Currently Browsing "Borås Open Water"

Här kommer bild på baddräkt 2/3 i Speedos Rio-kollektion med inspo från karnevalen i Rio de Janeiro. Min personliga favorit, och den finns även i tvådelad bikini.

Simningen är fortfarande det som flyter på allra bäst, vi har börjat integrera många olika redskap i teknikövningarna. Snorkel som jag berättade om förut men också tennisbollar att ha i händerna för att jobba på styrka och greppkänsla i vattnet. Känner att jag har så otroligt mycket att lära och förbättra när det kommer till simningen och det är så tacksamt att ha Jonas som ställer upp.

Nu när solen skiner längtar man till utomhusbadet öppnar eller hur? Eller morgonsimning i öppet vatten med kaffe efteråt som Jonas alltid packar med sig. Vill än en gång slå ett slag för Borås Open Water vars anmälan har öppnat.

Kram från oss!

carnival2

/ / / /

Borås Open Water 2015, veckan innan triathlon och min allra första idrottstävling. Minns ni? Good times!

BOS

I år är det dags igen men med en signifikant skillnad, jag får den stora äran att ta på mig ambassadörstiteln! Det tackar jag för.
20 augusti är det dags i Almenäs fina, lugna vatten. Distanserna även i år är 1000 m och 200 m komigång. För Swimrun-fans kan man delta både i lag och individuellt och barnen är som alltid välkomna att delta i Bryggracet.

Nytt för i år är att det även finns prispengar att kamma hem. Kommer bli hur kul som helst, anmälan är öppen!

Välkomna ♡

/ / / /

En race report från min första idrottstävling – någonsin.

Starten gick 12:30 men jag skulle vara i Almenäs 10:45.
Väckarklockan slog 09:00 och jag hann snooza två gånger innan jag gick upp. Åt havregrynsgröt till frukost och packade ner våtdräkten innan jag cyklade iväg. Ville inte känna efter hur jag mår idag, i och med att löppasset gick segt igår. Bestämde mig för att stanna till i ICA på vägen för att köpa något att dricka. Det var en kvinna framför mig som ville växla alla sina mynt i kassan och jag var märkbart irriterad. Stod bakom och himlade med ögonen – som om det får det att gå snabbare. Väldigt olikt mig, okej jag är en suris idag. Måste vända på humöret.

På rakan till Almenäs hade jag någon kilometer på mig att trycka på och väcka hjärtat och lungorna. Kändes fortfarande tungt. Är ju segstartad på morgonen, tröstade jag mig med.

Nära Almenäs hörde jag rösten av speakern och ljudet av människor. Rullar in på grusgången och precis som jag trodde var det mycket folk, himla fint väder har vi idag. Tur, då kanske vattnet inte så kallt.

Hinner se swimrun-tävlingen och det börjar bli pirrigt. Biter av två naglar i ren hets innan jag drar på mig våtdräkten för att hålla mig sysselsatt. Möter upp Jonas strax efter 12 och känner att jag inte har någon alls koll på banan. Drar i mig en gel, helt onödigt egentligen men behöver det mentalt. Kroppen är spänd, all systems go. Tankarna kommer men jag gör allt för att stänga av. Tittar på vattnet och försöker påminna mig själv om det Jonas alltid säger. Det här är mitt element. Vattnet är mitt hem.

Mamma tar mina ben och Jonas bär in mig i vattnet. Visar bojarna, här är det grunt och jag gillar det inte alls. Gillar inte att se sjögräset och botten. Hinner inte ens känna efter om det är kallt i vattnet och är helt genomsvettig under dräkten. Tar några simtag och försöker hålla andningen under kontroll. Blåsa ut sakta, mjukt.

BOW3

BOW2

Innan jag vet ordet av börjar de räkna ner: 10 – 9 – 8…. Och så är vi igång. Gör allt för att inte gå ut för hårt i starten, för då tappar jag andningen och får kallsup. 1, 2, 3 andas. 1, 2, 3 andas är mantrat. Jag säger det så många gånger tills armarna börjar rulla på av sig själva. Ser Jonas under vattnet till min höger och blir påsimmad på mitt högerben. Aj, aj, aj vad ont det gör. Släpper det så gott jag kan men missar att andas in ordentligt två gånger efter varandra och känner syreskulden komma. Tomma lungor. Tredje gången tar jag min tid och andas in ordentligt men då börjar det skvalpa och blåsa på, såhär vågigt har det aldrig varit. Vattnet är mitt element, tänker jag och försöker gunga med i vågorna. Jonas ropar: bra, bra, bra!

