Jag är uppvuxen i en resultatinriktad familj. Kanske är det inte konstigt att jag var väldigt duktig i skolan och kom alltid hem med full pott på proven och högsta betyg. När jag sedan blev tonåring vet jag inte ens själv vad som hände med mig, men jag blev som förbytt. Jag var en riktigt. riktigt jobbig skitunge. Jag skötte mig förvisso fortfarande i skolan, mestadels. Men det var mycket de andra i min ålder gjorde som jag inte fick göra. Istället för att lyda och göra som jag blev tillsagd hittade jag alltid en väg runt situationen och gjorde som jag själv ville. Jag var rebell och det gick inte att resonera med mig. Överhuvudtaget. Jag gick igång på ordet “inte”. Du får inte gå på fester, du får inte vara ute för sent på kvällarna. Jag kanske inte ville göra något av de sakerna heller men just för att jag inte skulle det, var det ingenting jag hellre ville. Ingen fick säga åt mig vad jag kunde och inte kunde göra. Det har heller inte blivit bättre med åren. Det är som att det tänder till i min hjärna och tanken av att utföra just det jag inte kan, inte får och inte ska blir konsumerande. På gott och ont.

Den allra svåraste övningen att utföra med proteser är knäböj. Det finns ingen rörlig fotled som hänger med när du böjer dina ben och det finns inga vadmuskler som hjälper till att lyfta. Det sätter en oerhörd press på styrka, att hålla balansen, att hålla emot med mage och ländrygg och i det nedre läget skär proteskanterna in i knävecken, så in i helvete. Ju djupare ner du försöker komma, desto mer skär dem in och det är inte roligt alls. Dessutom spänns dina muskler runt knäna och det blir som att proteshylsorna ska sprängas. Man glider ner av de tunga vikterna på stången och hamnar med det som finns kvar av benen längst ner i hylsan. Allt med knäböj är smärtsamt. Ni anar ju var jag vill komma med det här; knäböj är min favoritövning.

Under min sjukdomstid och därefter har jag fått höra ordet “inte” alldeles för många gånger. Shahrzad, du kommer inte kunna träna som du gjorde innan du blev sjuk, du kommer inte kunna belasta din rygg eller dina höfter för mycket, du kommer inte kunna springa, du kommer inte vara som förut. Du måste inse att det nu finns begränsningar för dig. Du är ju trots allt dubbelamputerad. 

När jag fortfarande låg inne på sjukhuset var det många läkare som siade om min framtid. Kom ihåg att jag innan min amputation inte visste hur illa det var, jag trodde att jag skulle få behålla mina ben, men att de skulle vara riktigt fula med många ärr. En dag hade mina föräldrar gått iväg på lunch och jag låg ensam i min säng när en av läkarna som varit med på några av mina operationer kom förbi. Hon frågade hur jag mår och hur jag tar allt det här. Jag var positiv och sa att jag mår bra men att jag saknar mina högklackade skor. Det må ha varit ett naivt och ytligt svar, men det var så jag kände. Hon svarade med huvudet på sned, sådär som när man tycker synd om någon: “Lilla gumman, med de här onda benen kommer du inte kunna gå i högklackade skor mer, du får helt enkelt börja gilla platta skor.”

När mina föräldrar kom tillbaka grät jag och berättade: “Hon säger att jag inte kan ha högklackade skor. Är det sant pappa?” Mamma fick hålla fast honom för att han inte skulle gå efter henne. Mina föräldrar jobbar båda inom vården, så de visste säkerligen men fantastiska som de är sa de att hon inte visste vad hon pratade om och när jag kommer hem igen ska vi köpa alla Louboutins jag vill ha.

Jag har inte på mig högklackade skor idag och det är enbart för att jag inte har proteser med den klackinställningen. Men jag glömmer aldrig vad hon sa till mig. De där orden har etsat sig fast i min hjärna och de dagar det tar emot att gå till gymmet tänker jag på hennes ansikte när hon sa det. Sen tar jag mig till gymmet och så gör jag knäböj. Jag gör mina knäböj djupt, tills kanterna skär in i mina knäveck och tills det gör riktigt ont. Sen tänker jag på hennes ansikte igen och då gör jag dem ännu djupare. Du kan inte. Du kan inte. Du kan inte. Det är allt jag hör. En gång gav min ena protes vika och sprack, flera gånger har det börjat blöda från mina knäveck men jag har inte sett det förrän jag har kommit hem. Jag tänker på när jag ser henne igen, hur jag ska lyfta upp henne och köra tre perfekta set knäböj med henne på mina axlar.

Jag förstår själv att det inte är troligt. Att jag ens ska träffa henne och att hon ska gå med på att sitta på mina axlar och låta mig knäböja hennes kroppsvikt men det driver mig. Djupare, hårdare, med mer kontroll. Det är jag i min bubbla och i min bubbla finns inga “inten”.

Så om du ser mig på gymmet när jag gör knäböj, om jag ser ut att ha riktigt ont och mina ben är som spagetti men det finns en glöd och beslutsamhet i mina ögon, då vet du exakt vad jag tänker på.  Ordet “inte” är totalt icke-existerande i mitt vokabulär.