Alldeles för sent kommer här en update. Jag gjorde en deal med mig själv att jag ska vänta med att blogga tills det att jag svarat på alla meddelanden på Facebook och mail, inser väl först nu att jag gjorde fel. Oops. Trodde verkligen att jag skulle kunna beta av allt på någon vecka men så var det alltså inte.
Prisutdelarna skulle hållas hemliga och jag ville inget annat än att tala om för precis alla vad jag hade på gång! Någon vecka innan började jag skriva ihop mitt tal och jag hade fått riktlinjer att jag ska hålla det kort och koncist men personligt. Sedan mailade vi några gånger fram och tillbaka innan jag kände att nu är det precis så jag vill att det ska vara! För mig som nästan alltid blir intervjuad var det ett stort privilegium att få bestämma själv vilken del av min story som jag vill lyfta fram.
Jag var i Stockholm dagen innan för att repa och prova kläder och jag måste erkänna att det var mer pirrigt att stå och dra igenom talet i ett helt tomt Globen än att faktiskt ta det på live-TV. Med darriga knän tittade jag ut över de dukade borden där alla skulle sitta dagen därpå och kände mig pytteliten. Och stor på samma gång.
Bästa tjejerna Anna och Charlotta hade tagit fram ett gäng snygga klänningar till mig. Vi provade, tog av och provade igen och det blev nästan självklart vilken klänning jag skulle bära. Det är Ida Sjöstedt som har designat denna vackra kreation!
Så blev det äntligen dags! Jag var på plats tidigt och hade min egen loge hihi.
På med kläder, smycken och sedan rakt in till sminket. Ett mirakel att vi fick upp allt mitt burr!
Sedan var det dags för genrep och André Pops skulle gå med mig framtill stjärnan som fanns på golvet på scenen, där skulle jag stå. När jag väntade på honom i kulisserna såg jag filmen de hade klippt ihop och de började med en bild på mig och min lillebror i sjukhuset. Vad ni inte vet är att den bilden skär i mitt hjärta – vi hade nämligen inte talat om för honom om amputationen, han hade tentaperiod och vi ville skona honom från det. Jag ville att han skulle höra nyheterna från mig så att jag kunde försäkra honom om att jag var okej. Jag har gömt benen under täcket och berättar i vilken nivå de hade tagit bort benen men han ville inte se.
Bara blotta tanken av det scenariot framkallar tårar och hjärtesorg. Att då se det på skärmen när jag står och väntar på André, ja ni förstår ju. Gjorde allt för att sansa mig, men vilken tur att jag såg det och var förberedd! Annars hade det varit en snorig Shahrzad med förstört smink som hade kommit ut.
Jag håller armkrok och André leder mig ner för trapporna och jag snubblar nästan på min klänning och alla lager av tyg och tyll. Men jag levererar mitt tal lugnt och lyckas hålla tiden. Alla är nöjda men vi bestämmer att jag behöver båda mina armar för att hålla upp klänningen så när det väl gäller får André hålla i mig.
Kajsa som är min date för kvällen kommer och hon är så enastående vacker att jag nästan smäller av, tänk att vi ska på IDROTTSGALAN säger hon, men jag vet att jag måste blockeraa hur stort det faktiskt är för att kunna ta mig igenom det. Vi sitter i logen ett tag och sedan är det dags för röda mattan.
Jag minns inte mycket längre tyvärr, vet att värdinnan ska komma och hämta mig vid bordet när det dags för mig att gå backstage och bli mickad och redo för att gå ut. Jag tänker på alla som tittar hemma, jag tänker på Kajsa som är lika nervös som jag är och jag tänker på min lillebror. Värdinnan hämtar mig och jag önskar att jag hade filmat vilken ordning det var backstage. Proffsiga SVT! De hade koll på allt på sekunden, och när jag säger sekunden menar jag s e k u n d e n.
Så blir det dags, då står jag där i kulisserna igen. Men den här gången tittar jag inte på skärmen, SVT-killarna pratar med mig och skojar, de vet att jag inte vill titta på bilderna. André kommer för att hämta mig och säger: Gå i din takt, stressa inte.
Så jag gör det. Jag tar ett trappsteg i taget och tittar ner på min klänning. Fastna inte med klänningen under fötterna nu Shahrzad, ramla inte nu. Så jag tittar bara ner på mina fotsteg, räknar dem. Tittar ner. Tittar ner. Ser stjärnan på golvet, jag är framme. Jag ramlade inte!
Ler lättad mot André som går iväg och så tittar jag upp. Mot ett Globen som står upp och applåderar.
Minst femtio tankar åker runt i mitt huvud och jag kommer på femtio repliker jag kan säga för att avdramatisera det. Men istället väljer jag att vara tyst och ta in det. Jag önskar så att sjukhus-Shahrzad hade kunnat se mig nu, hon som var så sorgsen och uppgiven. Jag önskar att sjukhus-Lillebror hade kunnat se mig nu, han med de ledsna ögonen. Och för er som frågat, det är då jag tar mitt djupa andetag – jag fylls med glädje, tacksamhet och framförallt ödmjukhet för det äventyr Livet visat sig vara. För alla gånger det blev inget annat än fel och för varje gång jag gjort allt i min makt för att göra det rätt igen. Jag tittar på Kajsa och my heart skips a beat. Min Kajsa, där står hon så som hon gjort ända från början, alltid närvarande med sin elegans och värdighet och låter mig få rampljuset.
Så tar jag ton. Globen är knäpptyst. Och jag försvinner in i bubblan och låter hjärtat få tala.
U21-landslaget tar hem priset, mycket välförtjänt! Håkan är en gentleman och säger att de vill dela priset med mig och håret reser sig på armarna.
Jag går av scenen och ber att få stanna kvar backstage en stund. Stolt. Nöjd. Och lättad.
Varför gör du det om du är så nervös, frågade någon mig dagarna innan.
För känslan som infinner sig när det är gjort, svarade jag.
Det blev den del artiklar i media efteråt, tack till alla som skickade länkar till mig så att jag inte missar något.
LÄNK till artikeln! Gammal artikel som skrevs efter triathlon.
LÄNK till artikeln!
LÄNK till artikeln!
Och sedan en artikel i Expressen.
Tack alla som kommenterat, gillat och överröst oss med vänliga ord. Jag vet inte hur många gånger till jag kan säga det: NI ÄR FANTASTISKA! Tack till SVT för detta hedersuppdrag och förtroende och tack till alla i teamet som tog så väl hand om mig.
Här kan ni se talet.