Det har väl inte undgått någon att jag har haft ganska många dåliga träningspass den senaste tiden. Proteser som strular, dålig uppladdning med mat och allmänt oflyt. Det slutade kännas roligt och i all ärlighet var jag orolig. Tänk om jag tappat motivationen, tänk om jag inte kommer tycka att träna är det bästa som finns längre. Och hur blir då det med mitt triathlon? Kommer jag genomföra det utan glädje? Jag funderade aldrig på att kasta in handduken, men att genomföra något och lida (ja, det är precis så jag har känt den senaste tiden) – är det ens värt det?

Jag gjorde en lista, det blir mycket mer överskådligt då. Vad gör jag för fel? Vad har ändrats sedan det var roligt sist?
Mat. Pinsamt att skriva det, jag vet hur viktigt det är. Jag har ätit för lite och för dålig mat = dålig energi. Jag har ingen aptit när jag mår dåligt.
Miljö. Jag var trött på Borås, allt hade fallit i något slags tråkigt mönster som upprepades dag efter dag. Jag behövde bryta det.
Tid. För mycket tid slösades mellan passen på att slappa. Ingen stimulans whatsoever. Vilket tar oss till nästa punkt.
Ensamhet. Jag bodde i Stockholm när jag blev sjuk, sedan flyttade jag hem till Borås och har inga vänner som jag umgås med (det låter sorgligare än vad det är, jag har ju mina vänner i en annan stad). Jag har inget emot att vara ensam, men ibland (läs: när det är fint väder) är det riktigt jäkla jobbigt. Man kan smsa och ringa hur mycket som helst men det är inte samma sak.
Zen. Jag saknade balans och var i en ond cirkel. Dålig prestation på träning -> ingen lust att träna -> ångest -> dålig sömn -> dålig mat -> dålig prestation på träning -> ….

Så jag tog mitt pick och pack och åkte med två stora väskor till Hufvudstaden. Jag behövde förflytta hela min triathlonfabrik. Den senaste veckan har jag levt ganska obekvämt ur en resväska och en ryggsäck smockade med prylar men det är bland de bästa besluten jag har tagit. Dåliga vanor bröts en efter en.

Jag tror att det är precis det som är svaret, i en träningssvacka, i en livssvacka, kalla det vad du vill. Ibland behöver man avlägsna sig från the battlefield. Med det menar jag inte att fly, utan att byta miljö, låta det sjunka in. Det var mitt ess i ärmen, okej jag ska vara helt ärlig: jag såg ingen annan utväg.

Vad hände, undrar du? Jag tog två vilodagar, gick runt på stan, satte mig på uteserveringar och tittade på människor. Solen sken vackert över Stockholm och mina tankar vandrade till FRA-slingan. Hur vacker den bör vara en dag som denna. Hur vinden låter och pressar mot hjälmen när man trampar snabbt i en nedförsbacke. I mina öron låter det ”zoom zoom zoom” och jag säger det alltid när det rullar på snabbt. Jag saknade det, jag ville cykla. Det ryckte i låren, de ville trampa. Och vem är jag att neka dem? Dagen därpå träffade jag Amir, laddade upp med havregrynsgröt med lite vispgrädde i och vi var igång. Där bröt jag dålig vana #1. Bra bränsle.

Pulsen var med mig, om än lite för snabbt. Benen var med. Cykeln, min Loubie som hon heter var med. Jag var tillbaka, det låter poetiskt men det var det också. ”Zoom zoom zoom!!! God damn it, jag är tillbaka” ropade jag i spurten.
38 km, inte långt från min distans som för första gången på läääänge kändes överkomligt. Höll okej medelhastighet på 25 km/h, vilket är bättre än på länge.

It’s a good day to be alive!

/ / / /

Jag har fått frågan ett par gånger; om jag vill börja blogga på diverse olika tri- och träningssidor. Den här gången kändes det rätt. Jag kommer härdanefter även blogga på Runner’s triathlon. Yeay!

För er som följer mig här – no need to worry för alla inlägg kommer postas på båda sidor.

Vad jag däremot behövt göra är att sammanfatta allt som varit framtill nu för nya läsare på Runner’s och det var inte lätt.
Tänkte att det kan vara roligt för er att läsa mitt första inlägg.

Välkomna in!

/ / / /

Som ni vet är jag stolt ambassadör av Vattenfall World Triathlon Stockholm, som ni också vet ges tidningen #Try Triathlon ut en gång om året och i år finns en mycket välskriven artikel om mig i den. Petter som har skrivit den kontaktade mig för ganska länge sedan och frågade mig om jag skulle vilja vara ambassadör, långt innan ni fick veta faktiskt.
Det var också han som intervjuade mig och sedan skrev ihop det ni ska få läsa. Vi satt där på ett café i Gamla Stan och det var någonstans i början av intervjun som jag bestämde mig för att den här gången ska jag vara helt ärlig, på ett sätt som jag aldrig varit förut.

Nu i efterhand är jag glad för att jag var det för han gjorde så bra ifrån sig och sammanfattade de allra jobbigaste bitarna på ett värdigt sätt. Så har jag lärt mig att det är med vissa möten, människor som framkallar en känsla inombords och båda lyckas förvalta det, och voila! – så har man något man kan vara stolt över. Jag är stolt över den här artikeln. Sjukt stolt. Tack också till Anders Modin som tog så fina bilder och för att du var så lyhörd inför mina önskemål.

Slutbabblat (: Artikeln har ni här!

/ / / /