Currently Browsing "Paratriathlon"

Klockan ringer men jag har redan varit vaken i över en timme nu. Svetten klibbar fast badrocken som jag somnat i mot hela kroppen. Sätter mig upp på sängen och sjunger: ”Vi tog biiiiiilen till Roosevelt för att hämta kidsen, innan vinterloven
. De stod på leeed
, de sjöng i köööör. Det kändes som de sjöng för oss, en allra sista sång. Vi är på flykt igen, både jag och du. Vi kommer från nån annanstans än där vi är just nu. Åh dom sjöng för oss, en sista gång
, en sista sång” och två varma, runda tårar trillar ner för min kinder. Jag torkar de snabbt så att Kajsa inte ska se och tar på mig benen. In på toaletten för att borsta tänderna och Jockes röst fortsätter eka i mitt huvud.
”Vi lämnade blodstänk i spååååren men i minnet blåser vindarna. Dina wayfarers i ditt hår” Jag forsätter med tandborsten i munnen: ”Du grät solvarma tåååååååårar” och där brister det totalt. Tar tag i handdukshållaren på väggen för att inte falla ihop fullständigt. Det är inte för att jag är rädd eller nervös, men känslorna bara väller över, som en vattenflaska som är fylld till max, när varje extra droppe förstör hela balansen. Idag är det dags. Idag förverkligas den ultimata drömmen.

Beställer omelett till frukost men kräks nästan över hela tallriken av doften av ägg. De har vattenmelonjuice och jag dricker glatt tre fulla glas, hoppas inte Kajsa säger att jag måste äta mer nu. Hon säger inget som tur är och vi går tillbaka upp till rummet. Provar mina cykelproteser och försöker springa runt där det finns plats. Tar på mig tävlingsdräkten och näsbenet pirrar igen. Jag rynkar på näsan mot min egen spegelbild innan pirret sprider sig längre upp. KIAVASH – SWE och det hugger till i bröstet. Jag slår mot mina pectoralis major, sådär som Phelps gör innan han ställer sig på startpallen. Och jag funderar på om han någonsin är nervös, om han någonsin tvivlar.

Vi går bort mot tävlingsområdet och det är full rulle, surrigt som det alltid är. Checkar in mitt equipment en sista gång, sätter på race tatueringarna och fäster klisterlapparna på proteser och hjälm. Kort tid för warmup på cykel och löpning. Kajsa hämtar Apple och jag blir alldeles bubblig på insidan. Jag älskar min cykel, ÄLSKAR. Tar ett varv på banan, först lugnt sedan ställer jag mig upp i svängarna och till sist kör jag några spurter för att väcka benen. Känns fint. Jepp. Springer kort på run course. Hoppar på ett ben, hoppar på sidan, lyfter benen. Jepp.

In i transition för att ställa i ordning mina saker. Testar att ta på mig hjälmen några gånger, ställer löpproteserna på vardera sida av stolen, sätter kepsen jag ska springa i upp och ner och ställer vattenflaskan med resorb i i min låda. Växlar ner och lägger pedalerna rätt så jag kan komma på cykeln fort. Memorerar var jag har min plats och pussar min cykel hejdå. Vi ses snart Apple, jag kommer längta efter dig. Vi kommer få det tufft jag och du, men vi ska kriga ihop. Klappar henne på ramen och går iväg.

shahrzad-rio44

Tar på mig våtdräkten lite halvt och Kajsa oljar in mina armar och ärmarna på våtdräkten likaså. Värmen är på väg in över Rio och det klibbar på ryggen. Det kommer bli sjukt varmt under loppet, 29 grader enligt väderprognosen. Vi ställs upp inför läktaren i nummerordning och TO leder in oss på den blåa mattan. Inte ett enda ord utväxlas mellan oss tjejer. Alla stirrar rakt fram. TO säger: Smile girls, you are writing history today. Pirrar i min näsa igen och jag blir så innerligt glad. Det här ÄR stort. Vi är med och inviger vad som förhoppningsvis kommer bli en lång karriär för paratriathlon inom Paralympics. JAG är med och skriver historia tänker jag och när speakern säger: From Sweden, Shahrzad Kiavash sträcker jag på ryggen, knyter nävarna och lyfter armarna mot himlen, ler stort mot läktaren och hör applåderna. Sedan tar jag nöjda steg tillbaka mot golfbilarna som ska ta oss till pontonen.

