Från mina facebookmeddelanden 2012-03-31 19:24 (två dagar efter jag blivit sjuk):
När du läser de här är du bra. När du blir bättre ska vi sätta på en mezghon (musik på persiska) o skåla din comeback, vi ska sjunga med låten o byta ut vissa ord till nån rolig fosh (svordom), skratta åt hur roligt de lät o spola tillbax. Sjunga om allt!
När du blir bättre än bättre ska jag med all kärlek slå skiten ur dig för att du gjorde mig så orolig, jag ska börja tjata på dig, att du jobbar för mycket, att du inte tar hand om dig o bla bla bla, jag kommer säkert kläcka ur mig nått, du kommer säkert sluta svara på mina samtal, vi kommer säkert tjafsa. vi kommer säkert tjata om vems fel det var o vi kommer med all förmodan glömma allt o börja sjunga på våra mezghon igen, noon o paniro sabzi to bish az in miarzi… (en rad ur en iransk låt)
När du blir bättre börjar vi om från början, jag o du, Mahrokh o Zibaroo (våra nicknames för varandra), vi är vi.
Så bli bättre nu, du e stark, du kan själv, du släpa ta mig fan en tv hem med tunnelbana!!!

När jag berättar om henne för andra, och de frågar: ”Men hur är hon?” svarar jag alltid: ”Hon är som jag, fast en mycket bättre version”. Vi har känt varandra sedan vi var sex år och hon är den enda jag känner som kan få mig att skratta tills tårarna rinner. När vi båda var studenter bodde hon hos mig ibland och en gång lade vi ihop våra tillgångar och hade bara 43 kronor att leva på och det var den 13:e i månaden. Men på något sätt löste vi det. Så har vi alltid varit, så har vi alltid gjort. Jag kan aldrig bråka eller ens tjafsa med henne irl för att när jag ser hennes ansikte börjar jag skratta per automatik. När hon kommit in i mitt rum på sjukhuset, sett mitt uppsvullna, blåa-lila ansikte hade hon gråtit och gått ut ur rummet. Jag förstår henne, jag hade reagerat likadant. Vad gör man när ens bästa vän ligger inför döden?

När hon tagit sig samman skrev hon ett meddelande till framtida Shahrzad. Sedan dokumenterade hon allt som hände på sjukhuset. För hon visste att när jag vaknar kommer jag säga: ”Okej, berätta från början. Vilka var på sjukhuset? Vad sa de? Var satt ni? Vem sa vad?” Jag är rätt jobbig med alla mina frågor. Hon visste det. Hon fotade allt med sin mobilkamera. När jag sedan blev bättre skickade hon bilderna till mig med förklaring till varje bild om vad som hade hänt just den dagen.

Under tiden jag var på sjukhuset i Borås och hon var hemma i Västerås skickade hon minst ett sms om dagen. Jag svarade sällan, antingen var jag sederad, på operation, mådde dåligt eller hade ingen ork. Men på mina bra dagar, när jag bad mamma ge mig mobilen fanns där alltid flera meddelanden från henne. Ibland skickade hon en selfie där hon gjorde någon ful min och skrev: Jag är ful men jag saknar dig. Även då såg hon till att mina tårar rann, men av andra orsaker än glädje.

Hon var den första jag berättade för att de tvingats amputera mina ben. Då grät hon okontrollerat på andra sidan luren och upprepade orden ”nej Shahrzad” tills ingen av oss orkade lyssna på hur den andra grät mer. Några timmar senare smsade hon och bad om ursäkt för att hon varit ett dåligt stöd och frågade när hon får komma och hälsa på mig, finkänslig nog för att tillägga: ”när du pallar”.

