Currently Browsing "Mitt Kent-hjärta"

Klockan ringer men jag har redan varit vaken i över en timme nu. Svetten klibbar fast badrocken som jag somnat i mot hela kroppen. Sätter mig upp på sängen och sjunger: ”Vi tog biiiiiilen till Roosevelt för att hämta kidsen, innan vinterloven
. De stod på leeed
, de sjöng i köööör. Det kändes som de sjöng för oss, en allra sista sång. Vi är på flykt igen, både jag och du. Vi kommer från nån annanstans än där vi är just nu. Åh dom sjöng för oss, en sista gång
, en sista sång” och två varma, runda tårar trillar ner för min kinder. Jag torkar de snabbt så att Kajsa inte ska se och tar på mig benen. In på toaletten för att borsta tänderna och Jockes röst fortsätter eka i mitt huvud.
”Vi lämnade blodstänk i spååååren men i minnet blåser vindarna. Dina wayfarers i ditt hår” Jag forsätter med tandborsten i munnen: ”Du grät solvarma tåååååååårar” och där brister det totalt. Tar tag i handdukshållaren på väggen för att inte falla ihop fullständigt. Det är inte för att jag är rädd eller nervös, men känslorna bara väller över, som en vattenflaska som är fylld till max, när varje extra droppe förstör hela balansen. Idag är det dags. Idag förverkligas den ultimata drömmen.

Beställer omelett till frukost men kräks nästan över hela tallriken av doften av ägg. De har vattenmelonjuice och jag dricker glatt tre fulla glas, hoppas inte Kajsa säger att jag måste äta mer nu. Hon säger inget som tur är och vi går tillbaka upp till rummet. Provar mina cykelproteser och försöker springa runt där det finns plats. Tar på mig tävlingsdräkten och näsbenet pirrar igen. Jag rynkar på näsan mot min egen spegelbild innan pirret sprider sig längre upp. KIAVASH – SWE och det hugger till i bröstet. Jag slår mot mina pectoralis major, sådär som Phelps gör innan han ställer sig på startpallen. Och jag funderar på om han någonsin är nervös, om han någonsin tvivlar.

Vi går bort mot tävlingsområdet och det är full rulle, surrigt som det alltid är. Checkar in mitt equipment en sista gång, sätter på race tatueringarna och fäster klisterlapparna på proteser och hjälm. Kort tid för warmup på cykel och löpning. Kajsa hämtar Apple och jag blir alldeles bubblig på insidan. Jag älskar min cykel, ÄLSKAR. Tar ett varv på banan, först lugnt sedan ställer jag mig upp i svängarna och till sist kör jag några spurter för att väcka benen. Känns fint. Jepp. Springer kort på run course. Hoppar på ett ben, hoppar på sidan, lyfter benen. Jepp.

In i transition för att ställa i ordning mina saker. Testar att ta på mig hjälmen några gånger, ställer löpproteserna på vardera sida av stolen, sätter kepsen jag ska springa i upp och ner och ställer vattenflaskan med resorb i i min låda. Växlar ner och lägger pedalerna rätt så jag kan komma på cykeln fort. Memorerar var jag har min plats och pussar min cykel hejdå. Vi ses snart Apple, jag kommer längta efter dig. Vi kommer få det tufft jag och du, men vi ska kriga ihop. Klappar henne på ramen och går iväg.

shahrzad-rio44

Tar på mig våtdräkten lite halvt och Kajsa oljar in mina armar och ärmarna på våtdräkten likaså. Värmen är på väg in över Rio och det klibbar på ryggen. Det kommer bli sjukt varmt under loppet, 29 grader enligt väderprognosen. Vi ställs upp inför läktaren i nummerordning och TO leder in oss på den blåa mattan. Inte ett enda ord utväxlas mellan oss tjejer. Alla stirrar rakt fram. TO säger: Smile girls, you are writing history today. Pirrar i min näsa igen och jag blir så innerligt glad. Det här ÄR stort. Vi är med och inviger vad som förhoppningsvis kommer bli en lång karriär för paratriathlon inom Paralympics. JAG är med och skriver historia tänker jag och när speakern säger: From Sweden, Shahrzad Kiavash sträcker jag på ryggen, knyter nävarna och lyfter armarna mot himlen, ler stort mot läktaren och hör applåderna. Sedan tar jag nöjda steg tillbaka mot golfbilarna som ska ta oss till pontonen.