Alla väljer att simma ut till starten utom jag. I piren kan de mitt namn nu, welcome Shahrzad, och de tar min hand till båten. Funktionärerna tar mina proteser och vi åker mot pontonen. Jag frågar om jag får hoppa i vattnet, vill försäkra mig om att jag minns hur vattnet känns. Sedan sitter vi alla och svettas i våra våtdräkter.

shahrzad-rio

Klockan visar 09:44 och det är exakt 19 minuter kvar. Jag stirrar ut mot horisonten och känner mig för första gången inte paralyserande nervös i simstarten. Bojar på höger, höger, vänster, vänster, vänster och sedan hemåt. Jag tittar på huset med hålen på fasaden som är mitt riktmärke hemåt och andas lugnt. I got this. Jocke kommer tillbaka: ”Det kommer bli en kylig natt. Det kommer bli en ensam natt. Men jag skulle inte ändra nåt…”

Leslie, en till TO påminner oss: You should be very proud of yourselves, we are so proud of you. Go out there and give it your all.
Vi hoppar in i vattnet, en hand på räcket.

shahrzad-rio21

shahrzad-rio39

Så kommer det jag gillar allra minst. Rösten som säger: on your mark. Och så börjar klockan ticka.

Jag går ut lugnt, har bra koll på första bojen, även om jag vet att gapet växer mellan mig och de andra.

shahrzad-rio20

Tar den första bojen, den andra. På väg till den tredje bojen är simningen som allra värst för då kommer vågorna diagonalt och man slängs runt en del. Så jag tar riktning några extra gånger och ser fortfarande simmössorna framför mig. Bra Shahrzad, bra. Du är grym, du gör alldeles rätt.

shahrzad-rio19

Tittar på mina armtag under vattnet och tänker på vad Jonas skulle säga nu: Dra armen intill kroppen, dra med hela sidan av kroppen. Tar den sista bojen och vänder mig mot huset, mitt sista riktmärke. Nu är det snart över. Känner en våg i ryggen och gungar med. Anpassar mina armtag och känner att det går snabbt nu. Men inga simmössor kvar.

shahrzad-rio37

Ökar frekvensen, grymtar under vattnet och mjölksyran kommer i axlarna som ett brev på posten. Jag hör Jocke: ”Och du log genom fräknarna, med tårar i ögonen. Allt finns i ögonen.”
Gör en fin simning till stranden, vänder mig och sätter mig på brädan medan funktionärerna bär ut mig från vattnet.

shahrzad-rio38

En våg sköljer över oss men de står stadigt. Två av de försöker ta den mesta impacten från vågen. De är så himla fina funktionärerna, de har övat på varandra i flera dagar nu för att kunna hjälpa oss på bästa sätt.

shahrzad-rio7

Försöker andas ner min puls men det går sådär asså. Folk applåderar och skriker.

shahrzad-rio8

Jag hör Hans som säger: Bra Shahrzad, nu har du det allra roligaste kvar. Han har alldeles rätt.

shahrzad-rio17

När jag drar av mig våtdräkten tippar stolen nästan över.

Torkar benen och och hör Kajsa bakom mig. Du har knappt 2 minuter till sista. Till den som är först då? ropar jag. Inget svar. Svara mig, skriker jag.

shahrzad-rio4

shahrzad-rio28

shahrzad-rio42

Upp till T1 och proteserna gör så ont.

shahrzad-rio11

shahrzad-rio1

shahrzad-rio27

shahrzad-rio6

Försöker komma upp på tå för att kunna gå snabbare men det går inte. Slänger allt i min låda, tar hjälm och glasögon och går ut så snabbt jag kan.

shahrzad-rio5

shahrzad-rio10

shahrzad-rio22

Men det går inte fort, jag ramlar nästan baklänges och håller fast i cykeln.

shahrzad-rio26

shahrzad-rio23

Jag räknade ut dagen innan att om jag ska cykla banan som är på ungefär 23 km på 40 minuter måste jag hålla ett snitt på 33,5 km/h. Klickar på cykeldatorn men lyckas inte klicka i foten. Skiter i det och kör ändå, klickar i så börjar det.

Lyckas hålla högt tempo i första varvet och går in på varv två strax efter 10 minuter.

shahrzad-rio24

Okej, måste cykla snabbare, måste cykla smartare. Det är ganska kraftigt med motvind halva banan, där växlar jag ner och kryper ihop och när jag har vinden i ryggen ligger jag och trampar tyngre i bocken. Många svenskar längs banan som ropar men för första gången någonsin stänger jag av, jag ser ingenting, hör ingenting. Ser mina motståndare ibland och men vill inte ens kalkylera, vill bara cykla. Vill bara framåt.

shahrzad-rio34

shahrzad-rio2

Fyra skarpa turns per varv, i varje sväng tappar jag hastighet, efter varje sväng ställer jag mig upp och trampar igång snabbt. Andra varvet tar mer än 11 minuter men jag känner mjölksyra. Inte mycket men det finns där. Fan, fan, fan.

