UPPTATERAT MED LITE NYA BILDER, jag var så slarvig och glömde kamera ju!
I veckan var jag en kortis i Stockholm för ett par möten och ett event med Craft i deras showroom där vi hade bjudit en liten skara människor vi tycker om. Tanken var att det skulle kännas intimt och personligt.
Jag höll en föreläsning och det bjöds på bubbel, middag och mingel. Mycket intressanta diskussioner och många skratt. En sådan trevlig och givande kväll som jag kommer bära med mig länge, länge!
Helene Ripa tackade ja till inbjudan och jag trodde jag skulle smälla av! Det är idolstatus på den kvinnan.
Fick träffa många som jag följt via sociala medier på riktigt, som finaste Sara. Jag lånade lite bilder från hennes blogg till det här inlägget.
Hon intervjuade mig till Metro Mode Hälsa. Den artikeln finns att läsa här. Frågorna var annorlunda än de jag brukar få, lite mer fokus på hälsa och välmående – alltid roligt när jag får tillfälle att prata om annat!
Fick också träffa fina Anna som åkt ända från Jönköping för att vara med!
Och så en bild som jag hittade hos Anna Lissjanis, det finns alltid någon som fångar mig med världens största leende när jag håller en föreläsning. Jag berättar om något jobbigt, men det finns alltid ljuspunkter.
Mina varmaste tack till Craft och till alla som kom, jag är så innerligt tacksam för alla dessa möten som berör och inspirerar mig!
Jag har väntat med att publicera detta inlägg, ville vänta tills mitt talk låg uppe för er att titta på först.
TEDxGöteborg ägde rum 7 december förra året med över 650 personer i publiken. Många har frågat mig hur det kom sig att jag var med, sökte jag själv, finns det någon hemsida man skriver en application osv? För min del så blev jag tillfrågad redan innan sommaren förra året och tackade självklart ja. Stort TED-fan som jag är! Tycker att det är ett enastående sätt att sprida kunskap och nya idéer.
Jag hade en helveteshöst, det vet ni redan med amputationen och allt som följde därtill. Jag har inte velat skriva om det men i och med hela processen, att hamna i rullstol igen och vara beroende av andra att ta hand om mig tog mig två år tillbaka i tiden, till då det var som allra värst. Tankarna var där igen: Tänk om jag aldrig kommer kunna gå igen? Tänk om benet inte läker ihop? Tänk om det kommer göra ännu ondare nu? Dessa tankar blandat med att gå från full fokus på träning innan Stockholm triathlon till att ligga helt still, ja det kan få vem som helst att lose their mind. Jag mådde riktigt, riktigt dåligt. Mardrömmarna kom tillbaka och ångesten var konstant närvarande på dagarna. Ångesten och sorgen. Kajsa hälsade på mycket. Jag grät och grät så fort jag såg hennes ansikte. Vi gjorde några tappra försök att åka till gymmet men det slutade alltid med att mitt opererade högerben blev värre. Svullnade, blödde, smärtade. Jonas hälsade på och lovade att han ska köra ännu hårdare med mig i bassängen så fort såret hade läkt. Men jag bara kämpade med att hålla tillbaka tårarna.
På det personliga planet var min moster väldigt sjuk, hon hade krigat mot cancer i många år. I mitten av november somnade hon in och allt var bara upp och ner. Ni vet hur det är, när allting, precis allting fullkomligt skiter sig simultant. Som dominobrickor som faller ihop, kollapsar utan att kunna stå emot.
Mitt i allt det här närmade 7 december sig. Jag hade inte ens börjat på mitt tal. Turligt nog för min del levererar jag bäst under press, jag minns ingenting från dagarna innan det var dags, bara autopilot. Hade fått världens sämsta protes och jag kunde stå upp med kryckor i några minuter innan det gjorde för ont.
Här ska jag prata om triathlon, om att vara en atlet och jag kan inte ens stå upp. DAFUQ är det här??
Det var med hjärtat uppe i halsen som jag tittade på klippet häromdagen men jag tycker att jag är riktigt, riktigt bra! Framförandet känns innerligt och jag är i bubblan. Rösten spricker några gånger men det är okej.
En rolig detalj är att till min höger (er vänster på skärmen) sitter min mamma som är sjuksköterska. Jag ser att något händer och att min mamma plötsligt reser sig upp ur sin stol och går några rader längre fram. Sedan prasslas det. Jag blir märkbart irriterad och undrar varför mamma ska lämna min väska och lämna salen mitt under mitt framförande. Syns tydligt i mitt ansikte, kolla 5:03 i videon – och sedan vägrar jag titta åt det hållet på ett bra tag (: Det visade sig efteråt att det var en tjej som hade svimmat och det var därför mamma hade sprungit fram. Tjejen berättade sedan att hon hade blivit så berörd av det jag sa. Hon tyckte att jag ska ta det som en komplimang, så jag gör det!
Ni får gärna hjälpa mig att sprida denna video, tell a friend och ge videon gärna en thumbs up på youtube så blir jag glad.
“Shahrzad shares her story about how a blood poisoning claimed both of her legs and almost ended her life. And how she managed to redefine herself, and went on to finish a triathlon. But this moving speech about how a regular Thursday in March could end up changing a life forever, is so much more. It’s a metaphor for all the struggles we go through as human beings on this earth. It’s a tale of overcoming adversity, of holding on for just a “few more minutes” and of the grand awakening of finding your heart beating again.
