HEJ?

Det är nästan så att det tar emot att skriva här, känns som att ringa upp en vän som ringt i flera månader utan att man svarat och nu ska man förklara sig. Jag kan börja med att säga att jag har saknat er, jag har saknat att ha ett samtal med er, även om det nästan uteslutande är en monolog. Det är lite surrealistiskt varje gång jag trycker på publicera-knappen för då vet jag att nu finns mina ord där att läsa, för  vem som helst.

Jag tänker att vi river av den sista tidens ups and downs så är vi tillbaka i nutid, sedan börjar vi på ny kula du och jag. Vad sägs?

Anledningen till att jag inte skrivit är inte att jag inte har haft något att säga, men jag har mest velat klaga. Klaga på mitt ben som inte läkte för att det fanns en glipa i huden som inte täpptes till, som det blev infektion i och som fick behandlas men inte bara en utan två antibiotikabehandlingar. Glipan är kvar ännu, men det anses som läkt. Sedan skulle jag ha på mig silikonhylsa för att forma benet så att det skulle passa i en protes. Tror ni att det gick bra för mig? Nä, tänkte väl det.
I ett par veckor gick jag runt med hylsan på så mycket det gick, den satt åt ganska hårt men svullnaden i benet vägrade lägga sig och benet såg ut som ett päron. Tanken är att den ska vara konformad. När jag äntligen skulle få en protes (svullnaden till trots) var det ännu en shitleg.

Mitt ben och min kropp kändes som en torkad gren, speciellt underkroppen och jag var så glad när jag fick protesen att jag trodde att jag skulle få vingar och kunna flyga. Tror ni att protesen satt bra? Nä, tänkte väl det. Tung, tyngre än nödvändigt och otymplig. Den satt åt dessutom, men jag kämpade på, skulle ha den på mig. När jag kom hem från sjukhuset pulserade hela mitt underben och mitt lår. Den satt för tight helt enkelt, stackars min blodtillförsel. Jag var ensam hemma då, och tur var väl det för jag skrek alla fula ord i mitt vokabulär och vevade med armarna (ja, vevade). VARFÖR ska alla motgångar komma samtidigt?!

Dagen därpå hoppade jag på ett (protes)ben till sjukhuset igen. Nästan 4 timmar senare hade de sågat, tejpat, sågat, tejpat och gipsat(!!!!) min protes. Nu fungerade blodcirkulationen men tror ni att jag kunde stå upp och belasta? Nä precis.

Linus, min ortopedingenjör som var på semester när första protesen tillverkades har gjort massor för att få protesen att sitta bra men han höll med om att det behövs en ny för den jag har är inte optimal eller ens okej för att var helt ärlig.

För ni förstår, jag är inte arg och frustrerad över att jag inte kan gå ordentligt eller att protesen är FUL som stryk och tung, jag är så ledsen för  att benet gör ont, precis som det gjorde innan operationen. Då har det ju varit oerhört dumt att operera bort ännu en bit, genomgå sådan lång konvalescens och skiten är densamma.

Sådär, färdigklagat! Fortsättning följer på denna, numera följetong om ett idiotiskt högerben. BEN. Man blir så trött va.

Men nu över till the fun stuff. För så är det i livet, roliga saker händer också. Man kan bara inte njuta av de på det sätt man skall och bör för man orkar inte. Skiten suger osv.

Jag höll två föreläsningar på Forskning- och Kvalitetsdagarna på SÄS/Borås, det är alltså sjukhuset som jag låg inne på här hemma. Jag hade ett infekterat ben men det kändes väldigt viktigt att närvara ändå. Jag lade upp en bild på min instagram några dagar innan föreläsningen och berättade att benet blödde mycket, att det visat sig vara en infektion och att läkaren ordinerat strikt vila. Då var det någon som jobbade på sjukhuset som skrev: Men du håller väl din föreläsning ändå? Vi är många som vill lyssna!