shahrzad-rio9

I transition står Kajsa och ropar: Du har knappat in nu, det är inte långt kvar. På tredje varvet ser jag Spanien och jag vet att jag har henne. Ställer mig upp och rycker iväg, går om och trampar allt vad jag har för att komma så långt bort jag kan. När jag går in på varv fyra säger Kajsa att det handlar om en minut tills jag har passerat nästa.

shahrzad-rio43

Jag vet att det finns, jag vet att benen kan, jag vet att kroppen vill. Men jag slarvar här, jag vet inte vad som hände med mig och jag vet inte vad som störde. Jag tror att det var för att jag insåg att jag inte kommer kunna hålla mig på 40 minuter som jag hade planerat. Jag slarvar, på det viktigaste loppet någonsin. Tappar mitt tunnelseende och tänker för mycket på det som händer runtom. Kanske det största misstaget under hela tävlingen.

In på T2 och Kajsa hetsar bakom mig.

shahrzad-rio13

Jag är systematisk, ställer in cykeln, av med glasögon och hjälm. Sätter mig ner, tar av cykelben. Torkar benen. Byter ben. Dricker vatten. Jag tycker att jag gör det bra. Kajsa är helt berzerk bakom mig, hon säger att jag ska skynda mig. Och hon ligger med halva kroppen vikt över skyltarna som skiljer oss åt, om hon var lite närmare skulle hon ta tag i mig och lyfta iväg mig. Jag blir nästan arg och vill säga att jag gör det skitbra och hon ska faktiskt bara vara tyst. Men sedan ser jag Spanien på väg in. Då blir det en sjuhelvetes fart på mig, fipplar med kepsen och drar upp sleevesen på mina proteser på vägen.

Kajsa hade helt rätt. Jag gör en katastrofal transition. Över en minut tappar jag här. EN MINUT. Visst att de nästan alla de andra tjejerna har en protes att byta medan jag har två, men det är inte good enough. Visst att de kan springa med cykeln medan jag stapplar som en giraff med dålig balans och alldeles för låg IQ, men det är inte good enough. Det är inte okej att T2 går på 02:21. Det är riktigt jävla dåligt.

När jag sprang ut sa speakern mitt namn och jag släppte allt i några sekunder. Jag höjde än en gång armarna när jag passerade läktaren, mitt triathlonhjärta skipped a beat när jag sprang över den blåa mattan till publikens jubel. It was Brucies time to shine. Sedan in i min tunnel igen.

Går ut i löpningen med riktigt bra feeling ändå (jag har ju inte fattat ännu att min T2 var så pass sakta som den var).

shahrzad-rio30

När vi sprang sista passet hemma sprang vi i ett lugnt tempo där jag och Kajsa pratade mer eller mindre hela tiden på strax över 24 minuter. Så på tävling tänkte jag att jag kan köra sub 24. Det finns där. Det var i alla fall vad jag trodde. Vi hade lagt upp löpningen så att jag går ut lugnt den första biten för att få bukt med pulsen och för att benen inte ska stumma helt och på andra varvet går jag ut hårdare och sista kilometern växlar jag upp och sista 400 metrarna, ja då kör jag in i kaklet. Jag kände mig väldigt nöjd med detta upplägg. I mitt huvud var det precis så jag gjorde.

shahrzad-rio41

Andningen låg högt upp i starten, men jag andades som vi övat och det kändes bra halva första varvet. Sedan kom då denna magiska hejarklack som hörs och känns så tydligt när man springer. Känslorna kom igen och jag drog ner min keps så den täckte halva ögonen. Slog på mina dimljus som Kajsa lärt mig, då halvblundar man för att zooma ut från allt som händer runtom. Sista halvan på första varvet kom tröttheten och hettan över mig, tänk om jag inte fixar det. Min mun är torr, saltig och smakar hav.
In på blåa mattan igen och Kajsa ropar att det går för sakta, att jag måste öka på det här varvet om jag ska kunna springa ikapp Japan. Jag förstår inte, jag springer ju snabbt redan.

shahrzad-rio16

På andra och sista varvet är det sådant jubel och jag hör SVÄÄÄÄÄRJEEE så högt att jag inte kan låta bli att le under min skärm på kepsen. Publiken ser det, de applåderar och visslar och jag ser den svenska flaggan vifta i mitt ansikte när jag springer förbi. Jag vet inte om det går riktigt att sätta ord på det så att det gör känslan rättvisa men jag ska försöka:
Det är inte alls det att jag inte känner mig svensk, eller inte iransk för den delen. Jag tror att vi andra generationens invandrare är fast i en gråzon. Det är ett mellanförskap, jag är inte hundra procent svensk och om du frågar någon som bor i Iran är jag en turist i mitt hemland, jag är benägen att hålla med. Jag har aldrig vetat vad jag är och i ärlighetens namn har jag aldrig brytt mig heller. Jag är Shahrzad liksom, nothing more, nothing less.
Men jag är b a r a svensk och mer svensk än någonsin när jag tävlar i Sveriges landslagsdräkt. Det är en dundervåg av stolhet och lycka när någon ropar Sweden efter mig, eller som i Rio när det var svenskar på plats som ropade heja Sverige. Det är en känsla av tillhörighet till någonting större än mig själv. Det är enormt att någon viftar med de blågula färgerna i mitt ansikte, för just där och då ÄR jag de blågula färgerna. Det är svårt att inte bli berörd, det är svårt att inte ta till sig det, och för lipsillen inom mig är det svårt att inte gråta. Så jag drar skärmen ännu längre ner, så långt ner att jag inte ser någonting framför mig längre.

