Klockan ringde 03:44. Kajsa hämtade mig 04:30 och vi åkte mot Ronneby. Vi lämnade bilen i Jönköping och åkte tåg resten av vägen. Det visade sig vara ett riktigt äventyr!
Väl i Ronneby sex (!!!!) timmar efter att klockan ringt mötte Anna Dettner upp oss vid tågstationen. Anna arbetar på STAC (länk) och är legitimerad naprapat, elittränare, idrottsmedicinare, kost- och livsstilscoach. Ni hör ju! Nu skulle det hända grejer.
Kloka Kajsa har sagt från dag ett att det viktigaste är att hålla mig skadefri under denna satsning. Med den mängd träning jag har framför mig är det viktigt att ha en kropp som är lika stark på vänster och höger sida för att undvika snedbelastning, att ha bra kroppskontroll och bålstabilitet så att kroppen kan tåla den påfrestningen som uppstår. Anna gjorde lite tester på min rörlighet och styrka. Inte helt oväntat är jag stel i mina höfter och ben, framförallt baksida lår. Det har jag dock alltid varit. Nu har jag ett stretchprogram för att försöka få ordning på detta.
Jag fick även med mig två olika träningsprogram med fokus på både styrka och stabilitet. Nu satsar vi på uthållighet istället för set med få repetitioner. Tanken är att gå efter dessa program i 6-8 veckor framöver, en så kallad periodisering av träningen. Simningen vid sidan om och jag lyckades även tjata, tjaaaata mig till två spinning-pass i veckan. Onsdagar och lördagar vilar jag (eller?). Det känns jobbigt, får se om jag kan hålla mig borta från gymmet, kanske smyger in och kör lite discomuskler på lördagar. Woop!
Jag är en människa som mår bra av struktur så det är skönt att ha allt på papper med bestämt schema framöver. Tänkte att jag berättar om upplägget och övningarna löpande istället för att rada upp dem här. Blir roligare att läsa då.
På vägen hem bytte vi tåg tre gånger och i bilen från Jönköping till Borås hetsåt vi så mycket cashewnötter att det nästan blev pinsamt. Var typ det enda (semi)nyttiga alternativet som fanns att köpa. Jag bokstavligen trillade in genom dörren strax efter klockan 21. Japp, jag snubblade på min träningsväska innehållande mina löpproteser. Som jag höll i. Ehh?
Idag har jag varit på mitt femte pass i Borås Simarena.
När jag och Kajsa förberedde saker och ting inför denna satsning ringde vi kansliet för att höra om det finns någon som kan hjälpa oss med simningen. Kajsa pratade med Jonas Söderberg som är sportchef på Simklubben Elfsborg. Han har privatundervisningar och efter att ha träffat honom kändes det ännu roligare att komma igång med simningen. Jag har ofta sagt att jag vill jobba med bra människor, men att träffa så många kunniga, goda människor som jag tycker om att spendera tid med är ett privilegium. Jonas tillhör den skaran.
Första passet gick sådär, sämre än vad jag hade förväntat mig. Simmössan var helt skev, det kom in vatten i simglasögonen och jag svalde så pass mycket vatten att jag är säker på att de behövde fylla på med vatten i bassängen när jag gick därifrån. När jag var liten tyckte någon unge att det skulle vara roligt att sätta sig på mitt huvud för att dränka mig när vi badade i en sjö. Paniken kom snabbt och sedan dess har jag varit obekväm i vattnet. Jag gick på ett otal simskolor men lärde mig aldrig att simma, anledningen var framförallt att jag hade glasögon och inte ville ta av mig dem i vattnet. De andra barnen retade mig för att jag hade stora ögon, så jag försökte simma med glasögonen på och tiden gick åt att hålla i dem och inte till att simma. Jag lärde mig simma bröstsim (äntligen!) när jag var 14 år.
Att då 17 år senare befinna sig i vattnet, utan några underben var läskigt. Jag vågade knappt doppa huvudet, ville hålla i linan och ville hem. “Winners never quit” – jag upprepade det i mitt huvud hela tiden. Jag däckade direkt när jag kom hem och sov fem timmar i sträck.
Det var och är fortfarande mycket fokus på vattenvana på passen. När jag hade fötter var min safe place när jag hade fötterna på botten och visste att här står jag stadigt. Nu är det på rygg i vattnet, där kan jag vara så länge det behövs och det är där vi försöker omprogrammera min hjärna och min kropp till att ta sig när jag blir obekväm.
Det underliga är att jag kan köra flera pass på gymmet om dagen och det är inga problem alls. Men en timme i vattnet och sen finns det ingenting kvar. När jag kommer hem är jag så hungrig och så trött. Idag sov jag “bara” tre timmar. Det går framåt (:
I mars 2012 drabbades jag av en sjukdom som nästan tog mitt liv. Jag överlevde men tvingades amputera mina underben. Allt var svart.
Jag återfann viljan att leva med hjälp av träningen. Den blev min medicin, min psykolog, min bästa vän, min klagomur. Här fick jag ut all min ilska, all sorg.
I träningen kunde jag bygga upp mig själv. Inte till den person jag var innan jag blev sjuk. Henne varken kan eller vill jag vara längre. Utan till en ny, starkare, bättre Shahrzad. En Shahrzad 2.0.
Här på bloggen följer du min resa mot mitt första triathlon i olympisk distans. Mina ups and downs. Jag börjar verkligen på ruta ett. Jag kan inte frisim och har aldrig löptränat. Cykel har jag testat. När jag hade underben.
Klicka HÄR om du vill läsa mer om mig, sjukdomen och händelseförloppet. Texten är skriven av den eminenta Anders Nygren.
Lets kick some ass. Adventure awaits!