Alla väljer att simma ut till starten utom jag. I piren kan de mitt namn nu, welcome Shahrzad, och de tar min hand till båten. Funktionärerna tar mina proteser och vi åker mot pontonen. Jag frågar om jag får hoppa i vattnet, vill försäkra mig om att jag minns hur vattnet känns. Sedan sitter vi alla och svettas i våra våtdräkter.

shahrzad-rio

Klockan visar 09:44 och det är exakt 19 minuter kvar. Jag stirrar ut mot horisonten och känner mig för första gången inte paralyserande nervös i simstarten. Bojar på höger, höger, vänster, vänster, vänster och sedan hemåt. Jag tittar på huset med hålen på fasaden som är mitt riktmärke hemåt och andas lugnt. I got this. Jocke kommer tillbaka: ”Det kommer bli en kylig natt. Det kommer bli en ensam natt. Men jag skulle inte ändra nåt…”

Leslie, en till TO påminner oss: You should be very proud of yourselves, we are so proud of you. Go out there and give it your all.
Vi hoppar in i vattnet, en hand på räcket.

shahrzad-rio21

shahrzad-rio39

Så kommer det jag gillar allra minst. Rösten som säger: on your mark. Och så börjar klockan ticka.

Jag går ut lugnt, har bra koll på första bojen, även om jag vet att gapet växer mellan mig och de andra.

shahrzad-rio20

Tar den första bojen, den andra. På väg till den tredje bojen är simningen som allra värst för då kommer vågorna diagonalt och man slängs runt en del. Så jag tar riktning några extra gånger och ser fortfarande simmössorna framför mig. Bra Shahrzad, bra. Du är grym, du gör alldeles rätt.

shahrzad-rio19

Tittar på mina armtag under vattnet och tänker på vad Jonas skulle säga nu: Dra armen intill kroppen, dra med hela sidan av kroppen. Tar den sista bojen och vänder mig mot huset, mitt sista riktmärke. Nu är det snart över. Känner en våg i ryggen och gungar med. Anpassar mina armtag och känner att det går snabbt nu. Men inga simmössor kvar.

shahrzad-rio37

Ökar frekvensen, grymtar under vattnet och mjölksyran kommer i axlarna som ett brev på posten. Jag hör Jocke: ”Och du log genom fräknarna, med tårar i ögonen. Allt finns i ögonen.”
Gör en fin simning till stranden, vänder mig och sätter mig på brädan medan funktionärerna bär ut mig från vattnet.

shahrzad-rio38

En våg sköljer över oss men de står stadigt. Två av de försöker ta den mesta impacten från vågen. De är så himla fina funktionärerna, de har övat på varandra i flera dagar nu för att kunna hjälpa oss på bästa sätt.

shahrzad-rio7

Försöker andas ner min puls men det går sådär asså. Folk applåderar och skriker.

shahrzad-rio8

Jag hör Hans som säger: Bra Shahrzad, nu har du det allra roligaste kvar. Han har alldeles rätt.

shahrzad-rio17

När jag drar av mig våtdräkten tippar stolen nästan över.

Torkar benen och och hör Kajsa bakom mig. Du har knappt 2 minuter till sista. Till den som är först då? ropar jag. Inget svar. Svara mig, skriker jag.

shahrzad-rio4

shahrzad-rio28

shahrzad-rio42

Upp till T1 och proteserna gör så ont.

shahrzad-rio11

shahrzad-rio1

shahrzad-rio27

shahrzad-rio6

Försöker komma upp på tå för att kunna gå snabbare men det går inte. Slänger allt i min låda, tar hjälm och glasögon och går ut så snabbt jag kan.

shahrzad-rio5

shahrzad-rio10

shahrzad-rio22

Men det går inte fort, jag ramlar nästan baklänges och håller fast i cykeln.

shahrzad-rio26

shahrzad-rio23

Jag räknade ut dagen innan att om jag ska cykla banan som är på ungefär 23 km på 40 minuter måste jag hålla ett snitt på 33,5 km/h. Klickar på cykeldatorn men lyckas inte klicka i foten. Skiter i det och kör ändå, klickar i så börjar det.

