I februari fick jag ett samtal från ett företag som heter Dreams som undrade om jag ville bli ambassadör för deras app.
Jag gör inte många samarbeten och var lite skeptisk först men efter att ha åkt och träffat dem på deras i kontor i Stockholm kändes det helt rätt och jag är så stolt över att jobba tillsammans med dem. Vi tycker att samma saker är viktiga och vill göra allt för att fler människor ska börja uppfylla sina drömmar.

Jag vet hur viktiga drömmar är och vad de kan betyda. Både att hålla sig fast i som hjälp när någonting är svårt, men också hur mycket de kan förändra livet när man minst anar det. Under de senaste två åren har saker hänt som jag aldrig hade kunnat förutspå, och det är tack vare att jag kämpade för mina drömmar som jag fått uppleva allt detta. Jag funderar ofta över det och pratar alltid om det när jag föreläser: Tänk alla spännande äventyr och life changing möten jag hade gått miste om, om jag inte hade vågat drömma. Om jag inte hade vågat jobba och chansa.

Att uppfylla drömmar handlar om att kämpa för att nå sina mål, vad det än är man vill uppnå. Ibland är det enklare, ibland krävs det mer men nästan alltid handlar det om att prioritera och fråga sig själv, vad är viktigast för mig? Dreams är en spar-app som hjälper dig göra just det. Appen uppmuntrar dig att se vilka saker i livet du tycker är viktigare än andra och hjälper dig satsa på just dem. Kanske vill du göra en spännande resa, eller spara ihop handpenningen till en lägenhet, eller ha tillräckligt mycket sparat för att ta ledigt från jobbet några månader och skriva den där boken, eller träna inför den där saken eller loppet. Oavsett vad du drömmer om, kan du med Dreams börja spara för att drömmen ska bli verklighet.

För mig handlar det verkligen om att hela tiden bekräfta att jag gör det jag verkligen vill. Det finns så många frestelser runt om oss – oavsett om det handlar om att shoppa något onödigt bara för att det var på rea, eller att hoppa över träningen för att jag är trött eller hellre skulle vilja kolla på serier i min ensamhet. Dreams filosofi är precis som min, att bryta ner stora mål i mindre delar för att göra saker lättare att ta sig an och att varje steg räknas. Ibland kan det kännas som om det inte går tillräckligt fort att nå sitt mål, men helt plötsligt vänder man sig om och ser hela vägen bakom en, och att man nästan är ända framme.

Dreams gjorde nyss en intervju med mig där jag berättar mer om mig och min syn på drömmar, gå gärna in och läs den på deras blogg.

Du kan också läsa mer om appen här , eller ladda ner den från App Store.
Här är en kort film om hur det fungerar:

Jag har också en dröm som jag sparar till, en dröm jag har haft mer eller mindre hela mitt liv. Mer om den snart! Fast om du läste intervjun så vet du vad det är :o)

Stor kram
x S

/ / / /

För ett tag sedan spelade vi in ett avsnitt av Timglaset pod, min tredje podcast i ordningen.

Yasmin som driver podden frågade mig om jag ville vara gäst. Jag svarade att jag måste lyssna på några av de föregående avsnitten innan jag kan bestämma mig. Gästerna lever alla med en slags funktionsvariation (bra ord!), antingen medfödd eller till följd av något som drabbat de under livets gång och jag var orolig för att det skulle vara offerkofta och tycka-synd-metoden. Men oj så fel jag hade!
Under två dagar sträcklyssnade jag på alla avsnitt. Jag grät, skrattade, skuttade av lycka. En gång berördes jag på ett sätt att jag gick in på toaletten i tåget för att kunna gråta ifred. Egentligen anser jag att det borde vara obligatorisk lyssning för samtliga på samtliga avsnitt.

Man påminns om livets skörhet och brutala orättvisa. Om hur mörkt det kan bli. Sedan lyser the human spirit upp allt. Den består och den triumferar. Varje gång jag lyssnat har jag känt hopp och påmints om att se livet som helhet, som något stort, vackert och viktigt. Men också slagits av vilka anpassningsbara varelser vi är. Makalösa livsöden, makalösa revanscher.

