Igår kväll kom jag till Stockholm för att spendera två (hetsiga) dagar här.
Imorse var det fotografering och intervju för en tidning. Inte vilken tidning som helst utan något som jag är väldigt stolt över, jag ska berätta mer inom kort. Här har ni en sneak peek på en av bilderna.
Sedan begav jag mig snabbt till andra sidan stan för att spela in min first ever podcast: Maratonpodden som leds av Petra Månström. Jag är inte helt säker på när den kommer ut, är några avsnitt före mig men jag kommer självklart lägga upp länken så ni kan lyssna.
På väg hem gick jag uppför en lång uppförsbacke med löparproteserna på ryggen och smålog jag för mig själv när jag insåg: Många “firsts” för mig i år. Kom att tänka på ett av mina favoritcitat från Jocke Berg: “Ja det är vackert – ibland.”
Därför tog jag istället en omväg och filosoferade under körsbärsträden i Kungsträdgården.
Första gången jag såg henne var året 2008, då instruerade hon ett Functional moves pass. Vältränad rygg, fantastiska ben och halvlockigt röd-brunt hår som hängde över axlarna. Jag tänkte: Jag undrar ifall hon själv vet hur snygg hon är.
Snabbspola till 2012. Då saknade jag underben, satt i rullstol och kämpade mig igenom ett pass när hon stack in huvudet i PT-rummet och frågade något. Jag kom ihåg henne, men tittade bort för att jag vill inte mötas av blicken jag räknade med att jag skulle få, den jag fick av alla. Det-är-synd-om-Shahrzad-blicken. Jag undvek strikt all ögonkontakt på den tiden, var för smärtsamt.
Någon månad senare var jag på hennes cirkelpass. Min lillebror körde in mig och rullstolen i salen och där var alla blickar igen, jag vet inte varför jag inte gick därifrån men jag tackar alla mina lucky stars att jag inte gjorde det. Höga knän och knäböj som uppvärmning på passet. Jag? Jag satt på knäna på en matta och värmde upp överkroppen samtidigt som jag kämpade emot tårarna och blickarna. Hon hade ändrat vissa benstationer till överkroppsövningar så att jag kunde vara med. Jag vet inte varför jag gick tillbaka dit veckorna därpå men jag tackar alla mina lucky stars att jag gjorde det.
Inlägget ni ska få läsa har jag inte bett henne skriva, hon la upp det på sin hemsida och jag tar mig friheten att visa er. När ni läser kommer ni förstå. Ni kommer se vad jag ser.
Många gånger när människor läser eller hör om mig säger de: “Hon ska vara glad för att hon lever”. Det är sant, det ska jag Men livet jag fick efter sjukdomen och amputationen har varit ett oerhört smärtsamt liv. Både fysiskt och psykiskt. Att lära sig leva med en sådan stor och drastisk förändring, att deala med känslorna som kommer när du ska sörja två kroppsdelar. Att försöka anpassa sig till sin nya vardag, sina nya förutsättningar och inte låta sig knäckas när det tar emot är svårt. Jättesvårt.
Kajsa däremot, hon ser det. Hon ser mig. Hon besitter något sällsynt, en kvalité man inte kan lära sig, läsa sig till. Hon har en förmåga att se människor. Hon såg mig, när jag inte ens kunde se mig själv och det gör hon än idag. Hon ser med sån finkänslighet och precision, med ömhet och empati.
Jag har skrivit det förr, alla har ett kors att bära, även om allas kors ser olika ut. Vänner och familj hjälper dig att axla ditt kors. Men sedan finns det människor som Kajsa. de som inte ser ditt kors som något som behöver tynga dig. de som ser korset som en möjlighet, en styrka, en tillgång. Hon bygger dagligen upp mig inifrån, hon stärker min kropp men framförallt min själ så jag kan bära mitt kors rakryggad och stolt. Sådana människor är en sällsynt art.
Jag avslutar med en rad från Kent – Du är ånga: Och vi håller för hårt, men den här drömmen är vår.
Inlägget kan ni läsa här.
Dom säger att jag varit trasig
Aldrig har jag varit hel
Dom säger det är nåt med benen
Men ingenting har någonsin varit mer fel
Det är en vecka kvar nu tills 3-årsdagen sedan jag blev sjuk och hela månaden har känts väldigt tung. Även om det hänt så himla mycket roligt. Men mars månad har förvisso alltid känts så sedan dagen då allt förändrades. Jag har liksom letat efter saker för att kunna se en utveckling sedan förra året vid den här tiden, en läxa och något värdefullt att ta med sig. Jag vill ju tro att jag har vuxit själsligt och det inte bara är tiden som tickat på. Som vanligt var det många pusselbitar tills jag kunde se helheten so bear with me. Vi behöver lägga pusslet ihop först.