shahrzad-rio40

Nu längtar jag bara till svängen, för då är det 1,25 km kvar. I svängen kommer trötthetsgråten över mig, jag är så håll-käften-trött, kinderna brinner och allt smakar salt.

shahrzad-rio33

shahrzad-rio12

Jag lyfter kepsen, om än några millimeter. Aldrig mer ska jag köra triathlon. Aldrig. Vem gör såhär mot sig själv? Vem utsätter sig själv för detta hets? För denna utmattning? Mina ben kommer vika sig under mig vilken sekund som helst. Tänk om jag dör. På riktigt. Men får inte känna något nu. Var är Japan nu då, var är du så jag kan ta rygg. Vad kan det vara kvar nu? 6 minuter? Måste fokusera, är alldeles för tankspridd. Jag börjar räkna mina steg. 1 2 3 4 …. framtill 30. Sedan börjar jag om, allt för att slippa tänka på smärtan.

Jag börjar se målet. Håll ut nu Shahrzad, du har lite kvar. Så ser jag Japan. Men hon är för nära mållinjen för att jag ska hinna passera. Eller? Eller? ELLER?!?!?! Jag tar fram de sista krafterna inombords och springer mot mål.

shahrzad-rio31

Kanskeeee, kanske.

shahrzad-rio15

Njaaaa, spring snabbare, kom igen benen, näee, helvete.

shahrzad-rio32

Det kommer inte att gå, neeeeej.
24 sekunder bakom.

shahrzad-rio18

Funktionären tar tag i mig. Water är allt jag får fram.

shahrzad-rio29

Någon lägger en kall handduk på min nacke. Ahhhh.

shahrzad-rio36

I tältet sänker jag två flaskor vatten och får iskalla handdukar på benen. Blundar i någon minut. Så är det som att någon hämtar ett suddgummi och börjar sudda bort. Allt försvinner. Tröttheten. Utmattningen. Värmen. Mjölksyran. Smärtan. Stumheten.
Reboot. Systemet startas om.

Fighterhjärtat börjar slå i rätt takt igen, det bankar stadigare och mer bestämt än någonsin i bröstkorgen.
Det är som att det talar till mig: Shahrzad, det finns så mycket mer, jag vet det – du vet det. All we have to decide is what to do with the time that is given us.
Och precis där och då börjar jag planera inför nästa lopp.

/ / / /

Som ni säkert vet är jag klar för att delta i Paralympics i Rio. Yeay!! Vi fick beskedet efter att Ryssland fått avslag på sin överklagan och kommer att åka med 2,5 veckors ställtid. Det är inte optimalt, men det är vad det är och det är inget att älta, det är bara att gå in i fight mode och ladda mentalt. Så vi skippar hela den konversationen tycker jag.

Först vill jag säga: Som alltid kommer ni med de finaste kommentarer som träffar oss rätt i hjärtat. Tack för att ni gläds för min skull. Tack för att ni peppar och hejar.

Det är första gången paratriathlon är med som gren i Paralympics och det är otroligt stort att få vara ensam svensk bland de första som ställer sig på startlinjen.

Här är en info-film om vad paratriathlon är och vad de olika klasserna innebär. Jag tävlar i PT2-klassen.

FAQ:
Vilka kommer att vara med dig på plats i Rio?
Min familj och vänner hade gärna velat vara på plats men med så kort varsel har jag bett alla att stanna hemma. Då vi kommer befinna oss i OS-byn och de inte får tillträde så är det bäst såhär. Självklart hade jag önskat att de var där men jag vet att de kommer heja sig hesa hemifrån.

När det gäller #teamshahrzad hade jag önskat att både Jonas och Kajsa hade fått följa med men det är strikta regler när det kommer till ackreditering för ledare och än en gång med detta korta varsel går det inte att få till. Det är väldigt tråkigt men vi har tagit beslutet att det blir Kajsa som följer med denna gång. Vi kommer att ha Jonas med oss hela tiden, både i hjärtat och hjärnan och jag vet att jag kommer höra hans röst under hela simningen: Strrrrräck ut tagen, hitta fäste och dra med hela överkroppen!