Hopp, mina vänner – det är precis vad jag önskar att ni ska känna när ni lyssnat färdigt på avsnittet där jag är med.
Gör som jag, lyssna via iTunes eller öppna upp en ny flik och voila… Glad lyssning!
x S

/ / / /

Min allra första reklamfilm. Jag hjärta den. Jag hjärta regissören Agnes-Lo Åkerlind som fångat mig så fint och så värdigt.
Såg den nu igen och grät stilla, just för att den är så vacker och så sann.

Efter filmen med löparexperten Anders Szalkai presenterar vi nu nästa idrottspersonlighet här på Stories – Shahrzad Kiavash. I mars 2012 låg hon för döden. Svår blodförgiftning. Under en månad opereras hon varannan dag och hennes kropp var på väg att ge upp. I augusti förra året korsade hon mållinjen efter att ha genomfört sitt allra första triathlon. Olympisk distans. 1500 m simning, 40 km cykling och 10 km löpning på ett sätt som hade fått de allra flesta att tappa hakan. 

Det här är Intersports porträtt av triathleten Shahrzad Kiavash som fullkomligt krossade alla odds och tog revansch på livet.”

/ / / /

Kommer hem från Lissabon och hinner knappt landa innan det är dags för damage control. Vad behöver förbättras typ nuuu på en gång? Nummer 1 faller på att ta riktning i öppet vatten. Hoppar i ett iskallt Öresjö med coach Jonas och vi övar, övar, övar. Hur jag ska titta upp utan att sjunka med överkroppen, hur jag ska starta. I Lissabon drog alla iväg så fort startsignalen gick medan jag funderade på vilken arm jag ska börja med. Jonas ber mig ta riktning på ett träd, jag drar åt höger. Han blir arg. Jag blir arg. Han ber mig sluta vara så tjurig.

Intervallpass med Kajsa så att jag nästan spyr. Pushar och trycker tills benen inte går mer. Sedan får vi veta att jag har fått startplats i Skottland. En vecka efter tävligen i Lissabon har varit. Alltså: hemma på måndag. Åker iväg igen på fredag.

Landar i Glasgow och får åka taxi i 40 minuter till en håla mitt ute i ingenstans. Hotellet ligger bredvid motorvägen och sedan finns ingenting inom räckhåll. Närmaste stad är en taxiresa bort. Vilket nerköp från Lissabon, tänker jag när jag kliver in i hotellet.

Sedan följer samma procedur. Briefing, swim- och bike familiarization på lördagen med en signifikant skillnad. Nu pratar folk med mig och alla är trevliga. Whaaat? Dock inte de som tävlar i samma grupp som jag. Aha. Simmar lugnt och sansat den här gången i den mycket invecklade banan med många bojar att runda. En tjej i rullstol simmar med mig och vi stämmer av vid varje boj: Var ska vi titta? Vilka riktmärken hittade du? Vid ett tillfälle simmar vi tillbaka för att vi inte är överens.

På bike cyklar jag med några irländska killar och en tysk tjej. Hon heter Nora och jag gillar henne på en gång. Social med fåordig, typ som jag. Vi tar två av fyra varv på banan och lägger upp en strategi. Pratar om Lissabon. Alla är rörande överens som att det var en ”shit course”. Jag nickar, fast egentligen håller jag inte med. Men sedan tänker jag: Det var ju min första tävling. Vad vet jag? Konstaterar att det är precis som de sa på briefingen, det är en technical course. Två långa backar, varav den ena är i början av banan. Irländarna cyklar hem och Nora frågar om vi ska cykla the run course. Så vi gör det. Den är fin, rak och simpel. Rakt ut, runda konerna. Rakt hem, sväng. Tillbaka. Två varv á 2,5 km.