Lyckas hålla högt tempo i första varvet och går in på varv två strax efter 10 minuter.

shahrzad-rio24

Okej, måste cykla snabbare, måste cykla smartare. Det är ganska kraftigt med motvind halva banan, där växlar jag ner och kryper ihop och när jag har vinden i ryggen ligger jag och trampar tyngre i bocken. Många svenskar längs banan som ropar men för första gången någonsin stänger jag av, jag ser ingenting, hör ingenting. Ser mina motståndare ibland och men vill inte ens kalkylera, vill bara cykla. Vill bara framåt.

shahrzad-rio34

shahrzad-rio2

Fyra skarpa turns per varv, i varje sväng tappar jag hastighet, efter varje sväng ställer jag mig upp och trampar igång snabbt. Andra varvet tar mer än 11 minuter men jag känner mjölksyra. Inte mycket men det finns där. Fan, fan, fan.

shahrzad-rio9

I transition står Kajsa och ropar: Du har knappat in nu, det är inte långt kvar. På tredje varvet ser jag Spanien och jag vet att jag har henne. Ställer mig upp och rycker iväg, går om och trampar allt vad jag har för att komma så långt bort jag kan. När jag går in på varv fyra säger Kajsa att det handlar om en minut tills jag har passerat nästa.

shahrzad-rio43

Jag vet att det finns, jag vet att benen kan, jag vet att kroppen vill. Men jag slarvar här, jag vet inte vad som hände med mig och jag vet inte vad som störde. Jag tror att det var för att jag insåg att jag inte kommer kunna hålla mig på 40 minuter som jag hade planerat. Jag slarvar, på det viktigaste loppet någonsin. Tappar mitt tunnelseende och tänker för mycket på det som händer runtom. Kanske det största misstaget under hela tävlingen.

In på T2 och Kajsa hetsar bakom mig.

shahrzad-rio13

Jag är systematisk, ställer in cykeln, av med glasögon och hjälm. Sätter mig ner, tar av cykelben. Torkar benen. Byter ben. Dricker vatten. Jag tycker att jag gör det bra. Kajsa är helt berzerk bakom mig, hon säger att jag ska skynda mig. Och hon ligger med halva kroppen vikt över skyltarna som skiljer oss åt, om hon var lite närmare skulle hon ta tag i mig och lyfta iväg mig. Jag blir nästan arg och vill säga att jag gör det skitbra och hon ska faktiskt bara vara tyst. Men sedan ser jag Spanien på väg in. Då blir det en sjuhelvetes fart på mig, fipplar med kepsen och drar upp sleevesen på mina proteser på vägen.

Kajsa hade helt rätt. Jag gör en katastrofal transition. Över en minut tappar jag här. EN MINUT. Visst att de nästan alla de andra tjejerna har en protes att byta medan jag har två, men det är inte good enough. Visst att de kan springa med cykeln medan jag stapplar som en giraff med dålig balans och alldeles för låg IQ, men det är inte good enough. Det är inte okej att T2 går på 02:21. Det är riktigt jävla dåligt.

När jag sprang ut sa speakern mitt namn och jag släppte allt i några sekunder. Jag höjde än en gång armarna när jag passerade läktaren, mitt triathlonhjärta skipped a beat när jag sprang över den blåa mattan till publikens jubel. It was Brucies time to shine. Sedan in i min tunnel igen.

