Jag vet inte vad jag gör längre. På riktigt. Allt jag tänker på är triathlon. Allt jag drömmer om är triathlon. Jag bryr mig liksom inte om något längre, tänker inte på sommaren som regnat bort, tänker inte på att jag nog borde lägga inpackning i mitt hår eller måla mina naglar. Jag försöker bara påminna mig själv om att äta och sova tillräckligt. Det är bubblans fel. Allt annat swischar bara förbi och inget får fäste. Det studsar bort, får inte ta plats. Jag känner inga känslor längre förutom irritation. Irritation för det som stör fokuset, jag har inte tid att bry mig om detta, tänker jag. Jag har mitt triathlon.
Om jag ändå ska försöka summera vad jag har gjort den senaste tiden. Jag har simmat i öppet vatten, försökt springa så mycket går när det inte gjort ont, cyklat distans och intervaller. Fråga mig om distanser, puls och hastighet? Jag vet inte.
Nu när jag ser det svart på vitt inser jag att det låter lite sorgligt. Men ändå inte, inte för den som förstår. Detta blinda, fanatiska driv. Jag har bara haft det en annan gång i mitt liv, några månader innan jag blev sjuk och vi hade en stor lansering på jobbet. Jag minns inte mycket av slitet och 12-timmarsdagarna på jobbet innan men jag minns väldigt tydligt när lanseringsdagen kom. Hur något stort väcktes till liv från absolut ingenting, från att en gång blott varit en tanke. När vi gick live fick jag tårar i ögonen och tänkte: Jag var med och byggde det här.
Så är det med mitt triathlon. I början var det bara en tanke, och nu väntar mina sista 12-timmarsdagar på jobbet innan det är dags. Det där fröet vi sådde kommer snart att blomma ut. Jag vet det. Därför måste jag hålla ut, kan inte ge upp, får inte sluta.
Jag stannar i bubblan lite till.
Vad för jag för den? Förstasida på DN! Trodde inte mina ögon när Lotta Härdelin (som satt ihop hela artikeln) skickade en bild till mig när jag var hos Kajsa i Mollösund – tidningen gick nämligen inte att få tag på där.
Lotta har fotat, skrivit och redigerat så fint tycker jag. Det började hagla våldsamt när hon filmande simningen, gjorde sig bra på film och bild men gjorde lite ont i ansiktet (: Mina simglasögon är lite finurliga också, man kan tro att jag inte tittar på Jonas när han instruerar. I ögonvrån finns han alltid.
Jag är också så glad för att hon skrev om mina tränare som gör ett sådant fantastiskt jobb, ofta när någon intervjuar vill de bara skriva om mig, det är trist tycker jag, vi är trötta på att höra om mig nu. Här har vi tre människor som lägger ner tid, engagemang och hjärta i det de gör för mig och med mig, klart de ska lyftas fram – #teamshahrzad for the win!
Och som alltid, TACK för era meddelanden och kommentarer på sociala medier, jag slutar aldrig förundras. Hurra för att ni finns!
Artikeln och filmen hittar ni här.
Ovan ser ni enda bildbeviset på att denna dag faktiskt hände, tagen av fina Sofia som vi mötte på vägen. Alla fel från scratch: jag har på mig en löparjacka… Men jag tycker att vi börjar om från början.
Förra torsdagen vaknade jag okristligt tidigt och sprang en runda med Kajsa. Någon kilometer blev det, råkade tyvärr stänga av min Polarklocka mitt i. Oops. De bra nyheterna är att det för första gången inte gjorde ont, nästan inget alls. Jobbigt värre ändå, näääär ska jag tycka att det är roligt att springa?
Därifrån direkt på cykeln och iväg. Som ni ser hade jag inte på mig min shitleg men det blev shit ändå. Jag hade nämligen inte ätit frukost. Aj aj aj tänker ni då, så får man inte göra. Det är helt rätt, jag lärde mig bara the hard way. Varför åt jag inte då? Jag kan inte äta frukost tidigt på morgonen, för det blir som att det sätter sig högt upp i halsen och är mest irriterande. Tränar oftast på tom mage på morgonen och brukar inte alls ha ont av det, men ligger man på >80% av sin maxpuls så länge som jag gjorde töms depåerna. Kände mig helt okej i början, även om låren stramade från löpningen i början men när vi hade kommit ungefär halvvägs gick jag in i den berömda väggen. Med handen på hjärtat kan jag tala om för er att det var det värsta jag varit med om när det kommer till träning. Det fanns ingenting kvar. Ingenting. Jag trampade men kom ingenstans, varje backe gav mig tårar i ögonen och när Kajsa sa att det är 15 km hem var jag slut om artist. Hon fick stanna upp och vänta in mig flera gånger, inte ens på rulle och på den lättaste växeln kom jag någonstans. Kids, don’t do as I did.
Det är det värsta med just cyklingen – blir du trött när du gymmar, simmar eller springer så slutar du bara. Men du kan inte sluta cykla, för du måste trampa hem. För att göra det ännu värre, jag hade vattenflaska men tror ni att det fanns vatten i den? Nä.
Vi åkte till Onyx och jag kunde knappt se längre, allt var suddigt. Kajsa proklamerade: Du får skylla dig själv.
Sedan räddade hon mig med Cola, bröd och tjejerna på Viskan gav mig lunch. Tror att det var köttfärslimpa.
Som om inte det var nog skulle jag simma om en timme. Jag gick upp till barnrummet och somnade på en puff i mina svettiga träningskläder.
Därefter åkte jag till Borås Simarena och berättade om min jobbiga morgon för Jonas som sa: Du får skylla dig själv. Juryn var rörande överens.
Om jag får skryta lite (och ge mig själv en klapp på axeln) gjorde jag däremot ett riktigt bra simpass. 2000 m på kontot med köttfärslimpa högt upp i halsen.
Så vad har vi lärt oss? Kajsa och Jonas hade helt rätt, jag får skylla mig själv. Inte träna på tom mage. Men också: jag klarar alla tre grenar (och distanser, förutom löpningen då) på en och samma dag. Hurra!
Idag träffade jag min ortopedingenjör Linus på Ryahallen för att byta proteshylsa på mitt löparben.
Högerbenet gör fortfarande ont och nervsmärtan är kvar, därför har jag fått en ny liner som är custom made efter mitt ben och är i ett mer följsamt material än mina vanliga så nu ska vi se ifall det slutar göra så förbannat ont. Håll tummarna!