Shahrzad Kiavash is a KTH-graduate, young professional and double amputee.”
Det var en lång rubrik! Jag hade det stora nöjet att hålla ett föredrag på Kvalitetsdagarna. Det var något jag hade sett fram emot länge och längtat till lite grann. Mitt hjärta slår lite extra hårt för sjukvården och deras arbete. Verksamhetschefer och beslutsfattare i publiken och mycket viktigt att lämna avtryck. Att bidra, om än minsta lilla för att skapa en förändring. Tala från patientens perspektiv. Jag hade förberett mig noggrant.
Helt oväntat fick jag stående ovationer när jag var färdig, blev mycket generad i vanlig ordning. Jag och mamma blev kvar i över två timmar efteråt eftersom folk ville prata med mig och bolla tankar. Helt fantastiskt! Att hålla föredrag är så otroligt givande.
Alla som var med under dagarna fick lämna ett betyg och synpunkter i en utvärdering, jag var förstås nervös inför resultatet men fick mail: “Vi tyckte att du var outstanding, och deltagarna håller med oss till 99,7%, vilket ta mig tusan är ett rekord här!”
PEPPEN!
En väldigt fin referens fick jag också med mig:
Shahrzad Kiavash föreläste på Sahlgrenska Universitetssjukhusets Kvalitetdagar 2016 inför cirka 650 medarbetare och chefer.
Hon bjöd in till en personlig berättelse som på ett djupt plan grep tag om publiken. Hon lyfte fram både beröm och kritik på ett sätt som vårdpersonalen i publiken lätt kunde ta till sig och bli djupt berörda av. Vi har fått in många kommentarer från personer som blivit väldigt inspirerade och tagna av Shahrzads presentation.
Shahrzad är den första under Kvalitetsdagarnas 12-åriga historia att få stående ovationer. Vilket är ett oerhört gott omdöme i sig.
Vi rekommenderar Shahrzad varmt till alla som vill höra en unik inspiratör och någon som trotsat alla odds.
Hurra! Hurra! Hurra!
Minns ni att jag höll föreläsningar på Södra Älvsborgs Sjukhus? Jag var nyfiken på vad de tyckte så jag bad om att få en referens, det var ju trots allt min första föreläsning för vårdpersonal. Därför hade jag lagt mycket möda och tid på att ändra både innehåll och upplägg så att det skulle både vara relevant och göra nytta.
Jag visste att ledningen och åhörarna var nöjda men det här hade jag inte förväntat mig:
Inför 2014 års dagar föll valet rörande vår externa föreläsare på Shahrzad Kiavash. Valet var enkelt då Shahrzads levnadshistoria berör oss på många sätt. Det hon beskriver kan relateras till många olika vårdsituationer. Redan i vår påannonsering – ”En ung kvinna som varit med om en livshotande situation, Shahrzad Kiavash, berättar om sin tuffa väg tillbaka efter en mycket allvarlig blodförgiftning. Hon tvingades att amputera båda benen nedanför knäna. Inte långt därefter bestämde hon sig för att tävla i triathlon. Shahrzad berättar om sin tuffa väg tillbaka, hur hon fick motivation att orka leva, börja träna och sätta upp nästintill ouppnåeliga mål. Föreläsningen går vid två tillfällen, både under torsdagen och fredagen.” – var det oerhört många som hörde av sig för att försäkra sig om platser. Aldrig har trycket varit så stort från medarbetarna att ta del av dessa föreläsningar – vilket är ett gott betyg i sig,
Det som vi ansvariga för genomförandet av dagarna vill peka och det som framkommit i samband med våra utvärderingar är följande:
- Shahrzads realistiska och fängslande beskrivningar av hur just hennes resa har sett ut och ser ut
- Shahrzads okuvliga mod att både delge åhörarna sin tro på framtiden samtidigt som hon delgav oss de mörka sidorna av sin livssituation
- Shahrzads fenomenala sätt att delge publiken vikten av att sätta upp mål i livet som man stegvis uppnår även om det finns många hinder och motgångar på vägen
- Shahrzads otvungna sätt att genom sina bilder förstärka sina upplevelser samtidigt som hon skickligt förmedlar en nyanserad bild över händelseutvecklingen
- Shahrzads förmåga att peka på de små detaljerna i vården såsom viktiga händelser som skapar stort värde
- Shahrzads sätt att förmedla vad som ”inte är okej” att uppleva i vården t ex när det gäller vissa bemötandesituationer och kunna rikta denna kritik på ett sätt så att hela auditoriet blir mållösa
- Shahrzad som på ett okonstlat sätt ger uttryck för patientens rätt och beskriver detta med mod och med högburet huvud utan att ge avkall
Sammantaget ger det oss som svarar för specialiserad sjukvård ett stort mervärde att på ett sådant osminkat sätt ta till sig denna form av berättelse. Shahrzad Kiavash får oss att reflektera över vårt uppdrag och hur vi svarar för patienters vård utifrån ett patientperspektiv. Av denna anledning kan vi varmt rekommendera Shahrzad Kiavash för alla professioners helt nödvändiga kompetensutveckling.
Sanslöst bra feedback! Nu är ni nyfikna på vad jag sa på den där föreläsningen egentligen, eller hur? (: – Välkommen att kika in på Föreläsningar! Jag håller några fler “sjukhusföreläsningar” som jag kallar de under 2016. Ska bli så roligt, jag har ju lärt mig att älska sjukhus numera.