Går ut i löpningen med riktigt bra feeling ändå (jag har ju inte fattat ännu att min T2 var så pass sakta som den var).

shahrzad-rio30

När vi sprang sista passet hemma sprang vi i ett lugnt tempo där jag och Kajsa pratade mer eller mindre hela tiden på strax över 24 minuter. Så på tävling tänkte jag att jag kan köra sub 24. Det finns där. Det var i alla fall vad jag trodde. Vi hade lagt upp löpningen så att jag går ut lugnt den första biten för att få bukt med pulsen och för att benen inte ska stumma helt och på andra varvet går jag ut hårdare och sista kilometern växlar jag upp och sista 400 metrarna, ja då kör jag in i kaklet. Jag kände mig väldigt nöjd med detta upplägg. I mitt huvud var det precis så jag gjorde.

shahrzad-rio41

Andningen låg högt upp i starten, men jag andades som vi övat och det kändes bra halva första varvet. Sedan kom då denna magiska hejarklack som hörs och känns så tydligt när man springer. Känslorna kom igen och jag drog ner min keps så den täckte halva ögonen. Slog på mina dimljus som Kajsa lärt mig, då halvblundar man för att zooma ut från allt som händer runtom. Sista halvan på första varvet kom tröttheten och hettan över mig, tänk om jag inte fixar det. Min mun är torr, saltig och smakar hav.
In på blåa mattan igen och Kajsa ropar att det går för sakta, att jag måste öka på det här varvet om jag ska kunna springa ikapp Japan. Jag förstår inte, jag springer ju snabbt redan.

shahrzad-rio16

På andra och sista varvet är det sådant jubel och jag hör SVÄÄÄÄÄRJEEE så högt att jag inte kan låta bli att le under min skärm på kepsen. Publiken ser det, de applåderar och visslar och jag ser den svenska flaggan vifta i mitt ansikte när jag springer förbi. Jag vet inte om det går riktigt att sätta ord på det så att det gör känslan rättvisa men jag ska försöka:
Det är inte alls det att jag inte känner mig svensk, eller inte iransk för den delen. Jag tror att vi andra generationens invandrare är fast i en gråzon. Det är ett mellanförskap, jag är inte hundra procent svensk och om du frågar någon som bor i Iran är jag en turist i mitt hemland, jag är benägen att hålla med. Jag har aldrig vetat vad jag är och i ärlighetens namn har jag aldrig brytt mig heller. Jag är Shahrzad liksom, nothing more, nothing less.
Men jag är b a r a svensk och mer svensk än någonsin när jag tävlar i Sveriges landslagsdräkt. Det är en dundervåg av stolhet och lycka när någon ropar Sweden efter mig, eller som i Rio när det var svenskar på plats som ropade heja Sverige. Det är en känsla av tillhörighet till någonting större än mig själv. Det är enormt att någon viftar med de blågula färgerna i mitt ansikte, för just där och då ÄR jag de blågula färgerna. Det är svårt att inte bli berörd, det är svårt att inte ta till sig det, och för lipsillen inom mig är det svårt att inte gråta. Så jag drar skärmen ännu längre ner, så långt ner att jag inte ser någonting framför mig längre.

shahrzad-rio40

Nu längtar jag bara till svängen, för då är det 1,25 km kvar. I svängen kommer trötthetsgråten över mig, jag är så håll-käften-trött, kinderna brinner och allt smakar salt.

shahrzad-rio33

shahrzad-rio12

Jag lyfter kepsen, om än några millimeter. Aldrig mer ska jag köra triathlon. Aldrig. Vem gör såhär mot sig själv? Vem utsätter sig själv för detta hets? För denna utmattning? Mina ben kommer vika sig under mig vilken sekund som helst. Tänk om jag dör. På riktigt. Men får inte känna något nu. Var är Japan nu då, var är du så jag kan ta rygg. Vad kan det vara kvar nu? 6 minuter? Måste fokusera, är alldeles för tankspridd. Jag börjar räkna mina steg. 1 2 3 4 …. framtill 30. Sedan börjar jag om, allt för att slippa tänka på smärtan.

