Soluppgång över Playitas och dag 3 på vårt äventyr!
Började dagen med en längre löptur som kändes ansträngande men helt okej tills mitt vänsterben började strula. Proteshylsan har blivit för stor och jag går i botten. Försökte fylla ut den med strumpor men det ville verkligen inte fungera. Mitt vänsterben är mitt bättre ben, gör sällan ont och är oftast väldigt duktig och samarbetsvillig. Att det benet då ska göra ont får mig att vilja boxa mig själv i ansiktet. Hårt. Vi fick avbryta och gå hem. Stappla hem, jag vet inte ens vad jag ska kalla det.
Vid frukosten träffade vi ett svenskt par som hade läst om mig i Runners, kom fram till oss och sa så mycket fint. Sådana möten där människor tar sig tid och energi att dela sina tankar gör mig alldeles lycklig och bubblig inombords. Kort vila efter frukost, sen tog jag mig till poolen. Simmande 1200 m och kände mig stark, bestämd och fortfarande lite arg över benet.
Kort vila återigen och vi gav oss ut på cykeläventyr. Två megavurpor, envis motvind, tre insekter som flög in i min mun och som jag råkade svälja senare kom the magic moment. Vi hade gjort det – 40 kilometer i cykeln! Mitt andra cykelpass och jag satte distansen jag ska cykla på Stockholm triathlon. Det var kanske inte snabbt eller bra nog, men det var okej. For now. Jag vet ärligt inte hur jag gjorde det, och många gånger under tiden frågade jag mig själv varför jag utsätter mig för den här tortyren. Benen lyssnade inte på vad hjärnan tänkte, de bara rullade på. Mina alldeles fantastiska. modiga, grymma ben. Jag somnade medans jag tittade på dem, förundrad över hur ofattbart tålig och tuff kroppen är. Vilka påfrestningar den tål och tar sig igenom och hur den gång på gång levererar.
Började min morgon med ett simpass med Jonas. Han var förkyld och var inte med i vattnet utan gick på kanten istället. Jag minns när jag började med simningen och Jonas sa att han räknar med att till våren ska jag klara mig själv i vattnet och han ska coacha från kanten, hur avlägset det kändes. Det kommer jag aldrig fixa, tänkte jag. Men plötsligt är vi där. Jag har lärt mig att det är så i simningen. Det är inga drastiska skillnader likt det jag kan känna på gymmet men det finns där, baby steps, baby steps. Det sätter mitt tålamod på prov varenda gång men ibland kan jag även se det själv, att alla baby steps till slut blir ett kliv.
Vi har ökat på simningen med ett pass till i veckan där jag simmar själv men får ett program av Jonas. Jag har fått önskemål om att jag ska berätta mer ingående om hur mina pass ser ut, I aim to please – såhär simmande jag i söndags:
Insim
200 m bröstsim/ryggsim växla 25 (ingen vila mellan längderna, håll igång)
4×25 m ryggsim dubbelarm, växla 25 med ben och 25 utan ben med glid
2×25 m bröstsim med frisimsben
Balans/flyt och andning
Jobba 5 minuter med vändningarna från mage till rygg både på sidan och fram/tillbaks där fokus är på andningen
Frisim utan hjälpmedel
8×25 m frisim 3-takt så mycket det går och varva in bröstsim när du tappar tekniken, vila ca 15-20 sekunder mellan 25:orna
Armserie jobba med 3-takt
24×25 m, 6 stycken dolme teknik, 6 stycken dolme räkna tag och minska, 6 stycken dolme och paddlar teknik, 6 stycken endast paddlar försök få med benen.
Avsim
200 m meter utan stopp lugnt och fint, blanda bröstsim, ryggsim och frisim som du känner, håll igång bara så du ökar din längd.
Bana 8 är “min” bana och känns lite som hemma nu, nästan så jag inte vill simma på andra banor. Min lucky number 8.
I november förra året publicerade Craft Sportswear detta inlägg på sin Facebook-sida:
Jag hade ingen aning om att inlägget låg uppe men såg att statistiken på bloggen sköt i höjden. Undrade ett tag vad det är som hänt och när jag loggade in på Facebook förstod jag. Först blev jag hedrad och väldigt glad. Strax därefter trillade mailen på Facebook in, människor som skrev SÅ fina saker till mig, kommenterade på bilen och delade den. Slutade förstås med att jag blev så rörd av allt fint och grät (standard).
I söndags gjorde de det igen. Denna gång såg det ut såhär:
Jag hade simmat och blev helt stum när jag tittade på telefonen. Vad nu, tänkte jag. Då stod jag där igen, förstummad och med gråten i halsen. Tänk att de tror på mig, att de stöttar mig. Att jag får en plats bland alla deras fantastiska atleter.
Väl hemma tittade jag bland alla likes och såg att Helene Ripa gillat bilden. HELENE RIPA!!! För er som kanske inte vet är hon Paralympicsmedaljör i längdskidor, vann bland annat guld i Sotchi 2014. Hon har protes på sitt ena ben till följd av cancer när hon var 14 år. Jag var så lycklig att jag sprang runt hemma. Våran hund Sam trodde att jag ville leka och sprang efter mig och viftade på svansen. A good day to be alive, helt enkelt!
Tack Craft. Ni rockar!
Jag la upp ett klipp på Instagram igår: http://instagram.com/p/wZZ7IhFkJO/ och fick frågor angående passet så jag tänkte att jag skriver upplägget här.
Min coach Kajsa komponerade detta masterpiece vid namn 1000 som visade sig framkalla alla möjliga sorters känslor. I början ville jag hem, i mitten kändes det mycket bättre och i slutet fick jag bli förbannad för att kunna avsluta det. Nu har jag bara träningsvärk.
Passet heter 1000 för det är 10 övningar där man gör 100 receptioner av varje övning.
Vi delade upp det i 5 block där varje block innehöll 2 övningar som vi växlade mellan efter cirka 20 repetitioner.
Block 1:
Marklyft
Clean
Block 2:
Fällkniv med viktplatta
Wallball
Block 3:
Situps
Kettlebell swing
Block 4:
Dips med viktplatta i knät
Sidorotationer med stång (finns i videon, Kajsa gör övningen)
Block 5:
Push-press med hantlar
Rodd med skivstång
Nu ska jag till gymmet. Ha en fin onsdag!