Currently Browsing "shahrzad"

Jonas och jag pratar ofta om livet och vardagen innan och efter passen, under passen instruerar han bara. Ofta säger han saker som jag inte förstår förrän långt senare. Som idag när jag gick igenom kommentarerna och mailen jag fick från er från förra inlägget. Då trillade poletten ner.

Innan ett simpass inomhus för länge sedan pratade vi om Jonas och hans jobb (han är sportchef på Simklubben Elfsborg), men han har varit elitsimmare. Jag frågade honom om han inte vill börja simma på hög nivå igen och han gav mig ett underligt svar. Något i stil med: Jag gillar simningen men jag gillar jobbet jag har än mer. Mötet med människor som korsar ens väg och man tror att det är helt random men de sätter sina spår, man får vänner för livet. Man ser de utvecklas och man utvecklas tillsammans med dem. Det är det jag gillar mest med mitt jobb, möten med människor. Du kommer också se det senare när denna satsning är över, du kommer ha vänner för livet och människorna du träffar kommer lämna spår som inte går att sudda ut. Idrotten är en grej, människorna en annan. 

Jag förstod ingenting. Förstås. Ensamvarg som jag är, målinriktad som jag är. Men idag stod det så klart inför mina ögon.
Dessa människor – Ni. Ni är mina vänner, ni är min livboj. Ni lyfter mig när jag är nere, de flesta av er har jag inte ens träffat. Kanske det mest oväntade som hänt mig under denna resa, dessa möten. Ni berör mig och ni lämnar spår i mitt hjärta som inte går att sudda ut. Tack för det, tack för att ni ser till att ensamvargen inte är så ensam, trots allt.

Sådäääär! Där rundar jag av den jobbigaste veckan “jobbmässigt” som jag kan minnas på väldigt länge.
Det är mycket nu och av någon outgrundlig anledning tar det heller inte slut. Ibland tänker jag att jag varit med i alla tidningar men så hör någon av sig. Den här senaste tiden har inte varit annorlunda. Jag vill inte låta otacksam, jag känner mig hedrad över att så många vill lyfta mig och berätta min historia men en sak som jag inte tror att många tänker på är att dessa artiklar tar en himla massa tid. Det ska intervjuas, fotas, filmas och sedan ska jag läsa artikeln, godkänna den… and the list goes on.

En annan sak är att det är psykiskt väldigt ansträngande för mig att berätta hela historien från början och genomleva allt det hemska. Vissa dagar vill jag inte alls prata om det, jag vill inte kännas vid det och jag vill inte påminnas. För några veckor sedan kände jag hur jag började ta slut, hur jag inte orkade sitta där mer och berätta om den där torsdagen i mars 2012 då allt gick åt helvete inför en främmande människa. Jag behövde en paus.

Så jag gjorde något väldigt olikt mig och som jag har väldigt svårt för;  jag började tacka nej till precis allt. Utan undantag. Med det sagt hade jag en fullspäckad vecka ändå med intervjuer, telefonsamtal, möten, massa springande till sjukhuset för att ordna med mina proteser och någonstans däremellan tränade jag. Inför ett lopp och en dröm som är så nära.

Nu blir det alltså inte mer av den varan ett tag framöver. Nu ska jag in i min träningsbubbla, jag kommer inte sluta tänka på den där torsdagen men jag ska i alla fall sluta prata om den på ett tag, låta såren läka ihop lite tills jag börjar pilla i dem igen.

Men misströsta ej, jag har 4 stora grejer på ingång ändå (: Närmaste blir förhoppningsvis under nästa vecka. Framöver ska du och jag istället prata mycket träning och lite business.

Var rädd om dig, DU är viktigast!!