Jag börjar se målet. Håll ut nu Shahrzad, du har lite kvar. Så ser jag Japan. Men hon är för nära mållinjen för att jag ska hinna passera. Eller? Eller? ELLER?!?!?! Jag tar fram de sista krafterna inombords och springer mot mål.

shahrzad-rio31

Kanskeeee, kanske.

shahrzad-rio15

Njaaaa, spring snabbare, kom igen benen, näee, helvete.

shahrzad-rio32

Det kommer inte att gå, neeeeej.
24 sekunder bakom.

shahrzad-rio18

Funktionären tar tag i mig. Water är allt jag får fram.

shahrzad-rio29

Någon lägger en kall handduk på min nacke. Ahhhh.

shahrzad-rio36

I tältet sänker jag två flaskor vatten och får iskalla handdukar på benen. Blundar i någon minut. Så är det som att någon hämtar ett suddgummi och börjar sudda bort. Allt försvinner. Tröttheten. Utmattningen. Värmen. Mjölksyran. Smärtan. Stumheten.
Reboot. Systemet startas om.

Fighterhjärtat börjar slå i rätt takt igen, det bankar stadigare och mer bestämt än någonsin i bröstkorgen.
Det är som att det talar till mig: Shahrzad, det finns så mycket mer, jag vet det – du vet det. All we have to decide is what to do with the time that is given us.
Och precis där och då börjar jag planera inför nästa lopp.

/ / / /

Fan Shahrzad, jag försökte ju glömma dig, radera dig ur mina minnens bank, tömma kontot. Men du är som den där första olyckliga kärleken, den som ärrar ett oskuldsfullt och orört hjärta, djupa sår som lämnar spår, oavsett hur lång tid som passerar. Sedan din dödsdag förra året har jag försökt glömma dig, har försökt lämna dig och alla dina minnen bakom mig. Kanske för att glömma, kanske för att kunna läka färdigt. Tänka att jag är jag och du och du.

Lyckades ganska bra den första biten efter din tredje dödsdag. Tänkte på triathlon, prestation och glory.
Men sedan kom den; hösten med allt vad det innebar. Så låg jag där på Sahlgrenska igen, inte alls redo för att re-amputera benet. Men det var inte vad jag sa till andra, jag sa att jag var fast besluten att få bort biten av mitt högerben som gjorde så ont. Du visste det däremot, du visste att jag inte ville, att jag ville vara färdig med allt som rör det som hände för 4 år sedan. Jag ville vara färdig med dig.

Kanske är det för att det är för smärtsamt, kanske för att det bara finns ett visst antal tårar man kan ge någon eller kanske var det för att det var andra förluster att handskas med under hösten, men återigen var jag så jävla ensam. Alla var upptagna med sitt.
Jag var ensam när de tog in mig på operation, jag väntade ensam på att få åka in i salen. I salen var jag ensam tills det att jag sträckte ut handen för en sköterska att fånga, när hon äntligen gjorde det fick jag ro. Jag var ensam när jag vaknade upp, ingen stannade hos mig och jag var ensam på natten. Och jag var ledsen, lämnad åt mitt öde och jag delade rum med någon som gnydde sorgset i sömnen och grät när hon vaknade. Men plötsligt kände jag hur du dök upp. Jag pratade med dig och du pratade tillbaka. Du var sådär cool, obrydd och tuff som jag minns dig och du upprepade: Ensam är stark. Vad trodde du? Att någon skulle bry sig? Du är lika ensam som jag var. Du är fortfarande jag, hur mycket du än försöker.

Shahrzad – alla drog och slet i dig, du var allas klagomur men sällan var det någon som ville lyssna på dig, ingen ville veta var någonstans det sved i ditt hjärta av alla sår. Ingen som ville plåstra om. Ensam är stark, tänkte du och gick vidare. Kanske var det också därför du blev sjuk. Kanske är det också därför jag kom så långt. Så är det med starka människor, alla tror att de håller genom allt.

Så föll sig också hösten för mig.

