Söndag i Madrid och dags för tävling. När klockan ringde var jag så trött att jag tänkte låta bli att gå men vilken tur att jag gick för jag lärde mig så mycket.
Först var simningen, ser ni att vissa har röda simmössor? Det kommer jag också få ha, det betyder att man behöver hjälp för att komma ut ur vattnet när man är färdig. Men ingen mer hjälp än så. Jag kommer alltså inte få hjälp med att ta av mig våtdräkten.
Väl ute hur vattnet tog alla på sig sina cykelproteser och sprang till cykelområdet.
Här fanns en hel del olika varianter på cykling. Rullstolsbundna cyklade med en handbike, synskadade cyklade med en guide och vissa som hade proteser cyklade med ett ben.
Jag lyckades även fånga en av tjejernas cykelproteser. Som ni ser är de helt strippade, antar för att väga så lite det går och klipsen till pedalerna är monterade direkt på protesfoten.
Efteråt kom man till en linje där man gick av cykeln och ledde den till löpområdet. Två varv på löpbanan och sedan var man i mål.
En väldigt lärorik dag och så många otroligt duktiga atleter = en stor dos inspiration!
Efter mycket funderingar och många turer med mig själv bestämde jag mig att åka till Madrid för att få en klassifikation för att kunna delta i Paratriathlon.
Först tänkte jag att vi ska reda ut lite begrepp och annat:
– Paratriathlon kommer under OS i Rio 2016 vara en gren i Paralympics, för första gången ever.
– Ett paratriathlon har bara en distans, en sprint eller en halv olympisk distans: 750 m simning, 2o km cykling och 5 km löpning.
– För att kunna delta paralympisk sport måste man ha en klassifikation (dessutom måste man ha en för varje sport, jag kan nu alltså inte tävla i exempelvis löpning för då måste jag ha en klassifikation till). Dessa klassifikationer kan man bara få vid speciella tillfällen där klassning sker, som i detta fall i Madrid.
– Man delas upp i olika klasser, enkelt kan man säga att dubbelamputerade från knäna och neråt tävlar mot varandra, sådana som saknar ett ben från knät tävlar mot varandra osv. Dock i triathlon ser det ganska så mycket annorlunda ut, då det är tre sporter som kräver olika färdigheter. Därför har man istället utvecklat ett poängsystem, där man får poäng utefter vilken slags funktionsnedsättning man har och hur det påverkar de olika grenarna.
– Det finns 5 olika klasser för paratriathlon. PT1 är enbart synskadade och sedan finns PT2-PT5.
– I och med klassifikationen fanns det denna gång även en tävling man kunde delta i. Jag valde att inte göra det, delvis för att jag ännu inte fått en cykel men också för att jag inte alls har någon tävlingsvana och framförallt inte har övat på växlingarna mellan de olika grenarna då dessa tider räknas in i sluttiden.
Okej, är du med så här långt?
Då börjar vi från början av resan.
Jag mellanlandade i Tegel i Berlin där jag väntade in de andra. Malin och Peter som också skulle få sina klassifikationer och tävla och Per från Triathlonförbundet som hade koll på det mesta och varit i kontakt med anordnarna. Jag tänker inte berätta om Malin och Peter mer än såhär för att respektera deras privatliv men så ni vet att jag inte är ensam om att vilja tävla i alla fall. Heja Sverige oavsett! K följde med mig och tur var väl det, jag går ju alltid vilse och är helt oförmögen att läsa kartor och skyltar.
Vi bodde på ett hotell i närheten av Casa de Campo som var där tävlingen och klassningen skulle äga rum. Första gången i Madrid också så jag hade en hel del att upptäcka. Spenderade första kvällen med att gå runt i stan och sätta oss på minst tre olika uteserveringar. Våren hade kommit till Madrid och temperaturen låg på 28 grader. Vi åkte hem relativt tidigt för att jag hade tid för läkarundersökning klockan 13:30 på lördagen och var nervös.
Väl där fick jag svara på frågor om hur proteserna påverkar prestationen i de olika grenarna och ifall jag har några svårigheter med att röra överkroppen och det har jag ju inte alls som tur är. Problemen för mig sitter i enbart i underbenen.
Läkaren undersökte min styrka och rörlighet i underkroppen och allt var som det ska. På en skala från 1-5 där 5 är max hade jag 5:a i allt, vilket gör mig superglad. Något rätt gör jag i alla fall! (: De räknade ihop poängen, tittade på hur jag sprang och jag fick veta på plats att jag kommer tävla i gruppen PT2, vilket är gruppen med högst “svårighet” att utföra ett triathlon.
Det firades med hamburgare och pommes frites!
På kvällen såg vi på fotboll. Real Madrid mot Valencia, extra spännande då det var på Reals hemarena Santiago Bernabéu. Fullsatt var det också, över 81 000 människor.
Igår kväll kom jag till Stockholm för att spendera två (hetsiga) dagar här.
Imorse var det fotografering och intervju för en tidning. Inte vilken tidning som helst utan något som jag är väldigt stolt över, jag ska berätta mer inom kort. Här har ni en sneak peek på en av bilderna.
Sedan begav jag mig snabbt till andra sidan stan för att spela in min first ever podcast: Maratonpodden som leds av Petra Månström. Jag är inte helt säker på när den kommer ut, är några avsnitt före mig men jag kommer självklart lägga upp länken så ni kan lyssna.
På väg hem gick jag uppför en lång uppförsbacke med löparproteserna på ryggen och smålog jag för mig själv när jag insåg: Många “firsts” för mig i år. Kom att tänka på ett av mina favoritcitat från Jocke Berg: “Ja det är vackert – ibland.”
Därför tog jag istället en omväg och filosoferade under körsbärsträden i Kungsträdgården.
I och med yurbuds powered by JBL-eventet skrev Healthy Living ett inlägg där jag berättar om mina tre bästa tips för att motivera sig till träning. Du hittar inlägget här.