Jag har fått frågan ett par gånger; om jag vill börja blogga på diverse olika tri- och träningssidor. Den här gången kändes det rätt. Jag kommer härdanefter även blogga på Runner’s triathlon. Yeay!
För er som följer mig här – no need to worry för alla inlägg kommer postas på båda sidor.
Vad jag däremot behövt göra är att sammanfatta allt som varit framtill nu för nya läsare på Runner’s och det var inte lätt.
Tänkte att det kan vara roligt för er att läsa mitt första inlägg.
Nu ligger även Aftonbladets intervju med mig upp på webben, kommer komma i papperstidningen också men jag säger till när det blir.
Här kan ni läsa artikeln.
Som ni vet är jag stolt ambassadör av Vattenfall World Triathlon Stockholm, som ni också vet ges tidningen #Try Triathlon ut en gång om året och i år finns en mycket välskriven artikel om mig i den. Petter som har skrivit den kontaktade mig för ganska länge sedan och frågade mig om jag skulle vilja vara ambassadör, långt innan ni fick veta faktiskt.
Det var också han som intervjuade mig och sedan skrev ihop det ni ska få läsa. Vi satt där på ett café i Gamla Stan och det var någonstans i början av intervjun som jag bestämde mig för att den här gången ska jag vara helt ärlig, på ett sätt som jag aldrig varit förut.
Nu i efterhand är jag glad för att jag var det för han gjorde så bra ifrån sig och sammanfattade de allra jobbigaste bitarna på ett värdigt sätt. Så har jag lärt mig att det är med vissa möten, människor som framkallar en känsla inombords och båda lyckas förvalta det, och voila! – så har man något man kan vara stolt över. Jag är stolt över den här artikeln. Sjukt stolt. Tack också till Anders Modin som tog så fina bilder och för att du var så lyhörd inför mina önskemål.
Slutbabblat (: Artikeln har ni här!
Sådäääär! Där rundar jag av den jobbigaste veckan “jobbmässigt” som jag kan minnas på väldigt länge.
Det är mycket nu och av någon outgrundlig anledning tar det heller inte slut. Ibland tänker jag att jag varit med i alla tidningar men så hör någon av sig. Den här senaste tiden har inte varit annorlunda. Jag vill inte låta otacksam, jag känner mig hedrad över att så många vill lyfta mig och berätta min historia men en sak som jag inte tror att många tänker på är att dessa artiklar tar en himla massa tid. Det ska intervjuas, fotas, filmas och sedan ska jag läsa artikeln, godkänna den… and the list goes on.
En annan sak är att det är psykiskt väldigt ansträngande för mig att berätta hela historien från början och genomleva allt det hemska. Vissa dagar vill jag inte alls prata om det, jag vill inte kännas vid det och jag vill inte påminnas. För några veckor sedan kände jag hur jag började ta slut, hur jag inte orkade sitta där mer och berätta om den där torsdagen i mars 2012 då allt gick åt helvete inför en främmande människa. Jag behövde en paus.
Så jag gjorde något väldigt olikt mig och som jag har väldigt svårt för; jag började tacka nej till precis allt. Utan undantag. Med det sagt hade jag en fullspäckad vecka ändå med intervjuer, telefonsamtal, möten, massa springande till sjukhuset för att ordna med mina proteser och någonstans däremellan tränade jag. Inför ett lopp och en dröm som är så nära.
Nu blir det alltså inte mer av den varan ett tag framöver. Nu ska jag in i min träningsbubbla, jag kommer inte sluta tänka på den där torsdagen men jag ska i alla fall sluta prata om den på ett tag, låta såren läka ihop lite tills jag börjar pilla i dem igen.
Men misströsta ej, jag har 4 stora grejer på ingång ändå (: Närmaste blir förhoppningsvis under nästa vecka. Framöver ska du och jag istället prata mycket träning och lite business.
Var rädd om dig, DU är viktigast!!