När jag grät uppgivet och sa att jag vill träna, inte ligga raklång i sängen sa de att jag ska se det som en viloperiod. Jag hade ju tränat så mycket innan triathlon. När stygnen togs bort och smärtorna var för mycket och hantera sa de att det går över, ta medicinen läkaren skrivit ut. När jag försökte träna och kröp runt på golvet så knäna fick blåmärken sa de att jag har för bråttom. När det blev infektion på infektion tyckte de att det var otur. Det går över. Ingen brydde sig tillräckligt mycket för att förstå att det handlade om gamla sår som aldrig läker. En gång biten av en orm, och man kan bli skrämd av blotta synen av ett rep. Rädslan över att inte kunna fungera som vanligt igen. Rädslan över att benet ska göra mer ont nu. Rädslan över att misslyckas igen.

Du påminde mig om ditt livs motto: Ensam är stark. Jag hade glömt det. Och jag inser nu att våra öden är nystade i varandra, sådär trassligt som om det aldrig kommer gå att ta isär, hur mycket man än försöker. Men Shahrzad, jag vill inte försöka längre, jag inser det nu. Jag är inte jag och du är inte du. Jag är du och det är vi mot världen.

Jag blir din skugga, jag blir den du aldrig ser
Låt mig bli din skugga, jag skadar dom som ler åt dig
Jag blir ögon på din rygg
Låt mig bli din skugga och du bli min

/ / / /

Eller hur? Vi har väl inte det?
Tre dagar kvar sedan åker det här förbannade gipset förhoppningsvis av. På torsdag har jag tid på Sahlgrenska och jag hoppas att det har läkt ihop fint under gipset och att läkaren kan dra stygnen så jag kan börja leva igen. Har mest legat i sängen och tynat bort de här 15 dagarna.

Hade förberett mig himla bra och läst på om vilka livsmedel som främjar sårläkning, mamma hade handlat allt från min långa lista men jag har inte lyckats få i mig mycket och det jag kunnat äta har jag inte lyckats behålla. Dumma, dumma morfin. De senaste dagarna har jag kunnat hålla mig till en tablett om dagen och illamåendet börjar sakta bli bättre. Atti och K var här i helgen och det gick alldeles för snabbt men det var skönt med sällskap, man hinner inte reflektera alltför mycket kring sina begränsningar då.

Denna vecka har jag mycket att stå i, min mailbox är full med flaggade mail och jag har två föreläsningar nästa vecka som jag inte kan komma ifrån. Väldigt tråkigt att behöva föreläsa med ett fungerande ben men nu är det såhär. Jag har också varit tvungen att tacka nej till mycket nu framöver, bland annat en spännande reklamfilm (!!!) men jag försöker förlika mig med tanken att den här operationen är till det bättre, även om det är jobbigt nu. Som alltid är Kent plåstret på mina sår, både på de som syns och de som inte gör det.

”Bara gör, biter ihop och håller käften”

/ / / /

Domen föll på den sista fredagen i maj. Det hade gått två månader sedan jag blev sjuk. Jag åkte med sjuktransport från Borås sjukhus till Sahlgrenska i Göteborg. Mamma åkte med mig i ambulansen.

Som tysta tunga steg på väg mot dig

Någonstans kanske jag anade, men jag hoppades. Jag är väl en ofrivillig optimist.

Och med lien på svaj så väntar din gamle vän…

Väl på Sahlgrenska fick jag vänta länge i ett undersökningsrum på att teamet skulle dyka upp. Bertil Romanus var först på plats – läkaren som varit min patientansvarige när det kom till mina ben. Han hade opererat benen och försökt få liv i dem. Han är förbi pensionsåldern men han arbetar fortfarande, både i Sverige och utomlands, ofta just med meningokockpatienter och min pappa hade ringt honom och vädjat att han ska ta sig an mitt fall. Andra läkare ville lårbensamputera mig, men inte Romanus, Han krigade för varje centimeter. Han brydde sig på riktigt. Sedan kom ett helt gäng av människor. Tumörläkare, ortopeder, plastikkirurger, kärlkirurger. De berättade för mig att de ska ha en konferens i ett mötesrum i närheten där de skulle titta på foton på mina ben och diskutera sjukdomsförloppet. Mina föräldrar skulle vara med på det mötet. Sedan skulle teamet informera mig om hur vi ska gå vidare med hela bensituationen. Jag fick stanna kvar i undersökningsrummet med en sjuksköterska. Jag vill minnas att hon var nervösare än jag var, men hon höll mig sällskap och var mycket trevlig.

