Currently Browsing "cykel"

Här sitter jag i källaren och trampar. Trist utsikt men stundtals har jag riktigt roligt för mig själv. Ett stort plus är att jag kan ha hörlurar på mig och sjunga med i låtarna. Ibland när det blir för tufft kommer det grottmänniskeljud från mig också.

Nu är jag på vecka 4 av mitt schema från Aktivitus och jag tycker att det fungerar bra! Jag kan bestämma själv vilka dagar jag ska köra, gå lite på dagsform och feeling. Många av passen är distanspass där tanken är att jag ska ligga på låg puls, dvs fettförbränningspuls. Men syftet är inte att bränna fett, utan jag ska lära kroppen att ta av fettdepåerna och använda dem som bränsle. Mycket smart och tacksamt att de tog sig tid att svara på alla mina frågor. På mitt jobb kallades jag ”Varför?” eftersom det var mitt standardsvar på allt (:

Snart hoppas jag att jag kommer loss från trainern och kan ge mig ut på vägarna igen. Zoom zoom!

/ / / /

I fredags gjorde jag mitt andra cykeltest hos Aktivitus. Snabba ben fastnar ej på bild :o)

Sist var strax efter Stockholm triathlon och jag skulle få ett cykelupplägg att följa men sedan bestämde jag mig för att re-amputera benet och ni kan resten av den följetongen så det blev tyvärr inget mer med det. Men nu känns benet äntligen bra igen och jag är redo att go all in med min cykling.

Aktivitus sitter numera i en arena i Kviberg. Helt fantastiska, öppna, ljusa lokaler!  Vi gjorde ett laktattest, alltså att man mäter mängden mjölksyra i blodet vid olika belastningar med ett stick i fingret. Sedan gjorde vi ett VO2 max-test med masken på. VO2 max är ett värde som talar om hur mycket syre din kropp klarar att absorbera per minut. Det är en siffra som används ganska ofta för att mäta hur ”vältränad” man är, och ju högre VO2 max du har, ju fortare och längre kan du cykla. Om du därför höjer ditt VO2 max så höjer du också förmågan att använda syre för att omvandla energin i kroppen till rörelse så att du kan jobba på en högre intensitet under en längre tid.

IMG_6383

Den här gången tyckte jag att det gick mycket bättre än sist. Förra gången blev mina ben helt stumma vid första ökningen på mjölsyratestet och jag var bara inte in the zone när jag skulle maxa. Ni vet när tankarna fladdrar och man inte lyckas hålla fokus. Nu visste jag vad som skulle hända och gick in med ett bra mindset. Tog verkligen ut mig och hade som högst 194 i puls (min maxpuls är beräknad till 198) innan benen bara blev som spagetti och det inte längre gick att trampa. Pang!! sa det så fanns ingenting kvar och det kom bara grottmänniskeljud från mig.

Däremot, och kanske inte helt oväntat, har jag nu sämre värden än innan operationen. Tro mig, jag försöker hantera besvikelsen. Jag vet, kondition är en färskvara, jag har gjort en stor operation, låg helt still med gipsat ben i över två månader, jag började köra spinning igen först i december förra året och inte alls kunnat träna såsom jag gjorde vid förra testet. Det är inte konstigt att jag har tappat. Men satan va irriterande det är!

Aktivitus ska ta fram ett cykelupplägg till mig nu och herrejävlar vad jag ska köra, nästa gång vi kör test ska jag sopa post-Stockholm-triathlon-Shahrzad i backen. Så är det, jag tänker kanalisera besvikelsen till power och bara mosa pedalerna. Heja benen, heja kroppen!

/ / / /

Uäääääw, mina beeeeen. Idag har vi cyklat tillsammans med de som åkte Vasaloppet. Vi startade med de och gick i mål tillsammans även om jag är fullt införstådd med att de haft det mycket tuffare än jag.  Jag kan i princip ingenting om längdskidåkning men oj så imponerande! Jag följde hela loppet via storbild tillsammans med 197 (!!!) andra deltagare idag.

När jag fick frågan om jag ville vara med sa jag: Okej men jag går efter 2 timmar; 4 timmar och 24 minuter är på tok för länge för mig. Delvis för att jag tänkte att jag kommer bli trött men också för att jag trodde att det skulle bli långtråkigt. Orka cykla så länge på en cykel som står helt still. Men den tanken slog mig inte en enda gång, att kliva av vill säga.

Kenneth som styrt upp eventet berättade för oss att detta är Sveriges största Vasaloppsspinning och vi cyklade i förmån för Barncancerfonden. Ett mycket angeläget syfte! Cernera hade fixat startplatser åt oss, stort tack för det! Också tack till mina teammedlemmar för all pepp och bra energi. Det är roligt att göra saker i grupp, konstaterade ensamvargen. När det var 45 minuter kvar kom DJ Gino och spelade hetsmusik och hela salen bubblade av härlig feeling, magi!

Nu är jag hungrig, trött men också väldigt nöjd.
Happy Sunday!

Ursäkta tråkigt foto, var en fotograf på plats så jag uppdaterar er när/om jag hittar bättre bilder.

/ / / /

Ett inlägg som jag hade glömt att publicera, från våra genrep veckan innan tävlingen.