Hur och när ska vi titta på loppet?
SVT kommer sända från Paralympics och jag startar klockan 10 Rio-tid (15 i Sverige) på söndagen den 11:e september. De introducerar oss alltid först så 09:25 Rio-tid är det dags att bänka sig framför TV:n så att jag kan vinka till er.

Hur ser banan ut?
För er som följde triathlon under OS, så är det inte samma bana. De hade olympisk distans, para är en sprint (750 m sim/20 km cykel (+2 km i Rio)/5 km löp). Den går längs Copacabana beach och lär vara väldigt vacker. Jag kommer bara fokusera på loppet så njut åt mig.

rio-course

Hur kommer du att träna framtill Rio?
Det är lätt att bli carried away, drabbas av prestationsångest och börja hetsa i träningen. Det kan leda till att man överbelastar kroppen och i allra värsta fall blir sjuk. Sånt har vi inte tid med. Jag följer mitt träningsschema som jag har fått, fullt ös under passen, vilar och äter resten av tiden och framförallt försöker jag hålla huvudet in check utan att låta något störa lugnet och fokuset.

Hur kommer det att gå för dig a.k.a den vanligaste frågan:
Som ni säkert har räknat ut med min hastiga uttagning går jag in med lägst rankningspoäng. Men det är triathlon och allt kan hända. Min och vår målsättning är att vara på plats, se och lära så mycket vi bara kan och att se till att jag har alla förutsättningar till att göra mitt allra starkaste lopp någonsin. Vi ska också göra vårt allra yttersta för att representera Sverige på bästa sätt.

Hur går simningen till?
Till skillnad från OS har vi alltid vattenstart, det betyder en hand på pontonen innan startsignalen går. Efter simningen brukar de flesta lårbensamputerade i min grupp hoppa till transition på kryckor. Jag får sätta mig på en bräda med två handtag, lägga armarna runt två funktionärer som bär upp mig ur vattnet och sätter mig på en stol där mina proteser står.

Några andra regler vi bör veta om? 
Drafting är inte tillåtet i paratriathlon. Cyklar man för nära en motståndare blåser domaren och man måste se till att stanna i bike penalty box. Missar man detta blir man diskvalificerad.
Man kan även få penalty under löpningen, främst för nedskräpning. Skräp får bara slängas i angivna områden. Viktigt att hålla ögonen öppna, annars diskvalificering även där.
Förutom hjälp ut ur vattnet får PT2 ingen hjälp eller assistans under tävlingen.

Något annat vi inte får missa?
Öppningsceremonin som äger rum 7:e september, klockan 01 för er. Pampigt, vackert och storslaget. Jag kommer vara full av kärlek och stolthet när jag går in med svenska truppen.
Sverige finns även representerat i många fler idrotter än triathlon, närmare bestämt 14 och det finns många atleter som kommer att tävla, följ gärna även dem och heja allt vad ni kan.

Hur kan vi följa dig?
Jag kommer inte ha tillgång till dator på plats och kan därför inte att uppdatera bloggen. Men vi ska se till att hålla igång våra instagram. Följ oss gärna @triathlonshahrzad och @onyxkajsa.

Ett ♡ och känslo-lexikon:
När ska vi hålla tummarna hårdast?
För er som läst mina race reports så vet ni att jag har haft störst problem med simningen. Det är inte för att jag är en dålig simmare men jag går in med mycket anspänning och mycket nerver. Hjärtat klappar och huvudet går i minst 150 knyck.
Här är en film från EM i Lissabon, tycker att man kan känna genom skärmen att jag är nervös.

Ett gulligt filmklipp tycker jag, jag är rädd men jag gör det ändå. Det är tappert. Efter Lissabon skrev jag att jag aldrig har varit så nervös i hela mitt liv, har en feeling att jag kommer vara ännu nervösare denna gång.
Om det inte ser bra ut vill jag att ni kanaliserar all er energi till mig, sträck ut tagen Shahrzad, veva inte, kraft i varje armtag.

När ska vi vara gladast för din skull?
Från sekunden jag sätter min fot i Rio till det att vi åker hem är jag bland de lyckligaste i världen. Jag uppfyller min dröm, en dröm som kändes så stor och ouppnåelig att jag inte ens kan tro att den ska gå i uppfyllelse.

Jag gör det för henne. För hon som försökte göra sig så fin det bara gick till sin lillebrors överraskningsfest så att han inte skulle skämmas över sin fula benlösa syster inför sina vänner. Jag gör det för henne, hon som ler på utsidan men är tusentals små oigenkännliga skärvor på insidan. Hon som vaknar på nätterna, skriker och ber en stilla bön innan hon känner på täcket för att se om benen är kvar, om det bara var en otäck mardröm. Hon är den tuffaste jag vet för hon stannade kvar fastän hon var livrädd. Jag ska göra detsamma.