Det tog kanske en halvtimme. Teamet kom inte tillbaka. Romanus, en av kärlkirurgerna som också var min pappas vän, mina föräldrar och traumaläkare/ortoped Hans Granhed kom tillbaka. Jag antar att de andra läkarna helt enkelt inte orkade vara där när jag fick beskedet. Jag förstod direkt, mammas ögon var helt tomma, pappas vän undvek ögonkontakt och Romanus hängde med huvudet. Pappa, honom kunde jag inte ens titta på.

Doktor Granhed satte sig vid min brits och såg allvarlig ut. Den mannen har pondus. Han sa: Jag är den som pratar för hela teamet. Vi har tittat på dina bilder och vi anser inte att det finns något att rädda. Vänsterbenet blir en underbensamputation. Högerfoten kan vi behålla men den saknar fotsula och vi måste ta hud från baksidan av din axel och inte ens då är jag säker på att den går att rädda, i bästa fall blir det en tass. Så min åsikt är att vi behåller så mycket av benet som vi kan.

Inget gulligull. Ingenting. Hårt och bestämt.

Jag tittade vädjande på mina föräldrar. De var förkrossade. Mamma knöt sina knytnävar. Pappas vän stod längst bak i hörnet av rummet och hade tårar i ögonen. Ingen sa något. Jag sa: Okej, gör det ni behöver. Inga tårar, detta var inte rätt tillfälle att mesa.

Granhed sa: Vi tar det på måndag, så du har helgen på dig att smälta detta.

Sömnen kom och du som låg så rätt i tiden
Domen föll som tårar mot din skärm

Romanus och Granhed är hjältar i mina ögon. De är de enda läkare jag träffat som inte sagt att jag inte kommer kunna leva ett normalt liv. Romanus sa: Det här är jobbiga nyheter men det finns många dubbelamputerade som lever normala, värdiga liv, har du hört talas om Oscar Pistorius, även kallad Blade Runner? Jag hade inte det då. Granhed fyllde i: Du är ung och har hela ditt liv framför dig, det vore inte bra att dra ut på din tid i sjukhuset. Vi vill få ut dig härifrån så fort som möjligt så du kan rehabiliteras, få dina proteser och gå tillbaka till ditt liv.

Jag var inte mottaglig just då, sorgen och besvikelsen hade tagit över. Jag minns att jag tänkte att de här människorna måste vara galna, vadå liv? Det finns inget liv efter detta, men jag nickade och höll med. Sedan gick dem.

Mina föräldrar sa något men jag minns inte ens. Jag försökte bara att inte brista ut i någon form av hysterisk gråt- och skrikattack. Jag ville åka hem själv i ambulansen sa jag.

Väl i ambulansen grät jag, hela vägen från Göteborg till Borås. De jävlarna skulle ta mina ben.

Du förlorade ditt krig, du står ensam kvar
Och ingen kommer till ditt försvar

Jag fick vara hemma från sjukhuset den helgen, ironiskt nog kallat permission. Mamma och pappa skulle sköta mina mediciner och byta förband.

Jag låg mestadels i fosterställning. Grät. Sov. Svor. Vägrade äta. Mamma försökte distrahera sig och spenderade helgen med att maniskt tvätta hela utsidan av huset med högtryckstvätt. Pappa hämtade en kudde och låg bredvid mig och bara tittade på mig. I vissa situationer finns det verkligen ingenting man kan säga.

När tystnaden bröts på söndagen frågade pappa vad det var jag tänkte på, hur gick mina tankar? Jag hade aldrig haft en längtan att ha barn, jag hade inte ens funderat på det. När jag blev sjuk var jag 28 år och levde ett, i mina ögon, mycket fint singelliv i Sveriges huvudstad. Barn var inte ens på min radar. Men jag svarade: Minns du alla gånger vi har varit på semester? Och föräldrarna brukar bada i poolen med sina barn? Barnen plaskar med sina armar och ben och är både glada och rädda på samma gång? Jag kommer aldrig att kunna göra det.