Jag roades och inspirerades av den kommentaren. I aim to please (: Första dagen var det knökfullt och de berättade att folk hade köat i en halvtimme för att få lyssna på mig. Föreläsningen skulle filmas och sändas i två andra åhörarsalar som låg i anslutning till där jag satt och jag såg hur de nekades att gå in, det var fullt hus där också. Mina händer darrade lite, såsom de alltid gör när jag blir nervös men jag är nöjd med föreläsningarna! Publiken var aktiva, de nickade, skrattade, gjorde lyssningsljud, fällde tårar och applåderade. Som talare är det en väldigt speciell känsla. Värd all nervositet i världen.

Dag 2 skulle feedbacken vara omedelbar, den skulle vara mätbar i och med hur många som ville lyssna idag. Om det var färre skulle det inte vara bra, tänk om ingen skulle komma. Mina händer darrade ännu mer när jag såg att det var ännu längre kö idag.  Hurra! Sjukhusdirektören såg till att det blev en twist i plotten och utmanade mig till att göra en Boråsklassiker: cykla, springa, simma och åka längdskidor. Jag tänker att jag tar det nästa år. Med två ben.
Tack till alla som kom fram, mailade och skrev på Facebook att ni uppskattade min föreläsning!!

SAS-boras-shahrzad

Sedan skickade Fitnessguru ett krya-på-dig-paket med deras nya superfoods. Hur omtänksamt? Gojibären!! GOJIBÄREN! Täckta med mörk choklad. De är slut för länge sedan, resten ska jag ge mig på snarast!

fitnessguru-s

JBL skickade över en trådlös högtalare Charge 2+, för att göra mig glad. Den kopplas via Bluetooth till mobilen exempelvis så slipper man fippla med hörlurar. De antog att jag hade massa dötid och visste nog att jag har en grej för podcasts. Jag mosade igenom en hel del avsnitt. Upptäckte bland annat P3:s dokumentärer. Har ni hört dem? Högtalaren är dessutom stänksäker, det får jag återkomma om när jag tar med den till poolen eller beachen (:

JBL-charge2

Jag höll ett par föredrag till. En av de mer otippade var på Borås Fältrittklubb. Mysigt! Här har ni lite bilder därifrån.

boras-ridhus1

boras-ridhus2

boras-ridhus4

boras-ridhus3

Sista bilden är min favvo, alla ser så glada och engagerade ut.

I söndags var det julfest på Simklubben och det var luciatåg, cozy även om det inte verkar bli någon snö att skryta om i år. Det var även en prisutdelning för de som utmärkt sig lite extra under året. Jag gömde mig i ett hörn med min dåliga protes, hade lite ont och försökte vara osynlig när jag under prisutdelningen hörde mitt namn. Okej, jag hade precis mosat i mig en korv med bröd också. ”För en fantastisk resa och prestation med nya tuffa förutsättningar i livet. Under ett års tid har hon lärt sig simma, cykla och springa för att slutligen genomföra en olympisk distans på World Triathlon Series Stockholm. En bedrift som inspirerar många i sin träning, allt går om man vill!!” sa speakern och jag insåg att han pratade om mig.

Generad och med korv i munnen tog jag emot priset. Vilken ära! Tack bästa Simklubben Elfsborg för att ni ser mig och lyfter mig.

SKE-prisutdelning

Nu återstår bara en händelse, men den är så stor och så signifikant att vi ska prata om den i nästa inlägg – när jag stod på scenen i TEDxGöteborg. Med all säkerhet det mest grandiosa och ärofyllda uppdrag jag någonsin fått.

Kram så länge!
/S

/ / / /

6 comments

    1. Tack snälla fina Anna! Inga som finns planerade nu, utan det är enbart föreläsningar som jag blir anlitad av någon annan att hålla. Jag skriver på bloggen ifall det blir några öppna föreläsningar i framtiden. Hoppas att träningen flyter på bra.

      Stor kram
      /S

  1. Kära Shahrzad. Hag får sorg men också enorm glädje i hjärtat när jag läser din blogg.
    Beklagar all smärta och besvär men om det är någon som orkar komma ur motgångar ännu starkare och mer motiverad än innan, så är det DU.
    Du är min hjälte och jag tycker så mycket om dig.

    Kram
    Amir

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

you may like this post