Men om du gråter då? 
Kanske (läs: med största sannolikhet) kommer jag att gråta när jag har en kamera i ansiktet, jag vill inte att ni ska oroa er. Det är bara happy tears, det är den bästa sorten.

När ska vi oroa oss?
Aldrig. I got this.

Stor kram från mig
S

/ / / /

Kommer hem från Lissabon och hinner knappt landa innan det är dags för damage control. Vad behöver förbättras typ nuuu på en gång? Nummer 1 faller på att ta riktning i öppet vatten. Hoppar i ett iskallt Öresjö med coach Jonas och vi övar, övar, övar. Hur jag ska titta upp utan att sjunka med överkroppen, hur jag ska starta. I Lissabon drog alla iväg så fort startsignalen gick medan jag funderade på vilken arm jag ska börja med. Jonas ber mig ta riktning på ett träd, jag drar åt höger. Han blir arg. Jag blir arg. Han ber mig sluta vara så tjurig.

Intervallpass med Kajsa så att jag nästan spyr. Pushar och trycker tills benen inte går mer. Sedan får vi veta att jag har fått startplats i Skottland. En vecka efter tävligen i Lissabon har varit. Alltså: hemma på måndag. Åker iväg igen på fredag.

Landar i Glasgow och får åka taxi i 40 minuter till en håla mitt ute i ingenstans. Hotellet ligger bredvid motorvägen och sedan finns ingenting inom räckhåll. Närmaste stad är en taxiresa bort. Vilket nerköp från Lissabon, tänker jag när jag kliver in i hotellet.

Sedan följer samma procedur. Briefing, swim- och bike familiarization på lördagen med en signifikant skillnad. Nu pratar folk med mig och alla är trevliga. Whaaat? Dock inte de som tävlar i samma grupp som jag. Aha. Simmar lugnt och sansat den här gången i den mycket invecklade banan med många bojar att runda. En tjej i rullstol simmar med mig och vi stämmer av vid varje boj: Var ska vi titta? Vilka riktmärken hittade du? Vid ett tillfälle simmar vi tillbaka för att vi inte är överens.

På bike cyklar jag med några irländska killar och en tysk tjej. Hon heter Nora och jag gillar henne på en gång. Social med fåordig, typ som jag. Vi tar två av fyra varv på banan och lägger upp en strategi. Pratar om Lissabon. Alla är rörande överens som att det var en ”shit course”. Jag nickar, fast egentligen håller jag inte med. Men sedan tänker jag: Det var ju min första tävling. Vad vet jag? Konstaterar att det är precis som de sa på briefingen, det är en technical course. Två långa backar, varav den ena är i början av banan. Irländarna cyklar hem och Nora frågar om vi ska cykla the run course. Så vi gör det. Den är fin, rak och simpel. Rakt ut, runda konerna. Rakt hem, sväng. Tillbaka. Två varv á 2,5 km.

Race day och 27 grader – minst. Skottarna själva klagar på värmen och medic står redo. När vi radas upp för att gå in på pontonen är jag glad och nöjd över att jag inte vill kräkas eller vill hem. Jag är redo. En tjej i min grupp håller på att ramla och jag frågar henne om hon vill ha hjälp. Alla, inklusive hon tittar på mig som om jag är galen. Vaddå, ska jag bara lämna henne?
Dumt av mig för jag tappar tid. Alla är redan i vattnet medan jag fipplar med mina proteser som har fastnat under våtdräkten. One minut until start, ropar domaren och jag svettas. Alla slots på pontonen är tagna så jag kryper längst ut och hoppar i. Startsignalen ljuder och jag börjar i alla fall med rätt arm.

Blir påsimmad en del men det är ganska lugnt ändå, jag blir inte lika uppstressad som sist. Men så händer det IGEN! Simmössorna simmar ifrån mig. Jag ser de i början men sedan blir de mindre och mindre. Is this real life? Vad tusan är det för fel nu då?! Svär för mig själv i vattnet och fokuserar på min andning för att komma över ångesten. Inte för långt ut till höger nu bara, där är all vass och shit. Sista vändningen tar jag sikte på det glittriga taket som jag hade bestämt och kommer in. Bestämmer för att inte titta i vattnet och räkna huvuden så jag kan räkna ut vad jag har för plats.