—-

Vi har haft två genrep inför Stockholm triathlon, ett förra torsdagen och ett idag, för att testa utrustning, distanser, växlingar och hur kroppen reagerar när den får arbeta under lång tid – både mentalt och fysiskt. Jag ska erkänna att jag var himla nervös, det skulle vara ett kvitto på hur redo jag är. Skulle jag faila och ha trötta ben inför löpningen eller skulle jag orka? Who knew?

Först ska vi prata löpning. Ni vet ju att löpningen inte alls har gått som vi hade hoppats. Jag fick mina proteser i oktober förra året och skulle allt fungerat som det ska hade jag ju varit en runner vid det här laget. Men så blev det inte riktigt, jag är inte typen som varken vill eller gillar att klaga men satan vad ont jag har haft. Varje löppass har varit smärtsamt. Kombinera detta då med att jag heller inte gillar att springa; det är disaster. Kajsa har tålmodigt låtit mig springa på bana, låtit mig bryta när jag har ont och sagt att det är okej att det inte går snabbt. Benen har svarat med att vara onda, svullna och omöjliga att ha att göra med.
Förutom sår som tillkommer till följd av att protestanterna skaver har mitt högerben och det känsliga området nertill varit som tusen knivar som skär in. Framtill slutet av maj har jag inte sprungit längre än 2 km, med stora problem.

Någonstans i juni fick vi till några bättre löppass, då talar jag om distanser på 2,5-3 km men aldrig två dagar efter varandra. Då förstår ni, en mil är en låååång distans för någon som klarar 3 km med nöd och näppe. Lägg till simning och 40 km cykling innan det också. Jag har funderat och tänkt att jag i värsta fall får ta på mig mina vanliga proteser och promenera in i mål.

I mitten av juni började det strula igen. Vid några tillfällen tog jag på mig proteserna, tog två steg och fick åka hem. Det gick helt enkelt inte. Sedan fick jag några bra pass – och med bra menar jag fortfarande 2-3 km men ändå utan smärta. Så har det varit med löpningen hela tiden. Ett steg fram. minst tre steg bak.

Men det finns goda nyheter också – nu har det slutat göra ont. Höfterna är det enda som smärtar nu och det är inte för att jag springer fel, utan det är helt enkelt för att jag lyfter med höften och den är inte van, den är inte tillräckligt tränad. De sista två vekorna har vi lagt all fokus på löpning. Jag har haft bra pass och jag har haft riktigt dåliga pass men jag har i alla fall kunnat springa, relativt smärtfritt.

Därför och för mitt egos överlevnad har jag bestämt mig att inför denna tävling ta bort ALL prestige och förhoppning om tid på löpningen. Jag har ingen taktik, jag har ingen plan. Jag tänker bara springa. Som Forrest Gump. Det är inte vad jag hade önskat men som Kajsa sa häromdagen: Vi ska vara glada för att det fungerar överhuvudtaget för det kunde lika gärna inte gjort det.
Så nu vet ni det. Åter till våra genrep.

Distanserna i torsdags: 1000 m simning – 22 km cykling – 5 km löpning

Jag kände mig stark som en björn genom både simningen och cyklingen. Växlingarna gick bra och vi fick lite koll på vad vi behöver ha redo. Benen kändes fräscha och jag tog på mig mina blades. Fin och stabil löpning på 3,5 km, jag tror att benen mår bra av att ha cyklat innan, de är liksom vakna när jag börjar springa. Därefter var det tufft. Jag ville bara att det skulle ta slut men jag tog mig runt. Pulsklockan visar en medelpuls på 86% av mitt max. Nytt rörelsemönster, tunga proteser men jag var ändå väldigt nöjd med dagen och var väldigt energisk när jag kom hem. Inga svullna ben heller och proteserna satt helt okej. Somnade klockan 21:30 med ett leende. Det här blir bra, som coach Jonas säger.

Idag hade vi lite andra förhållanden och distanser: 1500 m simning – 30 km cykling – 7 km löpning.

Blåsigt som bara den idag och vågigt i vattnet. Ännu mer vågor än i lördags och då blir simningen annorlunda. Två ordentliga kallsupar fick jag eftersom jag inte andades tillräckligt högt upp och fick vågor i munnen. Det är verkligen stor skillnad mellan att simma i bassäng och öppet vatten, mycket större än jag kunde ana i början. Försökte hänga med vågorna och ta mina simtag och andning synkat med vattnet och det blev bra till slut.

Samma vindar följde med på cykelturen, och varför har jag motvind h e l a tiden? Kämpigt, backigt och jag fick påminna mig själv om att ligga på låga växlar och hög kadens för att spara benen till löpningen. Strax innan vi var framme vid bilen tog jag en värktablett, jag vill helst inte göra det men nu är det som det är och det finns ingen anledning för mig att springa med smärta och spela hjälte.

Byte till bladesen och away! Samma känsla som förra gången, upptill 4 km kändes helt okej och vissa stunder kom jag verkligen in i ett flow. Sista 3 var tufft men inte omöjligt alls. Misstaget jag gör är att jag springer för snabbt för min andning att hänga med och det slutar med att jag kommer alldeles för högt i puls och måste stanna och andas ner pulsen. Kajsa vill att jag istället håller mig på gränsen hela tiden, jag kanske springer saktare men jag slipper stanna – det är nog en mycket smart och tidsbesparande teknik.

/ / / /