En kväll på Playitas gick jag iväg en stund själv, satte mig vid havet och tittade på solnedgången. Jag tänkte på mitt liv som det är idag, med alla förluster jag varit med om och allt jag fått lämna bakom mig. Frivilligt och ofrivilligt. Kom att tänka på en relativt lång relation jag hade som var felfri på många plan och som jag trivdes mycket bra i. En sensommarmorgon när han fortfarande sov packade jag alla mina grejer och gick därifrån. När jag åkte ner i hissen från hans lägenhet insåg jag: Jag är färdig med det här. Jag är klar. Stod utanför och tog 100 djupa andetag. Sedan gick jag därifrån och såg mig aldrig om igen. När mina vänner fick veta kom de hem till mig med en vodkaflaska. Det var kutym att göra så när någon avslutade en relation, ha någon slags sorgkväll och försöka dränka eländet i kemiska OH-bindingar.
Men jag var inte ens ledsen. Jag var bara klar.
I fredags träffade jag Anders och Mikael på Beyond Communication för att planera inför framtiden och Mikael sa något som blev den andra pusselbiten. Han sa: “Men om du får drömma då?”
På kvällen uppträdde världens allra bästa Jocke tillsammans med Lisa Nilsson på Skavlan och ännu en pusselbit föll på plats:
Om det finns någon poäng med att gömma sig
Är det att vi kan försvinna in i drömmar om när
Vi hade allting
En gång i tiden var allt det här vårt
Innan vi faller i varandras armar
Ska vi falla isär
Idag fick jag ett mail från någon som läst artikeln i Icakuriren. Någon som råkat riktigt illa ut. Någon som är i träsket. Någon vars hela värld har rasat samman till oigenkännlighet, en hög av misär. Allt i det mailet var mörkt. Mellan raderna kunde jag läsa om mig själv för några år sedan.
Vi är mitt uppe i en renovering hemma vilket betyder att det är ett oorganiserat kaos här. Idag fick jag äntligen packa upp sakerna till mitt rum och där låg den. Min röda Drömbok som jag kallar den. Jag köpte den efter uppbrottet av relationen och syftet var att skriva MINA drömmar i den. Drömmar som han hade försökt få mig att lägga undan så att jag kunde haka på hans drömmar istället. Han tyckte väl att hans var bättre. Han hade fel. Och det var därför det bara tog 100 andetag för mig att avsluta det. Jag minns hur jag, när jag var mitt uppe i min misär 2012, gömde Drömboken längst ner i en låda för att aldrig behöva se den mer.
I min Drömbok hittade jag också bevis på drömmar jag hade uppnått, korta texter, foton och biljetter till konserter, evenemang och resor jag varit på. Där såg jag den sista pusselbiten, boken var inte ens fylld till en tiondel.
Pusslet är färdigt. Ser du det nu? Jag pratar om drömmar. Jag pratar om att våga drömma. Drömma fearless och gränslöst, drömma utan tanken på att misslyckas, drömma och försöka, drömma och uppnå. Drömma igen. Och igen.
När jag blev sjuk tog sjukdomen mina underben. För det fanns proteser. Drömmarna och förhoppningarna då? Jag gömde dem, i ren och skär olust och sorg försvann allt jag hade hoppats på, allt jag trodde och ville skulle hända. Innan jag blev sjuk låg världen inför mig, jag hade allting. En gång i tiden var allt det här mitt. Sedan föll jag isär.
Förra året vid den här tiden drömde jag inte. Jag vandrade vilsen utan att veta var jag skulle. Jag vågade inte att drömma för jag var rädd. Rädd för att inte nå ända fram. Rädd för att allt skulle tas ifrån mig igen.
I år drömmer jag. Om saker jag aldrig skulle göra innan jag blev sjuk. Jag drömmer gränslöst för att jag vägrar begränsa mig själv på det sättet längre.
Det är dags att fylla Drömboken igen. Nu såhär strax innan allt dog för 3 år sedan kan jag se det så tydligt; hur alla drömmar jag sått börjar bli små gröna stjälkar som växer upp genom jorden. Jag kan se och om jag lyssnar noga kan jag höra dem gro. Våren här är.