Ut i T1 och slås av det igen. Typ enda cykeln kvar. Är vi i Lissabon igen? Har jag failat igen? Fan jag orkar inte jaga. Men har jag något annat val? K ropar: Du är 3 minuter efter, det fixar du. Så jag går ut hårt, skiter i att backen är brant och bara kör. Kör TdF modellen i nedförsbackarna och vinden tjuter i min hjälm. Det är ditt eget jävla fel att du simmar så jävla dåligt skriker jag och trampar. Cyklar om, cyklar om, cyklar om min rullstols-simmarkompis och hon skriker go go go till mig. Nora ropar på andra sidan banan. Jag ropar tillbaka. Ett gäng med unga killar går mitt i banan. Get out of the fucking way skriker jag. Oops. Nu är jag sådär aggressiv igen. K ropar: Du är nära nu, ettan åkte förbi för 40 sekunder sedan.
Cyklar in på bästa tid, yupp. Jag visste det! Big ups till Aktivitus, det där cykelupplägget har gjort underverk.

När jag kommer in på T2 ser jag att hon som är i ledning går ut på löpningen. Jag gör allt jag kan för att springa snabbt men benen är inte med mig riktigt. Jag stannar för att pulsen är för hög och funktionären ropar att man inte får stanna, walk or run. Jag börjar springa igen. Hon cyklar bredvid mig och frågar om jag mår bra. Vaddå ska hon plocka av mig nu? Jag ler, I’m just fine. Hon nickar. Speakern säger: here comes the smiling Swede. Jag sträcker upp mina armar, publiken jublar. Speakern säger: How can she be so happy when it’s so hot? Isn’t it always cold in Sweden? Jag pekar på mitt triathlonhjärta.
Spanska landslaget säger vamos vamos venga Sweden! Vill aldrig att det här ska vara över. Sedan kickar varv två in. Jag ser ettan. Hon är 2-300 m framför mig. Måste knappa in. Springer men är inte snabb nog. När jag rundar sista svängen tar jag i allt vad jag kan. Blåa mattan. Here is the silvermedist, and she is from Sweeeeden, Shahrzad Kiavash! Jag ler, publiken applåderar.

In i mål och duschas i kallt vatten av funktionärerna och de lägger kalla handdukar på mitt huvud. Medic tar min puls och undrar om jag känner mig uttorkad. I’m just happy, svarar jag.

strathclyde-triathlon

Skön stämning bland deltagarna. Alla ligger i gräset och dricker vatten och äter choklad. Jag blir kramad och peppad. Helt stum. Någon från Italien påminner mig om att jag glömt ta av mitt chip, han går med det till domaren. Jag har aldrig sett någon dubbelamputerad springa så naturligt, säger han och klappar mig på axeln.

På podiet. You had great energy out there, får jag höra innan de tar på medaljen. I had so much fun svarar jag. Thank you.
Glädjen är total. Även om jag – ännu en gång – simmande som en liten fjant.

strathclyde-triathlon3

/ / / /

Förlåt för superdålig uppdatering – men det är helt snurrigt just nu.

Vi tar höjdpunkterna idag och så betar vi av det som varit längre fram, vad säger du?

Så sista helgen i maj gick EM i triathlon i Lissabon. Förra året åkte jag till Madrid för att få min klassning till paratriathlon. Att komma med på startlistan är i sig en hel business. Det är bara Svenska Triathlonförbundet som kan anmäla till Internationella Triathlonförbundet (ITU) och de i sin tur avgör om man får vara med eller inte. Då de andra tävlande varit in the game i många år och har gjort sig ett namn var det absolut inte självklart att jag skulle få vara med, dessutom på ett OS-år där alla slåss som platser och kvalpoäng. Men vi ansökte om ett wildcard och vips så stod jag med på listan!
Det var mycket glädje men en hel del vemod ska ni veta. Jag hade EN tävling i bagaget, och då hade jag mina tränare med mig. Även om det var jag som gjorde jobbet så fanns de där för att stötta mig om något skulle strula med proteserna. Nu skulle jag stå där, mot världseliten. På ett EM. Köra en sprintdistans som jag aldrig gjort förut, hur ska jag disponera mina krafter så att jag inte tar slut mitt i loppet? Dessutom fick jag mina löpparproteser så sent och hade typ 15 löppass i benen. Och hade kört ETT cykelpass utomhus denna säsong. Och 0 gånger i öppet vatten. Klev verkligen in med de allra sämsta förutsättningarna men jag visste att det här är min chans. It’s Brucies time to shine.

Iklädd ett set där det står ”Elite Sweden Triathlon” på klev jag in på Landvetter på fredagen. Folk high-five:ade mig och önskade mig lycka till. Så flashbackades jag till när jag var liten och reste med mina föräldrar och såg alla dessa atleter med flaggor på kläderna och drömde om hur det måste vara att resa världen runt och tävla. Så var jag plötsligt en sådan själv. Log åt Livet och dess outgrundliga vägar och kände mig ganska glad ändå. Ankom till Lissabon och hotellet strax efter midnatt och längtade till att Kajsa skulle komma dagen därpå.