Race day och 27 grader – minst. Skottarna själva klagar på värmen och medic står redo. När vi radas upp för att gå in på pontonen är jag glad och nöjd över att jag inte vill kräkas eller vill hem. Jag är redo. En tjej i min grupp håller på att ramla och jag frågar henne om hon vill ha hjälp. Alla, inklusive hon tittar på mig som om jag är galen. Vaddå, ska jag bara lämna henne?
Dumt av mig för jag tappar tid. Alla är redan i vattnet medan jag fipplar med mina proteser som har fastnat under våtdräkten. One minut until start, ropar domaren och jag svettas. Alla slots på pontonen är tagna så jag kryper längst ut och hoppar i. Startsignalen ljuder och jag börjar i alla fall med rätt arm.

Blir påsimmad en del men det är ganska lugnt ändå, jag blir inte lika uppstressad som sist. Men så händer det IGEN! Simmössorna simmar ifrån mig. Jag ser de i början men sedan blir de mindre och mindre. Is this real life? Vad tusan är det för fel nu då?! Svär för mig själv i vattnet och fokuserar på min andning för att komma över ångesten. Inte för långt ut till höger nu bara, där är all vass och shit. Sista vändningen tar jag sikte på det glittriga taket som jag hade bestämt och kommer in. Bestämmer för att inte titta i vattnet och räkna huvuden så jag kan räkna ut vad jag har för plats.

Ut i T1 och slås av det igen. Typ enda cykeln kvar. Är vi i Lissabon igen? Har jag failat igen? Fan jag orkar inte jaga. Men har jag något annat val? K ropar: Du är 3 minuter efter, det fixar du. Så jag går ut hårt, skiter i att backen är brant och bara kör. Kör TdF modellen i nedförsbackarna och vinden tjuter i min hjälm. Det är ditt eget jävla fel att du simmar så jävla dåligt skriker jag och trampar. Cyklar om, cyklar om, cyklar om min rullstols-simmarkompis och hon skriker go go go till mig. Nora ropar på andra sidan banan. Jag ropar tillbaka. Ett gäng med unga killar går mitt i banan. Get out of the fucking way skriker jag. Oops. Nu är jag sådär aggressiv igen. K ropar: Du är nära nu, ettan åkte förbi för 40 sekunder sedan.
Cyklar in på bästa tid, yupp. Jag visste det! Big ups till Aktivitus, det där cykelupplägget har gjort underverk.

När jag kommer in på T2 ser jag att hon som är i ledning går ut på löpningen. Jag gör allt jag kan för att springa snabbt men benen är inte med mig riktigt. Jag stannar för att pulsen är för hög och funktionären ropar att man inte får stanna, walk or run. Jag börjar springa igen. Hon cyklar bredvid mig och frågar om jag mår bra. Vaddå ska hon plocka av mig nu? Jag ler, I’m just fine. Hon nickar. Speakern säger: here comes the smiling Swede. Jag sträcker upp mina armar, publiken jublar. Speakern säger: How can she be so happy when it’s so hot? Isn’t it always cold in Sweden? Jag pekar på mitt triathlonhjärta.
Spanska landslaget säger vamos vamos venga Sweden! Vill aldrig att det här ska vara över. Sedan kickar varv två in. Jag ser ettan. Hon är 2-300 m framför mig. Måste knappa in. Springer men är inte snabb nog. När jag rundar sista svängen tar jag i allt vad jag kan. Blåa mattan. Here is the silvermedist, and she is from Sweeeeden, Shahrzad Kiavash! Jag ler, publiken applåderar.

In i mål och duschas i kallt vatten av funktionärerna och de lägger kalla handdukar på mitt huvud. Medic tar min puls och undrar om jag känner mig uttorkad. I’m just happy, svarar jag.

strathclyde-triathlon

Skön stämning bland deltagarna. Alla ligger i gräset och dricker vatten och äter choklad. Jag blir kramad och peppad. Helt stum. Någon från Italien påminner mig om att jag glömt ta av mitt chip, han går med det till domaren. Jag har aldrig sett någon dubbelamputerad springa så naturligt, säger han och klappar mig på axeln.

På podiet. You had great energy out there, får jag höra innan de tar på medaljen. I had so much fun svarar jag. Thank you.
Glädjen är total. Även om jag – ännu en gång – simmande som en liten fjant.

strathclyde-triathlon3

/ / / /