag istället en omväg och filosoferade under körsbärsträden i Kungsträdgården.
Idag var Oakley på Glasögonmäster och visade upp sin nya kollektion. Jag hängde i butiken under dagen och kan konstatera att varenda färg av Jawbreakers har ett högt vill-ha-begär. Nedan är min favoritfärg men den matchar inte mina cykelkläder. Sådär, då var man en cykelnörd också (:
Jag fick med mig ett par glasögon hem också, de ska med till Stockholm imorgon!
Idag träffade jag min ortopedingenjör Linus på Ryahallen för att byta proteshylsa på mitt löparben.
Högerbenet gör fortfarande ont och nervsmärtan är kvar, därför har jag fått en ny liner som är custom made efter mitt ben och är i ett mer följsamt material än mina vanliga så nu ska vi se ifall det slutar göra så förbannat ont. Håll tummarna!
Nu är det dags att göra nya vardagsproteser och jag tänkte att vi skulle titta på hur en protes blir till, tillsammans. Det är ganska många turer fram och tillbaka till sjukhuset och massa jobb bakom kulisserna för min ortopedingenjör Linus.
Först gör man en så kallad avgjutning, glömde tyvärr fota det. Hemskt ledsen. Linus tar ett gipsavtryck på benet. Alltså lindar in benen i gips från knäna och neråt. När gipset tar stelnat drar han av det och då är vi klara för dagen.
I verkstaden fyller han avtrycket med gips och när det har stelnat knackar han bort avtrycket och inuti har vi formen på mitt ben. Man kan säga att han har “mitt” ben framför sig. Nu undrar ni säkert varför jag inte använder som stavas S-T-U-M-P som är den tekniska termen. Jag hatar det ordet. Hata är ett starkt ord, jag vet, men det är sant. Jag hatar det. Det låter så ynkligt, halvt och värdelöst. Det som finns kvar av mina ben från knäna och neråt är inget utav de adjektiven. Det är starkt, tåligt och otroligt värdefullt.
Till den formen gjuter han sedan en hylsa. Hylsan som jag kommer ha benet i.
Högerbenet är det längre benet och vänsterbenet får ett rör för att bli lika långt. Sedan sätter han fast mina fötter. Och voila!
Nu ska jag gå runt med de här hemma i några dagar för att känna på inställningarna. Har redan varit på sjukhuset en gång då Linus sågade ner kanterna lite eftersom de var för höga och skärde in i mina knäveck. Snart är det dags att klä proteserna med kosmetik för att ge de formen av ett ben. Inte än, men snart.