Hon var också den första som jag lät komma hem till oss, nästan två månader efter samtalet. Jag hade sminkat mig, kammat håret och tagit på mig en fin klänning så hon inte skulle bli alltför ledsen. Benen gömde jag under en filt. Skulle hon skämmas över att vara min vän nu när jag såg ut sådär? Var jag otillräcklig? Hon tittade in genom springan i dörren och jag kunde se hur hennes underläpp och haka darrade men hon var tapper nog för att hålla sig. Hon är också den första som hittade humorn i situationen, förmodligen eftersom hon känner mig så väl att hon vet att det är så jag hanterar det jobbiga. Jag drog bort filten från mina ben och sa: ”Nu är jag Stumpy” och sen skrattade vi som vi gjorde förr. För första gången på länge.

Tack Sepideh för alla gånger du påminde mig om den Shahrzad jag var när jag glömde bort det själv. Tack för alla gånger du fick mig att skratta när allt kändes hopplöst och tack för alla gånger du grät med mig när inte ens du orkade hitta något positivt i det som hänt. Tack för att du accepterar mig exakt som jag är och för att inget mellan oss är förändrat. Tack för att vår vänskap genom all den här skiten varit och är bland det enda konstanta jag kan komma på.

Idag är hon mamma till en perfekt liten kille som kom till världen samma dag som jag fyllde 30 år. När jag hälsade på henne första gången efter att hon fött honom bytte hon blöja och sa: Minns du när vi var unga och festade flera dagar i rad? Det här är vårt liv nu; Jag tvättar bajs… konstpaus (hon såg ut som hon hade något riktigt bra på gång)… och du har inga ben. Då skrattade vi tills tårarna rann, sådär som man bara kan göra med sin soul sister.

/ / / /

Chiapudding är livet. Punkt. Det är gott, enkelt och nyttigt! Jag äter det som frukost eller mellanmål. Brukar alltid ha en extra portion i kylen, ready to go.

Varför chiafrön?
Chiafrön är ett riktigt superlivsmedel. Per 100 gram innehåller de 31 gram fett,  20 gram är linolensyra som är den vegetabiliska formen av Omega-3. Två matskedar chiafrön innehåller mer Omega-3 än en normalstor laxfilé (dock är omega-3 fettsyrorna i en annan form än i laxen så sluta inte äta det!). De innehåller 21 gram protein per 100 gram. Chia innehåller också 38 gram kolhydrater per 100 gram, varav hela 34 gram är fibrer av den vattenlösliga sorten som gynnar tarmfunktionen och hjälper till att hålla blodsockret jämnt. Chiafrön är dessutom rika på mineraler som magnesium, kalium och zink.

Såhär gör jag min chiapudding med chokladsmak:
1 portion
2 dl osötad kokosdryck (mandelmjölk går också bra)
2-3 msk ekologiska chiafrön
1 msk raw cacao (Jag använder Renée Voltaire)
1 tsk vaniljpulver (blir för beskt annars) – Går att ha Stevia strö i om man föredrar ännu sötare

Lägg allt i en glasburk med lock. Jag gör ofta dubbla portioner i en stor glasburk. Stäng locket och skaka ordentligt! Skaka ett par gånger till inom en halvtimme så fröna fördelas jämnt. Sedan häller jag över det i två små burkar som på bilden. Jag har köpt mina på Lagerhaus.
Ställ i kylen över natten så det stelnar. Toppa med det du tycker om. Här har jag använt hallon. Mums!

/ / / /

Om veckan skulle sammanfattas med ett ord skulle det vara: träningsvärk.

Denna vecka var tänkt att vara återhämtningsvecka. Jag gjorde en egen tolkning av ordet då jag har tröttnat på att köra samma övningar i fyra veckor nu. Jag bestämde mig att träna precis det jag och min kropp kände för. Det visade sig vara effektivt, även på det mentala planet. Två nätter under veckan som gått vaknade jag på natten av att mina ben gjorde ont, fast på ett bra sätt. Förutom träningsvärken som är en ständigt pågående kärleksaffär har jag också märkt hur de här fyra veckorna gett resultat, jag är starkare och känner mycket mer kontroll, framförallt i de inre magmusklerna. Den rätt så tråkiga stabilitetsträning jag gjort har alltså gett resultat. Gillas skarpt!