Sedan gör jag det stora misstaget att försöka se mig om efter andra gula badmössor, och ser bara en till min vänster. Förmodligen samma person som simmade på mitt ben. Jag är alltså näst sist. Då kommer det, ångesten. Jag är näst sist. NÄST sist. Din jävla sopa, du är näst sist. Du är så dålig, du har blivit omsimmad av alla, förutom en. En som ligger och drar på din vänstra sida. Min sköna känsla försvinner helt och jag vet precis vad jag gör nu, jag motarbetar mig själv. Hur kunde det bli såhär? Är det för att jag saknar fötter? Är det bensparken? Så kommer spiralen som jag avskyr att fastna i, när jag börjar skylla en dålig prestation på avsaknaden av mina underben. Den ursäkten är inte good enough. Sedan kommer ”jag hatar mitt öde”-tankarna. Varför var det just jag som behövde bli sjuk? Jag är förlorad. börjar tänka på att ropa till Jonas att jag skiter i det här. Spela död, fejka en drunkning.

Det är underligt att det kommer så många olika tankar under så oerhört kort tid, när du ändå fokuserar på att göra något annat, i mitt fall att simma och hålla kurs. Sedan tänker jag på en av mina hjältar Noah Galloway, en amerikansk soldat som förlorade ett ben och en arm i Irak och deltog i Dancing with the stars i USA. I ett klipp säger han: What I am lacking in limbs I will make up in determination and hard work. Jag älskar den meningen, jag älskar den inställningen. Så jag gräver djupt inombords, tar fram allt jag har i mina rygg- och armmuskler, all determination som finns och sista biten simmar jag perfekt. Långa tag, smeker vattnet och trycker iväg det. Jag är tillbaka.

BOW4

Tills simmaren till vänster simmar på min rygg. Nu är hen där och stör igen. Och jag märker att jag drar åt helt fel håll.

BOW5

Jag tänker inte komma sist tänker jag och där sköljer sista vågen av ångest över mig. Jag har gjort alla besvikna. Mina föräldrar som hejar på, Kajsa och hennes familj. Men framförallt Jonas. All tid och engagemang han lagt ner, för att jag ska komma sist. Min coach Jonas, bästa Jonas. Hur kunde jag vara så dålig? Tänk om han inte vill träna mig mer, tänk om han inte vill följa med till Stockholm? Och där slutar jag se simmaren på vänster sida. Hen har simmat om. ”Förlåt” mumlar jag de sista metrarna in. Förlåt, förlåt och det knyter sig i halsen.

När vi går i mål darrar min haka och jag tittar besviket på Jonas. Förlåt, jag kom sist säger jag och tårarna börjar rinna bakom mina simglasögon.

BOW6

Sist?? säger Jonas. Vaddå sist, du är bland de första i mål, du simmade om alla, säger han och pekar bakåt.
Jag ser massa gula badmössor som sticker upp ur vattnet några hundra meter bort. Förstår ingenting. Hör mamma och pappa vifta och ropa: Shahrzad, Shahrzad! Jag hör Kajsas röst och jag tittar på Jonas igen, helt oförstående.

Jonas drar upp mig på bryggan och mamma, pappa och Kajsa och hennes familj springer fram. Kajsas barn kramar mig. ”Shahrzad, du var jättebra” säger Sally och klappar mig på benen. Hon tillägger: Du simmade snabbare än de som inte har proteser.

BOW7

Det tar ett tag tills poletten trillar ner. Dubbelkollar tiden i Simklubben Elfsborgs tält. Jag har alltså kommit in på sjunde plats med en tid på 18:30. Resten är en dimma. Får höra att jag är trea av tjejerna och att det är prisutdelning om en halvtimme.

BOW8

Stort GRATTIS till Amanda och Elin för första och andra plats och helt fantastiska prestationer!

BOW9

Såhär dagen efter är jag nöjd och stolt över en bra simning. Jag gjorde bra ifrån mig men nästa gång ska jag vara ännu bättre. Längtar till passen då Jonas knappt låter mig vila mellan längderna, när andningen är högt upp i halsen – för nu vet jag att det ger resultat. Men den största lärdomen är: om du är helt ensam och ingen simmar nära dig är det inte alltid för att du är sist. Det kan också vara för att du är först. Can I get an amen?!

/ / / /