Är det inte underligt att man plötsligt längtar till något man tror att man inte kan få? Jag vet inte varför jag inte trodde att människor med proteser kunde bada men det gjorde ont i mitt hjärta att jag måste sitta vid poolkanten och titta på när mina barn plaskar i vattnet. Jag tillade: Om någon ens kommer vilja ha barn med mig. En halv människa utan ben.

På måndagen åkte vi till Mölndals sjukhus och Granhed kom dit efter 17 någon gång. Han satte sig vid min säng och berättade hur operationen skulle gå till. Han skulle bara ta en kaffe och en glass och sen skulle vi ses i operationssalen. Han var hård och bestämd som på fredagen. Pondus.

Vi har räknat mina operationer till över 40 stycken och mamma eller pappa var alltid med i operationssalen tills det att jag sövdes för jag ville att de skulle vara det sista jag ser innan jag sövs, och personalen var snälla nog att låta dem, även om jag inte tror att det är standard. Idag fick båda vara med i salen. De stod alltid vid sidan tills att personalen kopplat in alla maskiner och när medicinerna sattes igång kom en av de och satt vid min sida och påminde mig om att jag ska tänka på något fint. Jag gjorde alltid det. Jag tänkte på alla stränder jag ska besöka, hur det känns med varm sand mellan tårna. Eller så tänkte jag på när jag var liten och sprang genom sprinklers i någons trädgård, hur det kändes att gå på det dyblöta gräset. Jag tänkte på att jag ska åka till New York som var min drömresmål eller så tänkte jag på mina högklackade skor som väntade på mig i garderoben. Ni vet, happy thoughts.

Narkossköterskan gjorde det vanliga, han kopplade in blodtrycksmätaren, satte på EKG-lapparna, kopplade in slangen som sövningsmedicinerna skulle komma från till CVK-slangen jag hade i min hals, gav mig en extrados kortison och smärtstillande. Det vanliga, jag hade varit med många gånger förut så jag visste hur det gick till. Det fanns bara en skillnad idag. Han darrade, både på händerna och på rösten. Men till slut strök han mig ömt flera gånger över pannan med svettiga handflator, då förstod jag att det här var jobbigt för honom också. Narkosläkaren gick in och ut ur rummet och till slut ringde telefonen. Doktor Granhed höll på att skrubba och ta på sig kläderna, ungefär 30 minuter tills det var dags. Normalt sätt vill man inte söva patienten för länge så jag sövdes ofta precis innan läkaren kom, i lagom tid så operationssköterskorna hann ta bort förbanden på mina ben. Från det att medicinerna sattes in tills det att jag föll i sömn tog oftast ett par minuter eftersom man började med låg dos och ökade successivt.

Jag började fundera på vad det är jag ska tänka för happy thoughts idag. Operationssköterskan lade sin varma hand på mitt vänstra lår och bakom det gröna skynket som separerade oss hur jag hur hon skakade på huvudet. Där brast det för mig.
Jag hade inga happy thoughts idag, nästa gång jag vaknar är jag halv och kan inte bada med mina barn. Allt jag kunde se framför mig var deras små plaskande armar och ben. Hur kunde allting vara så orättvist? Vad hade jag gjort för att förtjäna det här? Mina tårar rann, jag hurklade helt okontrollerat och mina föräldrar kom snabbt till min undsättning. De höll i vardera av mina händer och jag såg att även de grät. Det var första gången sedan jag blev sjuk som de grät framför mig, de hade säkert gråtit hundratals gånger när jag inte sett på, men inte ens de orkade stå emot idag.

Narkosläkaren tittade oroligt på oss och det kan inte ha gått många sekunder tills jag föll i sömn. Han kopplade på medicinerna i full fart.

Du förlorade ditt krig, du står ensam kvar
Och ingen kommer till ditt försvar

Så du står givakt med din rygg så rak och tar fyrahundra slag

Långt efter, när hon orkade prata om det, berättade mamma att när jag hade somnat hade alla i salen gråtit, det var för mycket att hålla in, även för den mest rutinerade.

/ / / /