På lördagen var det briefing för samtliga och jag gömde mig i ett hörn. Mitt i briefingen kom både Per från triathlonförbundet och Kajsa och det kändes lite bättre. Massa regler och gör du fel kan det innebära att du blir diskad. Sedan fick vi testa simbanan och jag simmade med Angela från triathlonförbundet och hon gav mig lite tips på hur jag ska ta riktmärken längs banan. Sedan fick vi cykla banan med poliseskort och den var relativt flack med en del hål i asfalten. Försökte minnas var så jag inte får punka.

Vaknar 07:30 on race day med migrän och börjar kräkas. Toppen. Kajsa fixar medicin när pharmacy öppnar och jag försökte sova lite så smärtan kanske skulle släppa. Lyckas inte få i mig någonting framtill klockan 13 men det var alldeles för nära inpå loppet så vi sockerladdade mig med Cola och KitKat. Både jag och Kajsa grinade lite i hotellrummet när jag tog på mig landslagsdräkten.

Vips så stod jag inne på transition area och ställde iordning mina saker inför bytena. Tryckt stämning och ingen pratade med någon. Frågade tjejen bredvid vilken låda som är hennes och hon pekade bara. Happ. Sedan blev vi uppradade i startfållan. Där funderade jag på var jag kunde hitta en exit. Jag ville verkligen inte vara med, hjärtat slog så hårt och jag trodde jag skulle kräkas. Pokerface Shahrzad, ingen av dina motstående får smell the fear. Brösta upp dig! Speakern introducerade oss och de tog våra proteser. Vattenstart med en hand på pontonen. On your mark…

Gör en riktig usel simning och ser hur alla simmössor drar ifrån mig. Simmar snett, drar åt höger, försöker rätta till, hamnar för långt ut. Vad fan är det som händer med mig? Knäna darrar och benen sjunker. Försöker spänna upp bålen men får ingen kontakt med mina muskler. Efter vad som verkar vara en evighet kommer jag in. Funktionärerna sätter mig på en bräda och jag blir uppburen ur vattnet till en stol. Drar av mig våtdräkten så fort jag kan. Torkar benen och tar på mig proteserna och upp till T1. Kom igen Shahrzad, du tar igen det här, ropar Kajsa. Jag vill inte ens titta på henne, hon måste tycka att jag är så pinsam.

I T1 får jag nästa käftsmäll. Bara min cykel som är på stället. Jag är sist. Inga cykelproteser har jag heller så jag kämpar med att få på mig cykelskorna. Kliver på cykeln för tidigt och domaren visslar. Get off your bike! Shit, shit, shit. I’m sorry säger jag vädjande. Diska mig inte nu, ingen penalty snälla. Han nickar.

Sedan är jag iväg. Fegar något ofantligt på lap 1 och mescyklar. Ser några av mina motståndare på andra sidan banan och fattar att jag ligger lååååångt efter. Trycker på lap 2. På lap 3 händer det, jag cyklar om någon som jag känner igen från startfållan. YES! Nu är jag i alla fall inte sist. Fortsätt nu you weak piece of shit ropar jag till mig själv och växlar upp. Är det allt du har?? Trycker, trycker, tryyyycker. Kajsa gapar på mig varje gång jag cyklar förbi henne. Shahrzad, nu tar du dem! Mosar pedalerna, ropar på Loubie. Det är jag och du Loubie, vi är dreamteam skriker jag rakt ut. Frustrerad och fullkomligt uppe i varv.
Cyklar in på tredje bästa tid. Men det vet jag ju inte då förstås.

Ut på löpningen och blir fullkomligt upplyft av publiken. Come on Sweden ropar dem och det är som att jag får luft under mina blades. Studsar fram och sträcker upp mina armar. Jag representerar mitt land i ett EM. Måste tycka om mig själv nu och sluta klanka ner. Ett långt lap på 5 km väntar mig. Nästan halvvägs ser jag på andra sidan banan hur mina konkurrenter springer. Jag ligger några minuter efter alltså, har nog knappat in en del tid. Du kan du Shahrzad peppar jag mig själv och springer. Minns inte vad jag tänkte mer, jag sprang bara. Sweden with the beautiful smile ropar åskådarna. Ler jag?

In på arenan och ser den blåa mattan.

HImREUjE72gy786yKtsn

Maxar och springer in med tredje bästa löptid. Gråter lite. Kajsa säger: Du är ju inte ens trött. Nej men jag fegade, svarar jag. Och gjorde en usel simning.  Nästa gång tar jag dem!

En fjärdeplats på ett EM. Helt okej om du frågar mig.

941872_10153471190481898_4154442423747475257_n-2

13267956_10153471190396898_8463486845309662852_n copy

/ / / /