GOLIAT

Jag har fått mig en känga av mina vänner som tycker att jag är dålig på att blogga. Vanligtvis tänker jag att jag ska skriva när något signifikant händer (vilket är ganska sällan) men nu har jag lovat att bli bättre på att skriva, även om det mer vardagliga. I aim to please (:

Först kan vi ju diskutera min jetlag, den var inte rolig. I lördags hade Kajsa och Onyx anmält mig till ett lopp här hemma i Borås som heter Kretsloppet. Vi sprang 5 km och jag hade inte ätit eller sovit på 40 timmar, såg knappt någonting och var illamående av trötthet men jag är inte den som är den. Var väldigt orolig för hur löparproteserna skulle sitta då jag inte sprungit sedan Stockholm triathlon och var svullen från flygresan. Det var med darrande händer som jag tog på mig proteserna, men de satt bra. De första två kilometrarna kändes helt okej men sen fick jag håll (???) Can’t catch a break, men jag sprang in i mål lite sådär snett som man gör när man har håll. Trodde att jag skulle somna gott på natten men icke.

Dagen därpå hade jag sådan träningsvärk att det var pinsamt men jag har hållit i träningen ganska bra den här veckan, gått på pass och tränat själv. Även om det är mycket annat som tagit min energi och min tid, jag berättar om det när jag lyckas pussla ihop mina egna tankar.

Sedan har jag varit lite bölig hela veckan, kanske är det för att jag inte sover ordentligt. Kanske är det för att livet är så rörigt just nu. Har liksom haft känslorna utanpå och fällt tårar för minsta lilla. Blev stannad på gatan igår av någon som hade följt mig och hon sa så mycket fint. Vanligtvis blir jag rörd och oerhört tacksam men kan ändå hålla ihop det, igår rann tårarna utan hejd. Idag ringde klockan 05:45 och jag gjorde kullerbyttor i sängen för att väcka kroppen till liv. Kajsa hämtade mig och vi körde ett styrkepass, sedan körde hon mig till simhallen och det var dags för ett pass med coach Jonas. Jag trodde det skulle gå käpprätt när jag varit borta från poolen så länge men jag kände mig verkligen som fisken i vattnet. Det var tyst, följsamt och kroppen gick igång av sig själv även om andningen inte riktigt var i synk. I slutet av passet simmade jag 25 x 20 med start var 40:e sekund och jag såg Jonas gå längs kanten och göra tummen upp i ögonvrån. Kanske första gången sedan jag kom hem från NYC som jag verkligen kände mig lycklig.

Det är något säreget med simhallen, kanske är det doften av klor, kanske är det den kvava luften, kanske är det lugnet i de tomma banorna som ger mig frid, som gör att jag släpper garden. Idag när jag gick in spelades den här låten och jag tänkte på vad som komma skall på måndag.

Laleh, hon är fin. Så tro på mig för jag vet att du är modigast, du kan…

/ / / /

1 Comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

you may like this post