Ett inlägg som jag hade glömt att publicera, från våra genrep veckan innan tävlingen.
—-
Vi har haft två genrep inför Stockholm triathlon, ett förra torsdagen och ett idag, för att testa utrustning, distanser, växlingar och hur kroppen reagerar när den får arbeta under lång tid – både mentalt och fysiskt. Jag ska erkänna att jag var himla nervös, det skulle vara ett kvitto på hur redo jag är. Skulle jag faila och ha trötta ben inför löpningen eller skulle jag orka? Who knew?
Först ska vi prata löpning. Ni vet ju att löpningen inte alls har gått som vi hade hoppats. Jag fick mina proteser i oktober förra året och skulle allt fungerat som det ska hade jag ju varit en runner vid det här laget. Men så blev det inte riktigt, jag är inte typen som varken vill eller gillar att klaga men satan vad ont jag har haft. Varje löppass har varit smärtsamt. Kombinera detta då med att jag heller inte gillar att springa; det är disaster. Kajsa har tålmodigt låtit mig springa på bana, låtit mig bryta när jag har ont och sagt att det är okej att det inte går snabbt. Benen har svarat med att vara onda, svullna och omöjliga att ha att göra med.
Förutom sår som tillkommer till följd av att protestanterna skaver har mitt högerben och det känsliga området nertill varit som tusen knivar som skär in. Framtill slutet av maj har jag inte sprungit längre än 2 km, med stora problem.
Någonstans i juni fick vi till några bättre löppass, då talar jag om distanser på 2,5-3 km men aldrig två dagar efter varandra. Då förstår ni, en mil är en låååång distans för någon som klarar 3 km med nöd och näppe. Lägg till simning och 40 km cykling innan det också. Jag har funderat och tänkt att jag i värsta fall får ta på mig mina vanliga proteser och promenera in i mål.
I mitten av juni började det strula igen. Vid några tillfällen tog jag på mig proteserna, tog två steg och fick åka hem. Det gick helt enkelt inte. Sedan fick jag några bra pass – och med bra menar jag fortfarande 2-3 km men ändå utan smärta. Så har det varit med löpningen hela tiden. Ett steg fram. minst tre steg bak.
Men det finns goda nyheter också – nu har det slutat göra ont. Höfterna är det enda som smärtar nu och det är inte för att jag springer fel, utan det är helt enkelt för att jag lyfter med höften och den är inte van, den är inte tillräckligt tränad. De sista två vekorna har vi lagt all fokus på löpning. Jag har haft bra pass och jag har haft riktigt dåliga pass men jag har i alla fall kunnat springa, relativt smärtfritt.
Därför och för mitt egos överlevnad har jag bestämt mig att inför denna tävling ta bort ALL prestige och förhoppning om tid på löpningen. Jag har ingen taktik, jag har ingen plan. Jag tänker bara springa. Som Forrest Gump. Det är inte vad jag hade önskat men som Kajsa sa häromdagen: Vi ska vara glada för att det fungerar överhuvudtaget för det kunde lika gärna inte gjort det.
Så nu vet ni det. Åter till våra genrep.
Distanserna i torsdags: 1000 m simning – 22 km cykling – 5 km löpning
Jag kände mig stark som en björn genom både simningen och cyklingen. Växlingarna gick bra och vi fick lite koll på vad vi behöver ha redo. Benen kändes fräscha och jag tog på mig mina blades. Fin och stabil löpning på 3,5 km, jag tror att benen mår bra av att ha cyklat innan, de är liksom vakna när jag börjar springa. Därefter var det tufft. Jag ville bara att det skulle ta slut men jag tog mig runt. Pulsklockan visar en medelpuls på 86% av mitt max. Nytt rörelsemönster, tunga proteser men jag var ändå väldigt nöjd med dagen och var väldigt energisk när jag kom hem. Inga svullna ben heller och proteserna satt helt okej. Somnade klockan 21:30 med ett leende. Det här blir bra, som coach Jonas säger.
Idag hade vi lite andra förhållanden och distanser: 1500 m simning – 30 km cykling – 7 km löpning.
Blåsigt som bara den idag och vågigt i vattnet. Ännu mer vågor än i lördags och då blir simningen annorlunda. Två ordentliga kallsupar fick jag eftersom jag inte andades tillräckligt högt upp och fick vågor i munnen. Det är verkligen stor skillnad mellan att simma i bassäng och öppet vatten, mycket större än jag kunde ana i början. Försökte hänga med vågorna och ta mina simtag och andning synkat med vattnet och det blev bra till slut.