Såhär har min ”split” sett ut i veckan (helt random, men det var ju tanken)
Måndag: Stabilitetsträning med Kajsa (bilden ovan)
Tisdag: Ben (bara maskiner) + triceps + mage och spinning
Onsdag: Simning och bröst + biceps + mage
Torsdag: Vila (ofrivillig sådan, livet kom i vägen)
Fredag: Ben (bara skivstång) + rygg. Här plockade jag av 10 kg på mina knäböj men körde 20-25 reps i 5 set istället för det vanliga 8-10 x 3 = träningsvärk
Lördag: Monsterpass med Kajsa imorse, sju axelövningar

En bra vecka med andra ord! Ibland hamnar man i ett bra träningsflyt där kroppen och hjärnan – och i mitt fall proteserna – samarbetar med varandra. Det ska man förvalta.
Hoppas din vecka varit riktigt bra. Ha en fin lördag!

Update: Lägger till söndag också så blir det en sammanfattning på veckan. 
Söndag: Spinning med Kajsa. Ben + mage på kvällen

/ / / /

Jag ska vara ärlig och erkänna att jag var nervös för att ladda upp mitt förra inlägg. Det är inte lätt att dela med sig utav en film där man är i ett riktigt dåligt skick. Tack för all fin feedback och tack för att jag får vara den jag är (och var) i er närvaro.

Jag pratade med Jonas Möller på Borås Tidning som berättade att artikeln om mig varit väldigt välläst på internet. Ingenjören i mig som älskar det mätbara bad om statistik. 5000 unika besökare de första tre dagarna. Whoa!

Imorse simmade jag på egen hand. Börjar kännas bättre och bättre i vattnet.
Det är många skolklasser som simmar på arenan och jag undrar ofta hur barnen ska ta det här med mina ben. Var orolig för att Jonas skulle få samtal från föräldrar som berättar om skräckslagna barn som inte vill simma där mer. Det är safe to say att jag underskattade barnen. Andra gången jag simmade hade jag lagt mina proteser vid bassängkanten och en hel skolklass hade konferens framför dem. Jag tittade från en bit bort, kände mig dum att jag hade ställt proteserna där. Jag borde täckt över dem. Orolig simmade jag så fort jag kunde till kanten. Det är fascinerande hur barn hanterar den här situationen. De lite modigare gick fram och rörde proteserna, lyfte dem och konstaterade att de väger mycket. Andra tittade bara på håll, sedan sprang de flesta iväg. Tre killar i 7-årsåldern blev kvar och ena insåg att proteserna tillhörde mig. Konversationen lät såhär:
– Är det här dina ben?
– Ja.
– Varför har du tagit bort dina ben?
– Jag blev väldigt sjuk och det fanns inget man kunde göra.
– Är du elitsimmare?
– Inte än, jag försöker lära mig.
– Jag också, jag ska bli bäst i världen. Har du ont?
– Nej, bara ibland. Men väldigt sällan.
– Röstade du i valet?
– Jo, det gjorde jag.
– Gillar du den där Reinfeldt?
– Jag tycker att han har gjort ett bra jobb.
– Okej, hej då!

Det var liksom inget mer med det. Är inte det fantastiskt? Jag blir glad ända in i själen när jag får vara med om såna saker. Tänkte på Lily som var första barnet som fick se mina proteser. Hon ställde många frågor men hennes sista ord var: ”Får jag måla dina tånaglar nästa gång?”

Nu ska jag bege mig till gymmet. Men först skulle jag vilja be om er hjälp. Jag har tjockt och långt hår som blir blött även när jag har simmössa. Kloret i bassängen torkar ut både mitt hår och min hud. Håret blir nästintill omöjligt att kamma ut i duschen. Hur gör ni som simmar ofta? Blir tacksam för alla tips jag kan få!

/ / / /