Samma vindar följde med på cykelturen, och varför har jag motvind h e l a tiden? Kämpigt, backigt och jag fick påminna mig själv om att ligga på låga växlar och hög kadens för att spara benen till löpningen. Strax innan vi var framme vid bilen tog jag en värktablett, jag vill helst inte göra det men nu är det som det är och det finns ingen anledning för mig att springa med smärta och spela hjälte.
Byte till bladesen och away! Samma känsla som förra gången, upptill 4 km kändes helt okej och vissa stunder kom jag verkligen in i ett flow. Sista 3 var tufft men inte omöjligt alls. Misstaget jag gör är att jag springer för snabbt för min andning att hänga med och det slutar med att jag kommer alldeles för högt i puls och måste stanna och andas ner pulsen. Kajsa vill att jag istället håller mig på gränsen hela tiden, jag kanske springer saktare men jag slipper stanna – det är nog en mycket smart och tidsbesparande teknik.
Och så är vi i mål! Har ännu inte smält det och behöver några dagar till för att få alla känslor på plats, sedan kommer en utförlig race report.
Framtill dess kommer här en medieuppdatering.
P4 Sjuhärad följde med oss på sista genrepet inför loppet. Jag visste inte att micken var på HELA tiden och det är så flummigt att jag skrattade så tårarna rann när jag lyssnade första gången. Jag har en total oförmåga att göra två saker samtidigt och det märks tydligt i denna intervju. Jag säger dessutom: “jag har håll uuuuuuuuuhhhh” haha! Lyssna här.
Samma dag som intervjun gästade jag Gomorron Sverige – och förvånades över hur proffsiga alla var. De överraskade mig med bilder på mig och min bror och jag blev verkligen tagen off guard och grät i TV igen! Titta här.
Vidare samma dag till P5 STHLM för en kort uppdatering från då jag gästade dem i november. Hittar den tyvärr inte just nu.
Ner i samma byggnad till P1 Studion. Kort och koncist. Lyssna här.
På söndagens lopp följdes vi hela vägen av Aftonbladet och TV4, så proffsiga och det märktes knappt av de var där.
Aftonbladets fina artikel med SÅ fina bilder hittar ni här. Mittuppslag i Sportbladet också!
DN gjorde en egen version som jag inte ens visste om, fina bilder här också. Läs här – vill påpeka att jag ännu inte fått någon sluttid då det varit strul med mitt tidtagningschip. Så tiden som står i artikeln är inte fastställd.
P4 Sjuhärad ringde upp mig för en uppdatering om hur loppet gått. Lyssna här.
TV4:s material skulle användas till programmet Vardagspuls som gästades av mig och coach Kajsa igår. Jag vill här ta tillfället i akt och tacka killarna som följde oss under dagen. Ni var så snälla mot oss, respekterade våra önskemål och lät oss vara i bubblan när vi behövde. Han som filmade följde med oss under löpningen och sprang baklänges stora delar av loppet, all cred till honom! Vilken dedikation. Jag hoppas att ni hade lika roligt som vi hade och jag är glad att vi fick dela den här dagen med just er.
Jag har tittat på klippet de klippt ihop minst 47 gånger, det är så vackert och känslosamt och de har lyckats fånga glädjen on the spot. Mäktig känsla att ha loppet på film att se om och om igen, för tröttna lär jag aldrig göra. Och precis som förväntat gråter jag så kroppen skakar vid målgång.
Det här vill ni inte missa! Se programmet här.
Ännu mer radio, börjar bli mycket prat i etern och jag gillar det. Radio är skoj!
Lyssna här.
Jag har försökt att cykla argt men det går inte, jag städat noggrant utan att det går över så jag försöker med att skriva. Allt går så hårt åt helvete just nu, ingenting känns bra. Kroppen är svullen, trött, orkeslös, gör ont precis överallt. Har jag tränat så mycket och så dedikerat för att det knappt 2 veckor innan loppet ska kännas såhär? Sån. Jävla. Fail.
Mardrömmarna finns där varie gång jag stänger mina ögon, att jag får kliva av för att jag inte orkar mer, att alla skrattar åt mig. Shahrzad som fick så mycket uppmärksamhet, som fick synas och höras i medier, som människor följde och peppade, som alla var snälla mot – hon får kliva av, hon pallar inte trycket. Så står jag där, värdelös precis som jag var efter min sjukdom. Misslyckad. Oduglig. Tänk om det blir så, tänk om jag inte kan.
Finns inget bra sätt av avsluta det här inlägget för allt är bara elände och skit. Adjö.